Brottsplats Gorkijparken

Brottsplats Gorkijparken
Gorky Park
1983
Bolag: Transfer

   Märkligt det där med hur man minns filmer som man såg när man var som mest mottaglig för nya intryck. Den här filmen var en ganska typiskt film som jag undvek i videohyllan, eftersom jag nog tänkte att den skulle vara komplicerad och jag skulle känna mig dum som inte förstod den.
  Men sen någon gång så råkade jag se den på typ FilmNet och blev helt besatt av hur bra jag tyckte den var. Även om Sverige inte var någon viktig del av kalla kriget så var det ju ändå väldigt spännande det här med Sovjet och vad som fanns bakom murarna. Den här filmen upplevde jag säkert som omskakande realistisk när jag var fjorton.
  Med det minnet i bakhuvudet så känns den smått skrattretande. Man kan väl godta fånigheten i att arabiska skurkar i en Bond-film talar engelska med arabisk brytning med varandra för att äventyret i grunden är osannolikt och det lika gärna kan gälla även språket. Men här, där jag utgår från att man försöker spegla verkligheten, känns det väldigt konstigt och fånigt att alla KGB-agenterna går omkring och pratar engelska med varandra. Brittisk engelska dessutom. Vet inte om amerikanerna (det är ju en amerikansk film) tycker att det känns lite mer exotiskt/ryskt. Resultatet blir om möjligt ännu fånigare när filmens ryska smågangstrar (som heter typ Golodkin) ränner runt och pratar bilhandlar-cockney.
  Men nog om detta. Det irriterar mest innan man vant sig vid det.
  Även som thriller har filmen svårt att leverera tycker jag. Den börjar rätt bra. Snygg scen där tre ungdomar åker skridsko till Tchaikovsky-soundtrack i Gorkijparken. Dagen efter hittas de döda med ansiktena bortskurna i ett buskage i närheten. Polisen Renko (William Hurt) ser fallet som sitt och sedan är filmen en pusselgåta. Så långt ganska väl. Gillar pusseldeckare. Det tråkiga är inramningen. Dels språkgrejen ovan, men också att det är precis lika tradig snutjargong som i vilken amerikansk polisfilm som helst. Visserligen lite småmysigt med folk som jagar varandra till syntpopsoundtrack på Moskvas gator.
  Utan att spoila för mycket så måste jag ändå berätta att sista halvtimmen av filmen utspelar sig i Stockholm. Även det ger ett nostalgiskt skimmer över filmen för min del. Vid närmare eftertanke så känns filmen lite svensk ändå. Tänker på de här halvtrötta Leif GW Persson-filmatiseringarna som gjordes i mitten av 80-talet.