Avgrunden

Avgrunden
The Abyss
1989
Bolag: Transfer

  En videoklassiker som jag nog faktiskt inte sett sedan den kom. Minns den som oerhört spännande dock.
  Ett civilt men professionellt dykarteam anlitas för att ta reda på vad som hänt med en stridsubåt som försvunnit på djupt vatten. Väl nere på djupt vatten visar det sig att besättningen har lite olika agendor och dessutom rör sig någon slags främmande livsform kring deras undervatten-rigg.
  En undervatten-Alien minns jag att nån tidning skrev när den här filmen kom, och det stämmer ju på vis att den är något bortom den vanliga undervattens-filmen (om det nu finns en sån). Man får starka känslor för karaktärerna och det är vackert att se birollsslitvargar som Ed Harris och Mary Elizabeth Mastrantonio få två sällsynta huvudroller och göra dem i absolut perfektion.
  Finns många scener att få lite panik över för en klaustrofob som jag, men det är också en riktigt snyggt skriven historia. Till och med det "fåniga slutet" som jag hatade som ung är jag man nog att gilla idag.
  Väl värd sin omtitt.

Never Say Never Again

Never Say Never Again
Never Say Never Again
1983
Bolag: VideoExpress

  Tror tamejtusan aldrig jag sett denna. Den udda Bond-filmen som inte är med i vanliga Bond-kronologin utan gjorde mellan Octopussy och Levande Måltavla med Sean Connery som Bond igen, plötsligt. På pappret låter det ju inte superilla med en Connery-film från 80-talet, det jag kan ha problem med från hans era annars är ju just den tekniska mossigheten med bilresor framför filmduk och så vidare. 
  Jag är långt från Bond-konnässör ska sägas. Har nog sett de flesta  filmerna från 90-talet och bakåt, men håller inte isär dem. Förutom då Timothy Dalton-filmerna som kom när jag var i absolut målgrupp (tidig tonåring).
  Oh well, nu har jag sett denna. Den gick väl an. James Bond kämpar mot skurken Blofeld (Max von Sydow, denna gång) och hans Spectre för att ta tillbaka atombomben som han stulit för att utpressa världens makthavare. Vägen dit är naturligtvis kantat av att som i ingår i Bonds värld. Lejda mördare, opålitliga blondiner och knasiga utlänningar.
  Så allt är sig likt, fast samtidigt inget. Alla nyckelroller i Bond-filmerna, som ju länge spelades av samma gäng skådisar, är här utbytta och jag känner mig ungefär lika förvirrad som om jag skulle se en ny Bond-film idag. Lite udda gästspel av Rowan Atkinson som underrättelseofficier också, naturligtvis spelad med klassiska Atkinson-manér.
  Men nog gick väl den här att se på ändå. 

Sunset Killer 2

Sunset Killer 2
Dead On: Relentless 2
1992
Bolag: Sandrews

  Uppföljare till halvdana thrillers. Lätt att det blir liggande osett. Om dessutom uppföljaren är en direct-to-video med låg ranking tar det en stund till. Men ikväll åkte den in i spelaren: Sunset Killer 2.
  Ettan var ju en psykopat-seriemördar-thriller av skolboksmodell. Inte dålig, inte jättebra. Länken till denna tvåa är polisen Sam Dietz (Leo Rossi) som höll på att få sin familj dödad i ettan. 

  I tvåan får han till en början ett brutalt mord på en bilhandlare på sitt bord. Utan att Sam riktigt förstår varför så kopplas FBI in på fallet. Anledningen är att man känner igen mordmönstret från andra mord runtom i USA, och anser sig säkra på att det rör sig om samma seriemördare.
  Sam tvingas samarbeta med FBI-agenten Kyle (Ray Sharkey) och är så klart missnöjd med det. När han börjar forska i ärendet på egen hand ser han samband som får honom att misstänka att FBI själva är inblandade i dödandet.
  Låter ju som att det finns grund för en okej polisthriller ändå, och jag tycker inte den är usel. Bara småtråkig. När det är ungefär 20 minuter kvar av filmen så hettar den till lite ändå. Några bra thrillerscener och ett ökat intresse från mig att veta hur det ligger till. Utan att spoila för mycket så blir jag dessvärre besviken när filmen glider in i nån kalla-kriget-historia som tyvärr drar tillbaka filmen till småtråkig igen.
  Dessutom har man ju haft lite otur med den svenska titeln, som ju Sunset Killer är en (filmen heter Relentless i original), eftersom tvåan inte alls handlar om någon sunset killer. Men saker är inte så noga i videoland.

The Experts

The Experts
The Experts
1989
Bolag: Esselte Video

  Någonstans i Sovjetunionen har KGB byggt en replika av en amerikansk småstad för att träna sina USA-agenter på att prata engelska och leva så amerikanskt som möjligt. Problemet är att staden byggdes på 50-talet och invånarna lever därefter. Så för att kunna hävda sig i det moderna USA så kidnappar man två hippa (men lite naiva) nattklubbskillar från New York (John Travolta och Arye Gross), lurar dem att de varit med om en flygolycka och vaknar upp i den här 50-talsidyllen.
  Väl där blir de erbjudna att starta en klubb, och ser som sitt kall att introducera 80-talet till de ålderstigna invånarna. Plötsligt en dag på klubben så dyker den snygga Bonnie (Kelly Preston) upp och tar killarna med storm.
  Den här filmen minns jag inte ens från hyllorna när det begav sig, och just 1989 är nog mitt peak videobutikskoll, så jag utgår från att den floppade i sin tid. Kan tycka det är lite synd, för det är en helt okej bytavärld-film från genrens stora dagar (Han är Jag, Nunnor på Rymmen, Det Våras För Slummen osv) och så här i efterhand bli Kalla Kriget-vinkeln en trevlig nostalgikrydda. Även en känsla av Stepford Wives smyger sig in ibland.
  Inga jätteroliga scener direkt, men lättsam och aldrig direkt seg.

Iskallt Uppdrag

Iskallt Uppdrag
The Living Daylights
1987
Bolag: Warner Home Video

  Nu säger jag det: Timothy Dalton är MIN Bond! Sannolikt såg jag först någon med Roger Moore, men Daltons filmer är peak Bond för mig. Har med åldern att göra givetvis. Såg de här två filmerna som lättimpad tonåring, och har en sinnesbild av Iskallt Uppdrag som min absoluta favorit-Bond. Dock har jag inte sett den än det här seklet så tiden är kommen för en omtitt.
  Vet inte hur mycket man behöver gå in på handlingen här, men det är ju ryska avhoppare, vapenhandlare och beduiner i sedvanlig Bond-kompott. Inte bara peak Bond utan även peak Kalla kriget ska man säga. Ryssarna står inte högt i kurs här. Till och med araberna framställs i trevligare dager.
  Om jag med mer tränade filmögon ska försöka analyserna varför jag gillade (och gillar) den här så mycket så är det nog för att det nästan är en spionthriller mer än ett spionäventyr. Visst finns här gott om pojkiga äventyrsscener också, men jag kan ändå se framför mig hur inbitna Bond-fans kanske tycker det är för långt mellan actionscenerna här, för det är det ju. Men jag gillar det. Det ger mer möjlighet att hitta stämningen i de olika platserna man hamnar, till exempel är scenerna i Wien och "Sovjet" urmysiga. Mer känsla av Frederick Forsyth än Ian Fleming.
  Sedan ska jag inte sticka under stol med att närvaron av 1987 spelar in också. Det är ruskig och analog 80-talsaction till tonerna av a-has temamelodi. Iskallt Uppdrag behåller sin plats på piedestalen!

Par i Damer

Par i Damer
Outrageous Fortune
1987
Bolag: HemFilms

  Den här minns jag som bra. Lite fräck sådär. Kul å lite spännande. Thrillerkomedi. 80-talet på ett fat.
  Lauren (Shelley Long) går en dramakurs hos en känd dramatiker. Där stör hon sig på den högljudda Sandy (Bette Midler). Det visar sig dock att de träffar samme man, läraren Michael Sanders (Peter Coyote). När Michael blir tragiskt dödad i en terroristattack är både Lauren och Sandy säkra på att mannen på bårhuset är någon annan, och tar upp jakten tillsammans på var den riktiga Michael tagit vägen.
  Det visar sig vara en komplicerad och farlig resa med såväl skurkar som CIA hack i häl.
  Ja, thrillerkomedi i sitt esse verkligen. Med några droppar kalla kriget på toppen. Shelley Long och Bette Midler gör sina paradroller, Long som tjej med prydliga hemmafru-image och Midler som frispråkig och högljudd. Det kan man ju tycka lite vad man vill om, men det leder så klart till ett klassiskt "omaka par"-upplägg som ger några roliga scener, men det är inte för humorn man kommer hit. Det är som vanligt för en lagom dos videonostalgi. Det enda som saknas på buffébordet är egentligen en Charles Grodin som sliter sitt hår.

Vita Nätter

Vita Nätter
White Nights
1985
Bolag: Video Trade

  Klassisk soundtrack-film från 80-talet som jag sett men knappt minns något om. Just såna här politiska filmer från förr brukar ju dessutom vara värda se om med aningens mer allmänbildning än vad man hade som ostbågeknaprande 15-åring.
  Nikolai Rodchenko (Mikhail Baryshnikov) är en framstående balettdansör som flytt Sovjetunionen och lever på exil i USA. När ett amerikanskt plan tvingas nödlanda i Sovjet skadas Nikolai och hamnar på ryskt sjukhus där hans identitet avslöjas.
  Överste Tjaiko (Jerzy Smolimowski) låter inte Nikolai lämna Sovjet utan placerar honom istället med en amerikan, steppdansaren Raymond (Gregory Hines) som gjort en bakvänd resa och lever i exil i Sovjet eftersom han är oskyldigt anklagad för mord i USA.
  Raymond ska få Nicolai att börja dansa igen, fast denna gången för sitt fosterland, samtidigt som de börjar planera att rymma från landet.
  Kalla kriget så det stänker om det. I Sovjet är det kallt och ondskefullt, i USA finns frihet. Disneyland. Gillar man att se Baryshnikov eller Hines dansa/steppa så finns några scener där det bjuds. Gillar speciellt scenen då de dansar unison balett till soundtrack-AOR. I övrigt tycker jag dramat känns lite segt och utspätt. "Var det inte en sån här scen precis nyss?". Den känslan.
  Men mot slutet av filmen, sista halvtimmen kanske, så dras snaran åt lite och blir rejält dramatiskt och faktiskt riktigt spännande. Sedan eftertexter till "Say You Say Me". Värt en småtråkig resa!

Spioner Är Vi Allihopa

Spioner Är Vi Allihopa
Spies Like Us
1985
Bolag: Warner Home Video

  Min klassikerstämpel på den här är baserad på en enda scen, tror jag. 
  "Jag skär av ett finger för varje minut som du är tyst!"
  "På mig eller på dig själv?"
  Chevy Chase i högform. Så minns jag den. Inget mer. Har aldrig sett om den, så någonstans i bakhuvudet måste jag väl haft att den egentligen inte är lika bra som Fletch eller Ett Päron till Farsa.
  Vi får väl se.
  Chevy Chase och Dan Aykroyd spelar två förslappade CIA-kontorister som blir överraskade när de skickas iväg på ett spionuppdrag till Pakistan som egentligen är ett villospår för en annan operation. Där hamnar de snabbt i klinch med såväl lokalbefolkning som terroristgrupper och FN-personal. 
  Även om det är ljuvligt att ens bara se Chevy Chase från de här åren, så fort han pratar blir det ju roligt på nåt vis, så är det tydligt att detta snarare är en Dan Aykroyd-film (han har varit med och skrivit manus också). Det är lite SNL-gapigt och skruvat.  Chevy Chase får lite scener där han kan göra sin grej ibland. Det blir lite "Fletch när han låtsas vara doktor och hamnar i trubbel", till exempel. Men det känns ungefär lika skohornat som när Robert Gustafsson får sin hostscen i allt han är inblandad i.
  Trampar kanske på lite nostalgifötter här, men 2023 får jag inte ut så mycket av den här filmen, tyvärr. Chevy har varit bättre, dessutom.

Dödens Tåg

Dödens Tåg
Detonator
1993
Bolag: Filmkompaniet

  Kan inte riktigt minnas vad man tänkte om Pierce Brosnan 1993, men jag tänker mig att han fortfarande var Remington Steele på något vis. En oförarglig deckarcharmör. Här försöker han dock tuffa till sig lite i en roll som skulle kunna Tom Cruise i moderna tider. 
  En sovjetisk fd general (Christopher Lee) har låtit tillverka en atombomb som ska transporteras genom Europa till Irak på ett tåg man kapar i Tyskland. För att få stopp på detta kallar man in specialagenten Mike Graham (Brosnan) som tillsammans med kvinnliga kollegan Sabrina (Alexandra Paul) som han naturligtvis har stora samarbetssvårigheter med.
  Lite kul ändå att se Pierce Brosnan i en roll där han inte är rakt genom sympatisk. Tyvärr lyser det genom rätt ordentligt hur obekväm han är i att spela sexistisk drulle, och längs filmen tonas också den biten av honom ner.
  Vad ska man säga annars här då? En brittisk actionfilm gjord för TV. Med de förutsättningarna så är det rätt stabil videoaction ändå. Hade den kommit 1983 hade vi säkert haft en massa videominnen till den. Uppfriskande på något vis att filmen utspelar sig i Europa, tågets färd genom Tjeckien och Slovakien är trevligt miljöombyte mot de vanliga amerikanska staterna.
  Men annars känner man väl igen det mesta. Ett rusande tåg som måste stoppas till varje pris. Det är helikoptrar, repstegar, förrädiska kollegor och opåtlitliga östlänningar. Rätt underhållande, i alla sin enkelhet.

Osterman Weekend

Osterman Weekend
Osterman Weekend
1983
Bolag: Sandrews

  Någon kvart in i den här filmen känner jag mig inte alls sugen på den. Det är spioner, det är KGB. Är inget fan av spionfilmer. Men jag är ett fan av filmer med Rutger Hauer, John Hurt, Craig T Nelson, Dennis Hopper och Meg Foster som jag inte sett, så den får rulla. Och tur är det, för det som utvecklas är något helt annat än en trött spionfilm.
  John Tanner (Rutger Hauer) är en kontroversiell tv-journalist som planerar att bjuda över sina närmaste vänner till en helg hemma hos honom och hans familj. Kort före blir han kontaktad av Lawrence Fassett (John Hurt), en CIA-agent som visar bevis på att samtliga av hans närmaste vänner är sovande KGB-spioner i USA.
  För att avslöja, eller omvända, dessa så går Tanner med på att genomföra festen som planerat, fast under strikt kamerabevakning av CIA.
  Väl därinne utvecklas filmen till ett intressant kammarspel där man inte riktigt vet vem som vet vad eller vem man kan lita på. Kalla kriget är så klart närvarande, men allra mest blir detta en variant av Ten Little Indians på nåt vis. Betydligt bättre och mer spännande än vad jag vågat tro efter första kvarten.

Enigma

Enigma
Enigma
1982
Bolag: Sonet

  Det finns genrer där jag har starkare koppling till parodierna än originalet. Spion- och krigsfilm är det så med. Just spionfilmen är framför allt skadeskjuten av Top Secret!, en av mina favoritkomedier och en film jag kan långt bättre än att de ganska få spionthriller som swishat förbi under åren.
  Nu är väl denna filmen kanske inte exakt vad de gör parodi på där, men patrullerande vakter vid ze German boordör får mig ändå att fnissa och tänka på "souvenirs...partytricks".
  Men men, allt är inte tjo och tjim. Speciellt inte för Alex Holbeck (Martin Sheen) som är CIA-agent med bakgrund i Östtyskland. När ryktet sprid att ryssarna planerar att simultant mörda att ett antal avhoppare runt om i världen skickas Alex till Östberlin för att snoka rätt på ett datachip där all information finns.
  I Berlin bor även hans ex Karen (Brigitte Fossey) som hjälper honom att gömma sig när ryssarna anar oråd och skickat dit agenten Dimitri (Sam Neill) för att hitta Alex och ta reda på hans ärende. Alex är dock hal som ständigt byter stil och utseende.
  Dimitri tar under falskt namn kontakt med Karen, och de inleder ett förhållande. Vad han inte vet är att Karen också är under falskt namn och känner till vem han är.
  Den biten av filmen är den bästa. Lite smålurigt när man inte vet som lurar vem och vem som vet vad. I övrigt får jag väl hålla med om Expressens ord på omslaget, "en rapp och tät spionthriller" även om jag gärna drar ner antalet getingar till 2 eller 3. 
  Sedan är det ju nåt visst med kalla kriget-mystiken också. Ett snöigt Östberlin. Roligt också att man inte ens bemödar sig med att casta in tyskar eller ryssar utan kör på med Sam Neill i kosackmössa som inte ens förställer sin accent som denne mystiske Dimitri från KGB.
  Det är aldrig riktigt tråkigt i alla fall, vilket är ett gott betyg från mig vad det gäller spionthrillers.

Combat Academy

Combat Academy
Combat High
1986
Bolag: Juno Media

  Det är nåt som är så himla gulligt med b-komedier. Hopplösheten i  lågbudgetkänslan hos en komedi som toppar rollistan med typ nån i MASH. Med det som ingångsvärden blir jag rejält överraskad av den här filmen. Förväntade mig, och vem gör inte det med detta omslag, en sunkig pranks-komedi. Kanske lite omklädningsrum, en överste som hamnar i leran. That kind of shit.
  Istället möts jag av en film som i och för sig har buskiselement men annars påminner mer om John Hughes lite mer lättsamma stunder. 
  Max (Keith Gordon, Arnie från Christine) och Perry (Wallace Langham) är två vilsna ungdomar som söker uppmärksamhet genom olika pranks på sin skola. En dag får rektorn nog och skickar dem till en militärskola som ska få fason på pojkarna.
  Max fortsätter sitt skojande inne på skolan, i förhoppning att kanske bli utslängd, medan Perry är mer inne på att göra rätt för sig. De hittar sin antagonist i unge Major Woods (en ung George Clooney) vars pappa Överste Woods (Robert Culp) mer eller mindre tvingat in honom i det militära.
  Det är där John Hughes kommer in i bilden. Hans filmer kunde ju vara enormt tramsiga, rena buskisen ibland. Med skruvade bifigurer (ofta med lite rasistisk underton) och lek med stereotyper, men alltid med ett allvar i botten. Och jag är nästan chockad över att hitta den värmen i den här filmen, såg det verkligen inte komma.
  Här finns på ytan lättsamma vänskapsrelationer som längs filmen växer till något annat, samma sak med far och son Woods, vars karaktärer börjar i Polisskolan-land men slutar i varma personporträtt.
  Men varma personporträtt kräver även någorlunda skådisar, och där får man väl ändå säga att man lyckats skrapa ihop en fin samling ansikten här. Förutom redan nämnda skådisar så gillar jag Dana Hill (Audrey Griswold i Ett Päron till Farsa i Europa) som gör ett fint porträtt av den strävsamma militärtjejen som kanske inte heller är där helt frivilligt.
  Läser jag in för mycket i en skitkomedi? Jag tycker verkligen att den här filmen håller klass med John Hughes busigare filmer.

Falken och Snömannen

Falken och Snömannen
The Falcon and the Snowman
1985
Bolag: Transfer

  Filmer som jag bara känner till via sitt soundtrack är en bra ingång för filmer jag ser i den här bloggen. 80-talet är ju fullt av exempel på filmer där soundtracket slog bättre än filmen.
  Just den här filmen känner jag bara via David Bowies temalåt, "This is not America", och har väl känt måttligt intresse av en politisk based-on-a-true-story i kalla kriget-miljö.
  Men hey, man har blivit överraskad förr!
  Tyvärr så slår den här filmen inte alls an någon ton hos mig. Chris (Timothy Hutton) och Daulton (Sean Penn) är två välbärgade barndomsvänner vars liv tagit olika vändning. Chris är skärpt och strävsam vilket har tagit honom till ett prestigefyllt jobb på CIA, Daulton däremot lever ett fladdrigare liv kantat av droger och trubbel med polisen.
  När Chris kommer över hemlig information som han tycker är moraliskt förkastlig via jobbet gör han en deal med Daulton att sälja informationen till främmande makt för att skapa rättvisa. Så klart får detta större effekt än man tänkt sig, och plötsligt sitter Chris i en position där han via sitt spionage känner sig kunna styra världspolitiken. Men snaran dras sakta åt.
  Ja, det låter inte så tråkigt när man skriver det så här, men jag får liksom ingen riktig känsla för vare sig filmen eller karaktärerna. Visst, här finns några spännande scener med rotande i byrålådor, men i stort är det mest ett frossande i kalla kriget-romantik, där ångestladdade ryska ambassader möter sina amerikanska diton med skön framtidskänsla.

En Ryss i New York

En Ryss i New York
Moscow on the Hudson
1984
Bolag: Video Trade

  New York, 1984. Svårt att inte automatiskt bli på gott humör. Med dessa goda förutsättningar trycker jag den här kassetten i spelaren. 
  Paul Mazursky är en annan god förutsättning. Han ligger bakom många fina New Yorkska snack-komedier i Woody Allen-land. Men ibland försökte han göra blockbusters istället, det blev sällan lika lyckat. Så frågan är i vilken fålla denna hamnar?
  Ja, någonstans i mitten skulle jag nog säga. Robin Williams spelar Vladimir Ivanov. En rysk saxofonist som livnär sig via en turnerande cirkusorkester. När en dag cirkusen ska göra ett framträdande i New York bestämmer han sig spontant för att hoppa av och starta ett nytt liv i New York.
  Han får bo med en svart familj i Harlem och blir vän med migranter från alla världens hörn i samma sits. Alla drömmer de om den amerikanska friheten. Han blir även kär i italienska Lucia (Maria Conchita Alonso) som även hon kämpar för att få ett amerikanskt medborgarskap.
  Ombytta Roller spökar ju här lite. Inte bara i New York-kopplingen utan även i hur den vilse Vladomir ska försöka navigera i sin nya värld. Men mest av allt blir det ju en propagandafilm för den amerikanska, kanske allra mest det newyorkska, livsstilen. Det gråa Sovjet byts mot ett färgsprakande USA för alla rättigheter plötsligt kommer på ett fat. Porrfilm på tv - what a country huh?
  Kalla kriget, javisst, men det blir lite löjligt när ryssarna skriver freedom i strandsanden och drömmer sig tillbaka till Amerika. Robin Williams som fingerad ryss då? Visst kan man väl säga kulturell appropriering när han går omkring och låtsasbryter på ryska, men jag tycker han ändå gör det finkalibrigt och med värme. Såsom han ju var, Robin.
  Jag vet inte om man försöker göra någon slags samhällskommentar kring alla dessa människor som kämpar för att bli amerikaner i filmen, men resultatet blir snarare återigen en lovsång till smältdegeln av kulturer i New York.
  Roligt då? Nä, det kan jag inte säga direkt, men däremot mysigt. Robin Williams tillför precis den värma som behövs för att det inte ska bli lyteskomik, och New York ger honom bästa tänkbara inramning.

Red Dawn

Röd Gryning
Red Dawn
1984
Bolag: Warner Home Video

  Ja, den här kommer man ju ihåg. Eller?
  Många av mina omtittningar den senaste tiden är filmer som jag tyckt mig själv ha en klar bild av sedan jag såg dem för 30+ år sedan. Red Dawn är en sån. Minns inramningen. Hemma i gillestugan hos Ronnie. Shit, vad mäktigt det var när fallskärmshopparna regnade ner från himlen!
  Det visar sig att detta var mitt enda minne från den här filmen. Det andra jag trodde mig minnas är nog från Steel Dawn.
  Dock står sig mäktigheten av inledningsscenerna i dessa dagar, kanske till och med lite förstärkta av verklighetens krig i Ukraina (2022). Filmen börjar med att en amerikansk stad på vischan blir brutalt attackerad av en främmande makt. Himlen fylls av soldater i fallskärm, stridsvagnar dundrar in genom stad och alla som gör motstånd skjuts ihjäl eller tas till fånga.
  En grupp unga män förstår tidigt vad som är på gång och flyr hals över huvud upp bland bergen för att gömma sig. Väl där har de ingen kontakt med omvärlden och har ingen aning om vilka det är som attackerat eller vad som händer i stan. Då bestämmer de sig för att försöka ta sig tillbaka.
  Får väl spoila lite att det som har hänt är att tredje världskriget har startat. Sovjetunion har tillsammans med lite kommunistvänner på Kuba attackerat USA. Kalla krigets stora mardröm.
  Och visst är väl handlingen som hämtad ur en konspirationstråd på Flashback. Och visst skrattar man mer än skräms när ryssarna porträtteras som antingen galna eller korkade, ofta en blandning. Om detta vore en rysk film skulle den avfärdas som propaganda. Men nu är det en amerikansk film med Patrick Swayze, Harry Dean Stanton, Charlie Sheen, Lea Thompson, Jennifer Grey och C. Thomas Howell, då är det en actionfilm om hjältemod. Gäsp!
  Med detta sagt så finns det en del förtjänster ändå. Inledningsscenerna håller, det är riktigt dramatisk 80-talsaction när staden angrips från alla håll. Sedan gillar jag det ensidiga perspektivet, ovissheten man känner när man så gott som bara får följa ungdomarna i vildmarken och har ungefär lika lite aning om vad som händer nere i stan.
  Vet inte ens om man kan benämna filmen som en kalla kriget-film, när kriget faktiskt bryter ut, men isåfall är den väl kungen av sin genre. 110 minuters skräckvision som dessutom får, inte så lite, otrevlig bismak av dagens händelseutveckling.

Kamrat Mördare

Kamrat Mördare
Red King, White Knight
1989
Bolag: Jaguar Films

  Under mina mest frekventa videohyrarår var Jaguar Films ett bolag man ofta fick med sig filmer hem från i kassen från videobutiken. Ett lågbudgetbolag med ganska hygglig lägstanivå och ingick alltid i specialerbjudanden (till skillnad från snikna Transfer!!). De var också ganska bra på att marknadsföra sina filmer, varje kassett hade en lång radda trailers från aktuella filmer och till slut kunde man ju de där trailerna utantill. Jag och Micke Andersson satt och läste med i trailern för Spioner För Miljoner minns jag.
  Ur denna aska stiger också problemet med om man verkligen sett vissa filmer eller om man bara minns trailern väldigt väl. Kamrat Mördare med Max von Sydow med Tre Dagar För Condor-aura på omslaget, minns jag väl. Dels från lågprishyllorna men framför allt från Jaguars trailertjat.
  Men såg jag den? Oavsett så minns jag så lite att den är förtjänst av en sväng till i spelaren.
  Tom Skerritt spelar Stoner, en fd CIA-agent som lockas tillbaka i yrket efter att USA nås av information om att Sovjetunionens president, Michail Gorbatjov, ska mördas vid en offentlig tillställning av en torped. Stoner har lite spöken också, på hans sista uppdrag innan han lade av, begick hans fru självmord. Eller om hon mördades. Det där flashar förbi lite parallellt.
  Ja, detta är ju precis vad man trodde. En spionthriller (gjord för tv) i kalla kriget-land. Vem kan man lita på? Ja, det är just den biten som tilltalar mig här. Svängningarna i tillit. Som vanligt när det gäller spionfilmer så fattar jag inte jättemycket av intrigen (brist på intresse också, ska väl tilläggas) men jag har det ganska bra ändå när jag tittar på den. Rätt många spännande och rafflande scener med rotande i byrålådor och nervösa jakter gör ändå filmen lättslukad på något vis. Skönt att den har normal filmlängd också, spionfilmer har ju en tendens att vara en bra bit över två timmar, men detta är avklarat på behagliga nittio.
  Sedan ska det väl sägas att detta inte är nån John Le Carré-roman direkt, utan en tämligen lättsmält kioskspiondeckare med en del ganska våldsamma actionscener. Välgjort i all sin tv-mässiga enkelhet.

Deadly Game

Deadly Game
Deadly Game
1986
Bolag: Sandrews

  Filmer som kommer i kölvattnet av succéer. Antingen så försöker man krampaktigt försvara sin heder och rycker på axlarna inför alla eventuella likheter. Eller så gör man precis tvärtom och använder det i sin marknadsföring. Såg du War Games? Då måste du se...
  Visst här finns likheter med War Games. Det lilla nördgeniets kamp mot övermakten. Och titeln för all del. Men det är ändå en film som står ganska stadig på egna ben. Det är inte Min Vän Mac.
  Phil Stephens (Christopher Collet) är en geniförklarad highschoolelev som får kontakt med kärnforskaren John Matthewson (John Lithgow) som visar honom runt i en fabrik som tillverkar plutonium. Phil lyckas tillsammans med sin flickvän Jenny (Cynthia Nixon) gör inbrott i fabriken och få med sig plutonium hem.
  Med detta ska Paul nu försöka vinna första pris på en science fair i New York.
 Jag känner att jag kan lite för lite om kemi för att roas av delen av filmen som handlar om Pauls experiment och fascinationen kring plutonium. Men det finns ju något ljuvligt 80-taligt över den fascinationen som givetvis lyser genom. Det är toxic waste, det är lasrar, radiobilar och annat som bäddar in den här filmen i ett 1986-filter som så klart är ljuvligt.
  Christopher Collet är toppen i huvudrollen. För mig är han mest känd som en av få skådisar i Sleepaway Camp som man sett någon annanstans överhuvudtaget. En ung Cynthia Nixon är bedårande som Pauls entusiastiska flickvän.
  Samtidigt vet jag inte om jag tycker filmen är så bra egentligen. Snarare förtjusande som tidsdokument. En blandning av War Games och Jönssonligan. Svårt att misslyckas.

Little Nikita

Little Nikita
Little Nikita
1988
Bolag: VideoTrade

  Ännu en film som jag under alla trott varit något annat. Såg framför mig ett militärt drama med en massa generaler och överstar, män i alla roller och ett politiskt spel som går en till 90% över huvudet. Skyller på omslaget. "En spionthriller" kan ju få att tro att det faktiskt är en spionthriller, eller hur?
  Men när man kommit en bit på sin resa genom videoarkivet så ser man ibland filmer man avfärdat.
  Blev lite överraskad när första scenerna snarare andas 80-tals ungdomsfilm med en Patrick Dempsey-fladdrig River Phoenix som går omkring och är en skön snubbe som heter Jeff i soliga Kalifornien. Hans föräldrar har en populär plantskola i småstaden de bor i, och en dag får han veta av en FBI-agent (Sidney Poitier) att föräldrarna egentligen är ryska "sleepers". Det vill säga ryska agenter som bor i USA under falska, amerikanska namn och är totalt assimilerade i det amerikanska samhället för att en dag plötsligt kunna väckas upp och utföra sina uppdrag.
  Just nu är det på väg att hända, men föräldrarna vill mycket hellre fortsätta med sitt amerikanska liv. Samtidigt söker en torped upp namnen från sleepers-listan och dödar dem en efter en, och de sista som är kvar är just Jeffs föräldrar.
  Låter ju ganska spionthriller-aktigt, men det finns ganska många faktorer som lättar upp stämningen här. Om handlingen låter spännande så ska du hellre se "Telefon" med Charles Bronson som ju har en i det närmaste identisk handling, fast på allvar så att säga. Detta är snarare en lättsam och roande ungdomsthriller i Kalla Kriget-fåran som tyvärr mynnar ut mer och mer i slentrian-actionkomedi ju längre den får pågå.

Rocky IV

Rocky IV
Rocky IV
1985
Bolag: Warner Home Video

  Fan, vad tråkigt med boxning, tänker jag. Då kan det lätt bli att man undviker filmer om boxning. Därför har jag aldrig sett någon Rocky-film, annat än när man råkat hamna tjugo minuter vid nån nattsändning av Rocky 3 på typ TV6. De ska ju vara bra som dramer också, sägs det. Må vara så, men det är ju inte ont om bra dramer man inte sett, dumt att välja nåt med mycket boxning då. Har jag tänkt.
  Jag har överlag sett rätt få Stallone-filmer, speciellt med tanke på att de med god marginal kvalar in till vad jag brukar sätta i mig i filmväg. 80-talsfilm, mainstream, mustiga soundtrack. Men det är något med hans skådespelarväsen som inte riktigt tilltalar mig, kan inte ens förklara varför.
  Men om jag nu ska göra mig till lite och till slut se en Rocky-film så får det bli Rocky IV. Den har jag en känsla för. Minns ju när den kom, hur soundtracket stod på skivhyllan på Domus och hur jag spelade in Survivors "Burning Heart" från Tracks. Kriterier som normalt sett hade fått mig att se filmen för tio år sedan i den här bloggen.
  Idag har det i alla fall skett. Jag behöver väl knappast redovisa handlingen här. Det är ju i fjärde filmen som Rocky åker till Sovjet för att möta Ivan Drago (Dolph Lundgren) som redan har gått en match och slagit ihjäl Rockys bästa kompis Apollo (Carl Weathers). Så det är en hatmatch men också som Survivor sjunger is it easy vs west, or man against man? Kalla kriget är påtagligt närvarande och det är ju lite mysigt såhär i efterhand.
  Ivan Drago tränar inför matchen i nåt slags futuristisk labb medan Rocky springer upp för snöiga bergstoppar i trasiga skor. Den sovjetiska roboten möter den jordnära amerikanen. Sovjet är snötäckt och bistert medan USA är soligt och avslappnat. Dock kan jag tycka att dramabiten som man har hört om i Rocky-sammanhang är som bortblåst här. Om ettan kunde ses som en film om den lilla människans kamp eller något liknande så är Rocky 4 mest som en lång, patriotisk musikvideo.
  Fast det är å andra sidan den bästa biten av den. När den nästan kväver sig själv i alla 80-talsklyschor som staplas ovanpå varandra. När Rocky kör genom natten till tonerna av Robert Teppers "No Easy Way Out" och minns sin vän Apollo genom klipp från alla fyra filmerna.
  Men fan, vad tråkigt med boxning, ändå!

The Blob

The Blob
The Blob
1988
Bolag: TransWorld

  Mycket talar för att jag skulle ha sett den här filmen. En skräckfilm som kom precis i min allra mest aktiva videohyrarperiod. Men jag minns också rätt tydligt varför jag inte tilltalades av den. Tror det började redan med titeln, The Blob. Det låter skräckkomedi, det låter medveten kult. det låter Troma. Alla varningsklockor.
  Sedan var jag ju mer intresserad av skräckfilmer som inte var övernaturliga eller sci-fi-betonade.
  En kall vinterdag 30 år senare ändrar jag mig. Det händer ju att filmer jag undvikit i alla år överraskar, om inte annat så kan den ha fått en nostalgifilt kastad över sig (som The Gate som jag såg häromdagen).
  Utanför en amerikansk småstad landar en meteorit som lämnar efter sig en röd gegga som är nån slags livsform som slukar människor. Meg (Shawnee Smith) är på dejt när de hjälper en skadad äldre man till sjukhuset. Väl där dör han plötsligt och hans underkropp har oförklarligt trasats i småbitar. Det visar sig att geggan från meteoriten kan ta alla möjliga former och nu sprider sig över hela tiden staden genom avloppsystemet.
  Ja, jag vet, det låter som en kultfilm med glimt i ögat, men det finns väldigt lite synlig humor i den här filmen, vilket är jätteskönt. Visst, handlingen är väl i grunden lite fjantig kanske men det glömmer jag snabbt bort för den är faktiskt spännande nästan hela tiden. Vet inte när jag skrev eller kände så över en film senast. 
  Kanske är det mina skrala förhoppningar som spökar men jag blir nästan chockad över hur bra jag tycker den här filmen är. Det är så många bra pusselbitar. Själva staden (innan den blir attackerad) har lite behaglig Twin Peaks-känsla (som förstärks av Jack Nance i rollen som läkare, kanske). Specialeffekterna är enastående, speciellt om man tänker på att de är över 30 år gamla. Visst, scenerna med en jättelik slemmassa som sprider sig ut över stadens gator hade så klart sett bättre ut idag men de scenerna är få. Där gör man en smart grej egentligen, man inser sina tekniska begränsningar och koncentrerar sig på närbilder och chockeffekter som är betydligt mindre avslöjande än om man zoomar ut.
  The Blob är lite som en blandning av Hotet Från Underjorden och Cloverfield (kryddat med lite Twin Peaks). Istället för att vältra sig i maffiga effektscener låter man det okända spela huvudrollen.