Sweet Hearts Dance
1988
Bolag: Transworld
Mänskliga dramer. Kan se hur många som helst. De är egentligen så gott som aldrig superbra, men går ner. Lite grann som när jag sitter och fastnar framför Go'kväll en trött tisdagskväll. Man ser nästan redan på omslaget i vilken gren Sweet Hearts Dance tävlar.
Självgoda mitt-i-livet-par krisar, lever på minnen, kämpar för familjens skull, tappar kemin. Finns ett enklare sätt att beskriva: Alan Alda. Faktum är att den här filmen trampar Alda så mycket på hälarna att de till och med glömmer bort att en av hans kändaste filmer är uppdelad i fyra årstider. Den här filmen är uppdelad i partier såsom Thanksgiving och "first frost". Nära nog, skulle jag säga.
Handling då. Ja, som vanligt i ensemblefilmer är det inte mycket till röd tråd förutom relationsproblemen. Wiley (Don Johnson) är den som krisar först. Han och frun Sandra (Susan Sarandon) separerar samtidigt som bästa vännen Sam (Jeff Daniels) inleder ett förhållande med nyinflyttade lärarinnan Adie (Elizabeth Perkins). Och ja, det är väl typ vad det handlar om. Kan ju bli väldigt bra. Tänker på Tracey Thorns otroliga "Oh, The Divorces" och att en film på det temat med den pondusen skulle bli en fantastisk film.
Här är det mest tråkigt. Som att sitta och småtitta på en tv-serie som man varken har följt eller tänker se klart. Fina miljöer. Bra skådespelare. Men ptja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar