Cops & Robbersons

Cops & Robbersons
Cops & Robbersons
1994
Bolag: Egmont

  Ja, Chevy Chase var ju något av en husgud för mig som ung videohyrare. Alltid bra, tyckte man. Idag lite mer 50/50, men visst, de bästa filmerna är solklara klassiker i min bok. Men så som över en natt så var han inte rolig längre. Fattar inte vad som hände. Samma gubbe, såg likadan ut, lät likadant, plötsligt inte rolig.
  Här har vi en film i klassisk och beprövad Chase-kostym. Han spelar Norman Robberson, en torr kontorssnubbe som bor i en perfekt villaförort och drömmer om att ha en perfekt och sammanhängande familj, samtidigt som han ser sina tonårsbarn försvinna bort. Hans enda nöje är polisserier på TV, och ibland drömmer han sig bort i att han är en tuff innerstadssnut.
  Men så händer det nåt. Han blir kontaktad av just en sådan, kommisarie Jack Stone (Jack Palance), som berättar att deras nya granne, Mr Osborn (Robert Davi) är en hänsynslös maffiaboss som polisen vill försöka komma åt genom att spana för Robbersons hus. Äntligen händer det nåt spännande i Normans liv och han gör allt för att hjälpa polisen men det blir naturligtvis fel och knasigt varje gång.
  Jag kan känna när jag sammanfattar handlingen sådär att det finns gott om Chevy Chase-utrymme här, men mest känns den här filmen som de där högljudda familjebuskisarna som John Hughes krystade ur sig i kölvattnet efter Ensam Hemma.
  Den här Robberson-karaktären är ju (i likhet med det mesta han fick göra på 90-talet) en blek Clark Griswold. Tafatt och misslyckad välvilja. Men det stora problemet är ju att det verkligen inte är roligt. Kan inte lasta en andefattig Chevy Chase ensamt för det. Inte en ens minnesvärt rolig scen finns i manuset och jag tycker riktigt det går genom rutan hur tråkigt de haft när de spelat in filmen.
  Visst, ibland känner man igen Chevy. Det är lite mysigt. Att man bakom de trötta 50-plusögonen ser glimten av hans forna jag. Minerna och tajmingen. Men allra mest sitter inte ens den.