Ömhetsbevis

Ömhetsbevis
Terms of Endearment
1983
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen älskade jag som ung. Yngre än att förstå den egentligen, men den hade nåt som fångade mig när jag såg den på TV i 12-årsåldern eller liknande. Länge sen jag såg den nu. Kanske dags för lite nya perspektiv.
  Emma (Debra Winger) lever i en småstad med sin neurotiska mamma Aurora (Shirley MacLaine) och försöker navigera sig in i vuxenlivet genom att lämna stan och skaffa familj med sin pojkvän, bibliotekarien Flap (Jeff Daniels).
  Sedan får man följa paret i lite olika livsskeden ända in i att det inte slutar så bra.
  Mer än så finns väl inte att säga om handlingen egentligen. En sån där film som bara pågår, ungefär som en tv-serie, där man får sina favoritkaraktärer som man får lite separationsångest från när filmen är slut.
  En av delarna går ut på att Aurora dejtar en massa mer eller mindre osympatiska män (Jack Nicholson till exempel). Den delen blir en sån där "åh nej, inte det där nu igen" för mig, men RESTEN alltså. Så otroligt fin film det är. Debra Winger och Jeff Daniels har superfin kemi, men det är ju ändå Shirley MacLaines show detta.
  Helt makalöst vad hon gör med den här rollen. Hur hon växlar mellan rolig och allvarlig. Tajmingen. Sedan hjälper manuset till. Rolig och hjärtlig dialog och så skönt att konflikterna liksom är på en lagom nivå. Detta var ett varmt återseende.

Förbjuden Kärlek

Förbjuden Kärlek
The Delinquents
1989
Bolag: Warner Home Video

  Slutet av 50-talet. Brylcreme, rock n roll och jukeboxar. Tänk vad 40-talistgenerationen har fått breda ut sig med sina minnen av denna tid. Lek med tanken att 80-talister skulle göra lika mycket filmer om 90-talet. Då skulle det inte finnas annat på Netflix idag. Det finns så många filmer med precis den här sinnesstämningen, färgtonen och handlingen att det är omöjligt att komma ihåg vilka man sett.
  Jag säger inte att det är en dålig typ av film, mer att det blir lite ännu en korv med bröd efter ett tag.
  Just den här filmen, som jag aldrig kommer underfund med om jag sett tidigare eller inte, handlar om ett ungt par i Australien i just slutet av 50-talet. Kylie Minogue spelar tonåriga Lola som blir förälskad i jämnåriga Brownie (Charlie Schlatter), en amerikan som hamnat i Australien och som bor med sin alkoholiserade mamma och en styvfar som slår honom.
  Ganska fort blir Lola gravid, och de båda skriver avskedsbrev till sina familjer och ger sig ut på livets äventyr ihop. Tror de, i alla fall. Snart får Lolas mamma (även hon alkoholiserad) fatt på sin dotter och tar henne tillbaka till hemlig ort, i förhoppningen att hon och Brownie aldrig ska kunna ses igen.
  Sedan handlar då filmen om deras kamp att först hitta varandra och sedan kunna hålla ihop.
  50-talsmyset finns här. Man skulle kunna spela bingo på saker som måste vara med i den här typen av filmer också. Inget fel med det. Hemtamt, det gillar jag. Däremot så bryr jag mig inte nämnvärt om själva historien. Inget som griper tag, vare sig dramat eller karaktärerna. Men som 1,5 timmes 80-tals-50-tal är det habilt ändå.

Hannah och Hennes Systrar

Hannah och Hennes Systrar
Hannah and her Sisters
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Detta var den första Woody Allen-film jag såg. Jag har ett ganska starkt ungdomsminne kring det. Den gick på FilmNet som var en rätt bra källa för mig att se filmer som jag "aldrig hade hyrt". Minns att jag verkligen gilla den, och att jag kände mig lite smart och vuxen som gillade den. Jag var typ 13 och konsumerade väl i första hand ungdomskomedier och slashers. Men det var en liten ögonöppnare att filmer jag trodde var "svåra" eller "djupa" faktiskt kunde vara ganska kul.
  Sedan dess har den väl haft en ganska säker plats på klassiker-piedestalen, och det bär ibland emot att se filmer som står där, men blev genuint sugen på att se den igen.
  Handlingen är väl inte mycket att orda om egentligen, det kretsar i vanlig Woody Allen-ordning kring relationstrassel bland kulturfolk och övertänkare i New York. Denna gång blir Michael Caine förtjust i sin frus syster och brottas med tankarna kring det. Woody Allen spelar en tv-producent i samma bekantskapskrets som utreds för en misstänkt hjärntumör och brottas med tankarna kring det.
  Man skulle kunna tro en film med den här titeln och det här omslaget är en film om systerskap, i nån förlängning så är det väl det, men mest av allt är de här tre systrarna föremål för männens grubblerier. Jag tycker förvisso att karaktärer är intressanta och bra skrivna, men det är ändå de grubblande männen som liksom äger rummet.
  Kan förstå att jag föll för den här som ung. Woody Allen är kul och lätt att förstå, och själva inramningen med New York och jazzsoundtrack, den är jag alltid svag för.

En Ny Värld

En Ny Värld
Personal Choice
1989
Bolag: Jaguar

  Ojoj, denna har stått länge i min samling. Åtminstone sedan jag bodde hemma, vilket börjar bli typ 30 år sedan nu. Köpte den ihop med en massa andra filmer när en videobutik i Falkenberg sålde ut hyrisar för 10 kr/st. Men den har förblivit osedd. Såg framför mig en "magisk" film, och såna brukar inte vara prio när jag väljer film. Men hey, Martin Sheen, Christian Slater, Robert Foxworth, Sharon Stone, F. Murray Abraham. Alla skulle väl inte säga ja till vilket skit som helst?
  Är nu mycket glad att jag såg filmen, för det var en riktigt mysig videostund. Här finns lite magiska moment i form av ett romantiserande av rymden, men annars är detta till största delar en riktigt fin coming-of-age-film där rymdtokiga tonåringen Eric (Christian Slater) blir avstängd från skolan efter att ha skjutit in en hemmagjort rymdraket och orsakat en brand.
  Han flyttar då tillfälligt till pappan, spelad av Robert Foxworth (Chase Gioberti!!), och märker till din glädje en av hans idoler, månastronauten Paul Andrews (Martin Sheen) bor i närheten. Paul är enstörig och alkoholiserad, men Eric träffar även Mara (Olivia d'Abo) som känner Paul och bygger en vänskapsbro mellan dem.
  Ja, det är typ vad filmen handlar om. Vänskapen mellan en tonårig rymdnörd och en astronaut. Och en kärlekshistoria med Mara, så klart. Ser att någon på IMDB har kallat den "painfully slow moving", men just det älskar jag verkligen. Att de får prata klart. Eller går i tystnad. Eller att scener inte tvunget leder någon vart. Förstår om det kan stressa en Netflix-zappare men jag tycker det är fint.
  Som drama är det typ Hallmark-nivå på det, men med strålande skådespelare i alla roller och just det där sakta lunket tycker jag det är skitfint.

FBI Morden 2

FBI Morden 2: Den Inre Kretsen
In the Line of Duty: A Cop for the Killing
1990
Bolag: Sandrews

  En grupp inom FBI jobbar med att infiltrera en drogkartell i jakten på storskurken när plötsligt Tommy, en omtyckt och meriterad kollega, blir ihjälskjuten helt oväntat av en smådealare. 
  Plötsligt stannar världen upp för poliserna i den tajta gruppen. De har förlorat en vän och kollega, men ska samtidigt försöka driva spaningen framåt. Någon drabbas av sorg, en annan av skuld, någon börjar tveka på om jobbet är värt det.
  Visst här finns en story om jakten på drogkartellen, men det känns som att filmen mer handlar om relationerna mellan kollegorna än att ta fast banditerna och det är bra. Skjutningar i skumma kvarter har vi sett innan.
  På något vis är den här rätt slätstrukna tv-filmen rätt modern, just det här att göra polisfilm med personporträtt istället för tjuv och polis. Inget jag lär se om men dugligt bruksdrama ändå.

Avalon

Avalon
Avalon
1990
Bolag: Egmont

  Jag känner både ett intresse och ointresse för den här typen av långa livsdramer. Det är sällan jag blir speciellt riktigt besviken, men ändå för sällan att jag blir helt blown away för att tycka de ofta ganska långa speltiderna är värda besväret. High stakes. Ikväll har jag i alla fall tuggat mig Barry Levinsons immigrant-drama från 1990.
  Historien börjar med att Sam Krichinsky (Armin Mueller-Stahl) kommer till USA och Baltimore 1914. Till Amerika, drömmarnas land. Han fattar snabbt tycke och lockar dit i princip hela sin släkt av polska judar och bilder en stor familj i det nya landet.
  Och det är alltså den familjen vi får följa genom med och motgångar under några under framför allt 50-talet. Huvudpersonen är sonen Jules (Aidan Quinn) och hans karriär från att vara dörrknackande försäljare till att öppna ett eget varuhus. En ung Elijah Wood spelar hans son.
  Inte fullt så patriotisk som jag trodde, och det var väl skönt kanske. Men de får verkligen aldrig nog av den här nostalgin över tillväxtåren, amerikanarna. Men här finns inget direkt som rör om eller griper tag, men det är rätt trivsamt ändå. Och ganska kul ibland med lite Woody Allen-doftade gnabb om småsaker.
  Och sen i dessa tider så piggar det väl upp lite att gotta sig trivsamma immigrant-historier från USA.

Flodpiraterna

Flodpiraterna
The River Rat
1984
Bolag: Esselte Video

  Årets sista vhs i spelaren blev en rejäl överraskning. Positiv dessutom.
  Tommy Lee Jones spelar Billy, som precis blivit frigiven från ett långt fängelsestraff och återvänder till sitt barndomshem ute i vildmarkerna kring Mississippi. Där bor hans mamma och hans tonårsdotter Jonsy (Martha Plimpton) som han aldrig ens har träffat. 
  Tillbaka hemma försöker Billy och Jonsy lära känna varandra och har som första gemensamma projekt att rusta upp båten River Rat. Men lugnet avbryts när någon från det förflutna dyker upp. Fängelsedoktorn Cole (Brian Dennehy) har fått reda på att Billy har pengar undangömda från rånet han blev fängslat för och hotar att sätta tillbaka honom i fängelset om han inte får del av pengarna.
  Tumult uppstår och plötsligt får Billy bråttom iväg med den nybyggda båten (och dottern) längs Mississippi för att hitta platsen där pengarna finns. Men doktorn är galnare än de trott.
  Jag såg framför mig ett stabilt Stekta Gröna Tomater-mys, men fick en klart godkänd äventyrsthriller som påminner lite om Stephen King på nostalgihumör. Martha Plimpton är jättebra i sin första filmroll (13 år gammal) och Tommy Lee Jones går genom rutan också tycker jag. Deras bondande känns oklyshigt.
  Sedan finns här också en del av det jag förväntade mig. Träskromantik med solnedgångar och slidegitarrer och 50-talsnostalgi, men det tar liksom inte överhanden och det är nog det som är din positiva överraskningen. Att det faktiskt fanns en bra film här också, inte bara mys.

Bodyguard

Bodycount
Bodycount
1992
Bolag: Warner Home Video

  När jag brukar lovorda thrillervågen från 1992 är det lätt att tänka att Bodyguard skulle vara genrens Sgt Pepper. Men den är liksom inte ens med i genren på nåt vis. Här finns inga höstiga villagator, smarta vändningar eller psykologisk spänning. Bodyguard är nåt helt annat. Bra är den, men nåt helt annat. Länge sen jag såg den nu.
  Kevin Costner spelar livvakten Frank Farmer, som "trots att han lagt av" övertalas att beskydda sångerskan Rachel Marron (Whitney Houston). Hon är redan nu överbeskyddad av sitt entourage och vet inte ens om att hon får brev från någon som vill döda henne. Därför är hon också oförstående till att Frank ens ska vara i hennes hus. Schism uppstår.
  Men när hon sedan inser det allvarliga läget blir deras relation och bättre och djupare. Men personen som vill mörda henne kommer allt närmare.
  När jag skulle skriva om den här filmen fick jag kolla på IMDB vad deras rollfigurer heter. Trots att jag såg klart filmen för tio minuter sedan. Anledningen till detta borde väl vara att man inte ser några rollfigurer eller karaktärer. Man ser Kevin Costner göra sin grej, man ser Whitney Houston göra sin. Och de gör det så klart jättebra.
  Som thriller är Bodyguard inget speciellt. Snarare en tv-mässig schablon-deckare med en galning som klistrar hotbrev från tidningar. Det fina här är ju dynamiken. Återigen Kevin och Whitney. Hollywood-glansen. Första halvan av filmen är lite segare än jag minns den som, men andra halvan, från att de åker ut till vildmarksstugan och slutscenerna på Oscarsgalan är lika mäktiga idag som när jag satt och slevade i mig chips till den här filmen första gången 1993.

Great Balls of Fire

Great Balls of Fire
Great Balls of Fire
1989
Bolag: Nordic

  Jag ska ärligt säga att rock-biopics inte är nån genre jag brukar kasta mig över. Det finns nåt lite skämsigt över dem som bara blir värre om det är en artist jag gillar. Min relation till Jerry Lee Lewis är dock inte starkare än att jag känner till hans kändaste låtar, så en liten crash course på 1,5 timme kanske kan vara värd besväret?
  Den här filmen är - på klassiskt manér - en dramatisering av hans genombrott, hur han blev upptäckt av Elvis upptäckare Sam Phillips och blev stjärna över en natt men kanske framför allt om hans omtalade relation med sin 13-åriga kusin Myra (här spelad av en något äldre Winona Ryder) som han gifter sig med och hur karriären rasar när det blir känt.
  Den här filmen är baserad på en bok skriven av verklighetens Myra Lewis, men jag tycker ändå inte att det är speciellt djuplodande i ämnet. Det känns som jag får en djupare inblick i hur Jerry Lee Lewis var som person om jag skummar genom hans Wikipedia. Men det kanske inte det man varit ute efter heller.
  Detta är mer (ytterligare) ett frossande i det fantastiska amerikanska 50-talet, med Classic Cars, jukeboxar, diners och rock'n rollens födelse. Egentligen påminner filmen mer om Grease än något verklighetsbaserat drama, och ger man vika för det så är den väl vad den är liksom. En stunds ösig underhållning i ett 80-taligt 50-tal.

City Girl

City Girl
The City Girl
1984
Bolag: Romantic/Walthers Video

  Den här filmen, som råkade hamna på Walthers Videos Harlequin-etikett Romantic, är i själva verket Martha Coolidges uppföljare till Valley Girl. En film som ju blev lite omtalad för att ta ungdomars känslor och problem på allvar, och denna fortsätter väl lite i samma banor kanske.
  Anne (Laura Harrington) är en ung och begåvad fotograf som står på randen till ett genombrott. Vägen dit tror hon går via ett jobb i New York där hon ska försöka dokumentera en dekadent sekt som experimenterar med droger och sex på rockklubbar. Samtidigt så knakar förhållandet med pojkvännen, som är företagsledare och har väldigt lite förståelse för Annes kreativa driv.
  När de efter ett bråk gör slut känner Anne en dragning till den experimentella klubbvärlden, samtidigt som hon ska försöka hitta sig själv i storstaden.
  Det låter dessvärre mer intressant och djuplodande än det är. I alla fall rent manusmässigt. Långa scener som inte leder någonvart. Däremot gillar jag Laura Harrington i huvudrollen. En ny bekantskap för mig med lite samma girl-next-door-aura som Meg Tilly (och bildmässigt ganska lik Thora Birch). Även karakären hon spelar känns sympatisk och lite lagom quirky sådär.
  Men det är bästa är ju ändå inramningen. Precis som Valley Girl är den här filmen genomsyrad av det tidiga 80-talets new wave-scen, och även en ganska långdragen scen på en nattklubb piggas ju upp av lite ryckig powerpop i smala slipsar från scenen.

Valley Girl

Valley Girl
Valley Girl
1983
Bolag: VTC

  När jag i internets barndom hängde på amerikanska forum om 80-talet (som ju bara var 10 år gammalt då) fanns där några filmer som man ständigt återkom till som ikoniska, men jag som knappt hade hört talas om här hemma. Valley Girl var en sån. Framröstad till 80-talets bästa ungdomsfilm vid nåt tillfälle. Jag hade aldrig sett den och tror inte någon av mina kompisar hade det heller. Men en DVD beställdes, och ja, den var väl ok. Idag har jag första gången satt hyr-vhs:en som jag hittade kort därefter i spelaren.
  Julie (Deborah Foreman) är en ung och välbärgad tjej som bor i det som kallas Valley i Los Angeles. Hon går på fester i dyra hus, har ytliga samtal om killar med sina tjejkompisar och har precis gjort slut med sin pojkvän, den rika hunken Tommy (Michael Bowen, senare Tarantino-favorit).
  Men så dyker han upp, Randy (Nicholas Cage med originaltänder). Han bor i betydligt ruffigare Hollywod, går på rökiga klubbar, är tjenis med gatans folk. Han drar med Julie in i sin värld. Tar med henne på rockklubb (där The Plimsouls står på scen). Hon faller för honom men märker hur hennes vänner vänder henne ryggen och till slut överväger hon att gå tillbaka till Tommy igen för att de känns säkrare.
  Nu var det säkert 25 år sedan jag såg den här senast, och tycker mycket bättre om den idag. Dels är det så klart en ljuvlig tårtbit 80-tal. Känns kul att det är 1983 också, annars är den 80-taliga ungdomsfilmen väldigt förknippat med typ 86-87 för mycket. Marginell skillnad kan tyckas, men det är faktiskt en lite annan känsla i den tiden. Fortfarande små korn av det bruna 70-talet, och med ett soundtrack präglat av new wave och powerpop snarare än syntpop.
  Soundtrack går inte att undvika att nämna så klart. Inte bara är det väldigt bra, men det är också i perfekt samspel med själva filmen. Mycket brittiskt. På det sättet en förtrupp till John Hughes filmuniversum och filmer som "Pretty in Pink" och "Some kind of Wonderful". Tyvärr tycker jag inte Valley Girl når samma djup som de filmerna, men här finns ändå fin och mänsklig ton som påminner mycket om hans filmer.
  Inget fel på Nicholas Cage insats här, men det är ju Deborah Foreman som stjäl showen. Otroligt charmig, bra komisk tajming och helt strålande i huvudrollen. Jag känner henne i princip bara från "April Fool's Day" annars, och kan tycka att hon förtjänar lite mer ikonstatus än hon gör för den här filmen.

Det Luktar Skämt JoJo!

Det Luktar Skämt JoJo!
JoJo Dancer, Your Life is Calling
1986
Bolag: Video Trade

  Richard Pryors självbiografiska komedi från 1986 har jag aldrig sett tidigare, och jag vill till stor del skylla det på den svenska titeln. "Det Luktar Skämt JoJo!" hette inte en film som följde med hem i videokassen på 80-talet, och även nu bär den emot. Det är verkligen en makalöst dålig svensk titel.
  Jojo trodde jag länge syftade till svenska uttrycket "jo jo", men karaktären det handlar om här heter alltså JoJo Dancer. Filmen börjar med att han kommer in svårt brännskadad till sjukhuset, ur hans kropp uppenbarar sig nån slags skyddsängel eller alter ego (även denna spelad av Richard Pryor) som ska den döende komiker på en minnesresa genom livet.
  Sedan börjar då en lättsam biografi över denna JoJo Dancers liv. Från hopplös i skolan till misslyckad komiker på strippklubbar, tills han hittade sin grej och blev en black power-komiker. Men framgången kom med frestelser i form av droger och brudar.
  Ja, det är inte mycket som ruskar om en här alltså, greppet med den vuxne Pryor som går omkring i sitt förflutna är lite mysig men leder liksom ingenvart. Man kanske kunde hoppas på nån liten Tillbaka till Framtiden-twist där han säger saker till sig själv som ung som förändrar saker senare. Men så läser jag att filmen då är självbiografisk, och då finns det väl inte så mycket utrymme för såna omvägar kanske.
  Även om filmen är väldigt lättviktig som biografi så är det väl ändå lite kul att se vilket sammanhang som Richard Pryor kommer från, men ja känslan blir väl mest att nu har man sett den här också.

Två Killar och En Tjej

Två Killar och En Tjej
Två Killar och En Tjej

1983
Bolag: Transfer

  Klasse och Thomas (Magnus och Brasse) har inte sett varandra på sjutton år när de träffas av en slump i en teaterfoajé. På 60-talet skrev man studentspex ihop med Anna (Pia Green) och sedan dess har mycket hänt. Klasse och Anna har gift sig och skilt men lever lyckliga som vänner. Thomas har efter några år i Umeå skilt sig och återvänt till Stockholm med sin unga son.
  Vännerna klickar direkt och när kompisen Fredrik (Lars Amble) ber dem skriva ett nytt spex till hans bröllop tackar de ja. Vänskapen bygger mycket på lättsam nostalgi och humor, men när Thomas och Anna fattar tycke för varandra får allt en mer dramatisk ton.
  Finns mycket som är bra med den här filmen. Till en början väldigt fin att titta på. Ljuvliga Stockholmmiljöer från 80-talet, fint foto, fina lägenheter, många fina skådisar från den här tiden dyker upp i småroller.
  Sedan är det ju omöjligt att inte älska Magnus och Brasses fnissiga bromance. Man bryr sig inte alls om att de råkar heta Thomas och Klasse här, det vi ser är Magnus och Brasse och deras ljuvliga kemi, punkt. Pia Green är jättebra också, och filmens mest intressanta rollfigur. Någon slags manic pixie dream girl som genom sin charm gör männen kreativa, men hon driver också på deras gnatande som man nog hade tröttnat på rätt fort om hon inte kommit in och sagt några sanningens ord ibland.
  Som ett kärleksdrama är den intressant faktiskt. Vuxenstudentikosa män som är vana vid att kunna skoja bort allt men som hamnar i ett triangeldrama som kräver att man pratar ut.
  Det som ändå gör filmen lite småtråkig i sin helhet är skojandet. Det känns som att man haft en hög skämt som man gått och funderat på och sedan bara sitter och läser upp när man skriver sin revy. Den biten av filmen hade för övrigt kunnat kortas till hälften. Revyn. Man bryr sig noll om den.
  Men yeah, en fin tårtbit 1983.

Föräldraskap

Föräldraskap
Parenthood
1989
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen och jag kunde ha fått en bättre start i vår relation. Hyrde den på OK Vallås nån gång kring 1990. Med Tre Amigos och Supernollan i ryggen förväntade jag mig en riktig screwball-komedi med Steve Martin. Omslaget hjälpte väl kanske till lite att bygga förväntan. Tyckte den var noll rolig.
  Inte så konstigt om man ser till mina förväntningar kanske. Nu tycker jag visserligen att den här filmen bitvis är riktigt rolig idag, men det är ju mest av allt ett hjärligt och innerligt drama om att vara en del av en familj. Huvudrollens Gil Buckman (Steve Martin) blev aldrig sedd av sin far som ung, och vill därför ge sin stora familj all den uppmärksamhet han aldrig fick.
  Systern Helen (Dianne Wiest) är frånskild och fullt upp med att tygla sina rebelliska tonåringar och Nathan (Rick Moranis) är fast besluten att hans femåriga dotter kommer gå långt om hon lär sig det periodiska systemet istället för att leka med barnsliga barn.
  Visst, det är lite kaotiskt stundtals, men inte alls så högljutt som jag såg framför mig. Snarare varmt, välformulerat och framför allt välspelat. Castat i perfektion ner till minsta biroll. Ungdomarna spelas förresten av Keanu Reeves, Martha Plimpton och Joaquin Phoenix i tidiga roller. 
  Egentligen påminner filmen lite om 90-taliga multiplot-filmer som Short Cuts och Magnolia, fast genom ett mysigt feelgood-fönster. Short Cuts möter Modern Family. 
  Allt har sin tid. Idag ser jag hellre om den här en gång till än alla Amigos i världen. Otroligt fin, är den.

Rocket Gibraltar

Rocket Gibraltar
Rocket Gibraltar
1988
Bolag: Video Trade

  Nostalgiska filmer är lite svårt. Så oerhört mycket en känsla som ska förmedlas, och ofta är det ju ganska svårt att ta till sig andras nostalgi, speciellt om det gäller en annan tid. Jag tänker på drivorna av 50-talsnostalgiska sommarfilmer som väldigt sällan når fram till mig. Bäst brukar det bli när de har ett nostalgiskt skimmer över sig, snarare än att förmedla en viss tid eller tidsanda.
  Här har vi en sån film som - faktiskt oväntat - gick rakt in hos mig.
  Levi (Burt Lancaster) ska fylla 77 och bjuder till sig stora familjen. Barn med respektive och en drös barnbarn. Trots att Levi sagt att han inte vill ha någon fest eller några presenter så planerar barnen precis det. Det är karriärer som ska jämföras, gamla konflikter som ska redas ut, det är bitterhet och avundsjuka.
  Barnen däremot knyter an till sin gamla morfar, låter honom berätta sina anekdoter om förr i tiden, lyssnar på hans visdomsord, tittar nyfiket när han visar hur man lagar hans favoritsoppa. Han berättar att han drömmer om en vikingabegravning, att flyta iväg på ett vikingaskepp som brinner ut mot horisonten.
  Nere vid stranden börjar barnen bygga ett vikingaskepp av en gammal eka med namnet Rocket Gibraltar.
  Det kanske låter smetigt detta, men den är så fin faktiskt. Jag nämnde nostalgi här, och det finns ju en sån ton i den här filmen. Tider som flytt, barn som blivit stora, vänner som försvunnit. Men det tar aldrig överhanden.
  Omöjligt att inte gilla gamle Levi som är lite trulig mot de vuxna, men öppnar sig mot barnen. Får lite John Hughes-känsla i det här med välskrivna karaktärer och deras relationer.
  Det är ju inte casten från gatan heller. Förutom Burt Lancaster består familjen av Patricia Clarkson, Bill Pullman, Kevin Spacey, Francis Conroy med flera, men det finaste ändå att se Macaulay Culkin i sin första filmroll, 7 år gammal, och hans helt otroliga kemi med sin morfar.
  Pensionärsmys på högsta nivå!

Class Action

Class Action
Class Action
1991
Bolag: Transfer

  Den här filmen har jag haft i samlingen länge. Sedan 90-talet. Aldrig sett den tidigare. Jag har den viss tröskel mot rättegångsfilmer. Jag hör en massa objection your honor i huvudet och börjar gäspa direkt. Jag borde lära mig läxan att jag ofta blir positivt överraskad. Den här till exempel, tycker jag var en riktig pärla.
  Mary Elizabeth Mastantonio spelar Maggie Ward, en ung och uppkomlig advokat som får prestigeuppdraget att försvara en biltillverkare som stämts av en anställd som blivit handikappad. Det komplicerande är att mannen företräds av hennes pappa Jerry (Gene Hackman) som är känd för att ta sig an den lilla människans rättigheter.
  Maggie och Jerry kommer inte speciellt bra överens privat, hon anser att han försummat familjen under hennes uppväxt. Han har alltid varit en idealist men även haft svårt att hålla tassarna från andra (unga, kvinnliga) idealister. Mitt i detta står mamman (Estelle Ward) och försöker hålla ihop familjen. Men plötsligt dör hon och Maggie och Jerry tvingas sörja henne ihop, lappa ihop vänskapen och samtidigt strida mot varandra i rätten.
  Själva rättsfallet bryr jag mig inte jättemycket om här. Klassiskt David mot Goliat-fall, som i och för sig är väl gestaltat men det man verkligen bryr sig om är ju relationsdramat mellan Maggie och Jerry. Detta är nog min Gene Hackman-favoritfigur, när han spelar hårda men rättvisa idealister. Det är nästan som att den lite John Grisham-aktiga rättegångsintrigen är lite i vägen för det man verkligen vill veta, hur Maggie och Jerry ska hitta tillbaka till varandra.

1969

1969
1969
1988
Bolag: Warner Home Video

  En ungdomsfilm från 1988 som jag aldrig sett tidigare. Med Winona Ryder, Kiefer Sutherland och Robert Downey Jr dessutom. Den enda förklaring jag kan tänka mig är att jag har ett inbyggt motstånd mot filmer från den här tiden. Jag har inget emot 60-talet, verkligen inte, men just den här eran med Vietnam, studentuppror och så vidare känns som att man har fått tryckt ner i halsen i filmhistorien. Men så ser jag att den är gjord av Ernest Thompson som gjorde gamla favoriten Sista Sommaren så den får en chans ändå.
  Ralph och Scott (Downey Jr och Sutherland) är två ungdomar i en amerikansk småstad. På väg in i vuxenlivet med Vietnam och rekrytering brinnande runt knuten. De bestämmer sig för att ta vara på den här tiden när de börjar på college, men livet där präglas av studentupproren och gör att de tajta kompisarna blir alltmer olika. Ralph är öppen för att testa allt, medan Scott är mer rättskaffens. Dessutom är han ganska förtjust i Ralphs lillasyster Beth (Winona Ryder).
  Ja, det blev visst de vanliga doserna av 1969 här. Uppror, flower power och All Along the Watchtower. Bla bla. Helt otroligt vad den här generationen av regissörer och författare har fått berätta om detta. Speciella tider, helt klart, men det finns ju knappt en 40-talistförfattare som inte skrivit av sig om den här tiden.
  Med det sagt så måste jag ändå säga att jag blir positivt överraskad. Framför allt scenerna kring deras familjer (Joanna Cassidy fantastisk som Scotts neurotiska och konflikträdda mamma) är superfina och hjärtliga. Får lite samma känsla som av Ömhetsbevis. Lite synd när kampen mot Vietnamkriget tar lite mycket fokus ibland, men det finns hela tiden en varm känsla som kompenserar väl.

Slumpens Hjälte

Slumpens Hjälte
Accidental Hero
1992
Bolag: SF Röd

  Bernie LaPlante (Dustin Hoffman) är en odugling och småtjuv som väntar på ett straff för några småstölder som han förväntas få fängelse för. Domaren är särskilt noga med att poängtera hans dåliga karaktär.
  En sen kväll får han fel på bilen i obygden och ser hur ett passagerarplan störtar framför honom. Efter viss tvekan närmar han sig planet och hör hur folk är instängda i det brinnande planet. Han öppnar dörren, passar på att stjäla lite handväskor och beger sig sedan iväg.
  Ombord på planet finns tv-reportern Gale (Geena Davis) som är en av dem som räddas av den mystiske mannen i rökdimman. Hon efterlyser den stora hjälten i TV och erbjuder 1 miljon dollar om han medverkar i hennes program.
  Men fram stiger istället Bernies kompis John Bubber (Andy Garcia) som blir hela Amerikas nya hjälte och fixstjärna. Bernie bryr sig inte direkt om missat kändisskap, men skulle gärna vilja ha lite av pengarna.
  Jag vet inte om man kan koppla det till en tidsanda, men visst kom det väl rätt många såna här filmer i början av 90-talet? Komedier som ville "säga nåt", en what if-komedi. I detta fallet om hjältemod och mediadrev. Men jämfört med filmer som till exempel "Måndag Hela Veckan" (i samma era) så finns det inte mycket komik här, isåfall mer satir över tv-branschen och jakten på nyheter. 
  Drösvis med cameos och roller som står som "uncredited" på IMDB för den som gillar att leta efter sånt. Märkligt nog är Chevy Chases okrediterade roll som nyhetschef på tv-kanalen verkligen ingen roll som man missar om man blinkar. En av de ledande rollerna, till och med.
  Jag funderar om inte Hannes Holm och Måns Herngren har sneglat lite på denna till sin "En På Miljonen". En av mina absoluta favoriter inom svensk film, och mycket roligare än denna, men den har ändå lite samma tankebanor på nåt vis. Slumpen, drev och så vidare. 
  Sevärt och underhållande.

Tjejen Som Inte Ville Gifta Sig

Tjejen Som Inte Ville Gifta Sig
Best Friends
1982
Bolag: Warner Home Video

  Paula (Goldie Hawn) och Richard (Burt Reynolds) är ett ovanligt Hollywood-par. De har nämligen ett i det närmaste perfekt förhållande. De bor ihop, skriver filmmanus, bråkar aldrig. En dag föreslår Richard att de borde gifta sig, och efter viss tvekan går Paula med på det och de skrider till verket i hemlighet.
  Nu är de dock hög tid att göra något de aldrig gjort tidigare. De ska besöka varandras familjer! Plötsligt hamnar de utanför den harmoniska Hollywood-bubblan och ser sidor av varandra de aldrig sett eller anat tidigare.
  En 70-talsfilm i 80-talskläder, kan man säga. I sina sämsta stunder en familjefars, i sina bästa stunder ett dialogdrivet relationsdrama med lite humorknorr. Goldie Hawn gör sin grej. whimsical. Gråter och skrattar i samma mening. Burt Reynolds ska vara den resonabla och den rollen gör han ju bra. Han hade en mysig period här, tycker jag. Spelade oftare tafatta män än actionsnyggingar.
  Filmen för lite tankarna till Paul Mazurskys 70-talssvit av såna här snackiga komedier som var lite Woody Allen light, på nåt vis. Barry Levinson har skrivit manus förresten. Han var i form här. Den här skrev han samma år som Fiket och Tootsie. I den skaran ter den sig lite blek, kanske, men ändå 100 lättsamma minuter.

Sånt Är Livet

Sånt Är Livet
That's Life!
1986
Bolag: Vestron

  Gillian (Julie Andrews) är en medelålders sångerska som går och väntar på ett besked från sjukhuset om hon har cancer eller inte. Kanske hade hon behövt ett stöd i det, men hon får ingen chans att ens berätta det för sin man Harvey (Jack Lemmon) för han pratar i princip non-stop om sina egna problem. Han ska fylla 60 och är full av ångest inför det. Dessutom har han ont i hela kroppen, trots att det inte är något fel på honom enligt doktorerna. Han är framgångsrik arkitekt men tycker allt han gjort är skit.
  Nu kommer barnen på besök för att fira hans födelsedag som han helst vill slippa tänka på. Barnen har med sig egna problem i form av spruckna relationer, graviditet, karriärsvåndor. Men Gillian finns där för alla. Utom sig själv.
  Först får jag säga att jag älskar filmtypen. Familjedramer som egentligen är ganska vardagliga, men som blir dramatiska och intressanta för att det är så himla bra skådespelare. Både Lemmon och Andrews är otroliga här. Sedan finns det helt klart filmer jag berörts mer av i samma genre, men det är ett stabilt Lasse Hallströmskt mys. 
  Lite intressant också att filmen är gjord av Blake Edwards, vars 80-talsfilmografi bestod till oroväckande stor del av tutt-buskisar. Men här träffar han precis rätt.