Fatal Pulse

Fatal Pulse
Fatal Pulse
1988
Bolag: Box Media

  B-thrillers har ju blivit den här höstens ofrivilliga tema på bloggen. Med ständiga förhoppningar om att hitta ett lågbudgetfynd, så klart. Svårt att stolpa upp riktigt vad som skiljer lågbudget från B i min bok men den här filmen skulle kunna funka som provkarta i många avseenden. Den burkiga känslan av solarieblå b-film från 1988 finns det få saker som råder bot på.
  Slashern är ju annars en ganska okänslig genre för budget. Här är det snarare året och framförandet som är problemet. Men visst, lite handling då:
  En tjej som bor ihop med ett gäng andra tjejer i någon slags studentboende (?) mördas precis efter att hon bråkat med sin pojkvän. Pojkvännen Jeff (Ken Roberts) blir misstänkt för dådet men kort därefter börjar en efter en av tjejerna på det här boendet mördas på diverse fantasifulla sätt, och det blir allt tydligare att mördaren är en annan.
  Är det måhända den skumme vaktmästaren som på nätterna ligger sömnlös och svettas med sina minnen från Vietnam? Så klart inte. Vaktmästaren spelas för övrigt av Joe Estevez, Martin Sheens porträttlika lillebror som jag faktiskt aldrig hört talas om innan, trots att han har en extremt aktiv filmografi. Karaktären Ernie är väl inte direkt guldmaterial att jobba med här, men Joes dreglande psyko lämnar dessvärre en del att önska också.
  Annars är det väl som vanligt i slashers på den nedre planhalvan. Skådisar på kompis-med-regissören-nivå. Ingen av tjejerna har varit med i något annat än denna filmen, förutom the final girl som varit med i ett avsnitt av Renegade.
  Tjejer som knappt hinner visa brösten förrän de blir mördade. Här har regissören dock varit väldigt rättvis, samtliga av filmens unga tjejer får visa brösten, antingen i mordscenen eller kort före. Skämt åsido så blir det smått parodiskt.
  Men samtidigt hör ju de här elementen till. Det fjantiga, överdumma och billiga. Det jag kanske hade kunnat önska mig är att filmen varit från 1982 istället. Filmad istället för direct-to-video. Jag leker med tanken om detta skulle varit den första slasher jag såg i 15-årsåldern, hade jag gillat den då? Ja, kanske! Den är egentligen inte speciellt mycket sämre eller dummare än April Fool's Day, Happy Birthday To Me och andra filmer som skrämde vettet ur mig som nyfrälst videohyrare.
  Men idag, 100 slashers senare, stannar den vid ett igenkännande leende.