Dödsmärkt

Dödsmärkt
Bloodline
1979
Bolag: Esselte Video

  Jag har alltid trott att jag haft en soft spot för Sidney Sheldon. Det är väl 80-talsminnen av familjekväll i tv-soffan framför Tracys Hämnd som spökar förmodligen. Hade även fina men vaga minnen om att jag gillade Spelets Härskare som liten.
  De senaste åren har jag sett om de flesta av filmatiseringarna av hans böcker och jag vet inte riktigt. Får liksom ingen kemi med vare sig skådisar eller karaktärer.
  Samma känsla när jag börjar se Dödsmärkt som är lite äldre än miniserierna. Rollistan är ju enorm. Audrey Hepburn, James Mason, Ben Gazzara, Romy Schneider, Omar Sharif och så vidare. Ändå känns det stelt och konstigt.
  Jag får för mig att det är något med tempot. Ungefär samma problem jag kan känna med de flesta moderna tv-serier det pratas om. Allt går så fort, blir så ytligt och ointressant. Efter tio minuter är jag smått stressad av alla namn som flyger omkring i dialogerna och hoppas det ska lugna ner sig. Både ja och nej. Namnfrågan löser sig. Däremot fortsätter hela filmen i ett tempo som nästan känns som en resumé.
  Och då menar jag inte på det moderna sättet, där historier och referenser korsklipps så man blir yr, utan mer på ett sätt som att hela filmen är den rafflande slutscenen.
  Historien är att den förmögne Sam Roffe dör i en skidolycka (som i själva verket är mord) i filmens inledning, och sedan börjar maktkampen om hans arv. Väldigt Sheldonskt så långt. Några otippade kryddningar finns här dock. En av sidohistorierna involverar att mördaren även ingår i ett team som spelar in snuff movies vilket väl får ses ett inte särskilt vanligt inslag i den här genren.
  Dödsmärkt är ändå klart tittbar när man börjar känna att man hänger med i vändningarna. Kul att se en sentida roll med Audrey Hepburn också.