Prom Night

Prom Night
Prom Night
1980
Bolag: HemVideo

  Jag älskade slashers i tonåren. Såg alla jag kunde hitta. Ibland på femte generationens kopior med holländsk text. Klart att jag såg Prom Night. Flera gånger säkert. Minns den dock knappt. Och minns faktiskt inte vem som var mördaren. Så en omtitt med guldkant.
  Några barn leker i en övergiven byggnad, och ett av barnen ramlar ut genom ett fönster och dör i leken. Förskräckta lovar de varandra allt aldrig berätta för någon att de var orsaken till att flickan dog.
  Några år senare är barnen ungdomar redo för sin första skolbal. Men någon ringer upp dem en och en och viskar att deras tid är kommen. Vem är mördaren i den svarta masken?
  Det stora problemet jag har med den här filmen är att jag inte känner något för ungdomar. Inte för att filmer som Fredagen den 13:e eller The Burning har några djuplodande personporträtt direkt, men man får ändå sina favoriter, bryr sig mer om andra och så vidare. I Prom Night går i princip alla "övriga scener" (de som inte är slasher/mordscener) ut på att tjejerna snackar killar och förbereder sig för balen. Jag håller inte isär karaktärerna, och tappar därför intresset för vilka som är döda och lever. Man sitter mest och väntar på att masken ska åka av. Och då är det den jag gissade på efter fem minuter.
  Ett annat problem för mig är själva miljön. Man får ändå ge Prom Night att den sticker ut lite på det sättet. Där lägerrysarna hade ändlösa badscener så är det istället dans som gäller här. Ibland känner det som att man sitter och väntar en hel låt på att det ska hända nåt annat. Personligen tycker jag stämningen på ett ensligt läger i skogen är mer spännande en i stroben på ett dansgolv.
  Men visst, det är ju 1980, det är det. Det finns något så otroligt slasher-mysigt med de där joggingbyxorna som är uppdragna till armhålan och 70-talskrulliga killar. Säger inte att det kompenserar helt, men en liten bit i alla fall. En annan sak jag gillar är hur man kortklipper ungdomsscenerna med det som hände när de var barn. Inget nyskapande kanske, men det sätter en viss stämning.
  Sedan så klart kul att se Leslie Nielsen i en allvarlig roll. Som pappa till den döda flickan tillika rektor på skolan.
  Ingen topp-5-slasher direkt. Men den slinker ner.

Play Dead

Play Dead
Play Dead
1983
Bolag: Crown

  En familj är i spillror efter att ett av syskonen har dött. Mamman Hester (Yvonne de Carlo) gör ett försök att ena den splittrade familjen, som fortsätter råka ut för olyckor. En son blir påkörd av en bil, en dotter blir elektrifierad i badkaret och så vidare. Vad de inte vet (men som vi tittare vet) är att mamman har allt utom goda avsikter.
  Hon utövar svart magi och får på det sättet familjens hund Greta att utföra olyckorna.
  80-talets videoomslag var ju bra på att skruva upp förväntningar med fantastiska recensioner från okända radiokanaler. Ett annat sätt kunde vara att hinta om videovåld, och detta är naturligtvis en film som inte kommer i närheten av vad omslaget hintar om.
  En lite fånig voodoo-thriller med några överspelade mordscener och däremellan lite småtrött polisdeckare. Men här finns ändå en "Bloody Birthday"-känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som piggar upp ett videohjärta ändå. 4.2 på IMDB. Spot on!

En Överlevande

En Överlevande
Sole Survivor
1984
Bolag: Prisma

  Detta är en film som stått i min hylla sedan 90-talet. Osedd. Jag skyller på omslaget. Men så fick jag ett tips om den, och gav den en chans i spelaren idag.
  Denise (Anita Skinner) är den enda mirakulösa överlevande efter en flygkrasch, någon som gett stor medial uppmärksamhet. Hon försöker gå tillbaka till sitt vanliga liv som reklamfilmsproducent men underliga saker händer i hennes närhet.
  Hon ser människor hon minns från flygplanet på stan, och en gammal skådespelerska som hon jobbar med ger henne kryptiska råd om att akta sig och låsa sin dörr.
  Är det så att Denise inbillar sig efter traumat med flygolyckan eller är någon verkligen ute efter henne?
  På pappret en bra story ändå. Man vill veta hur det ligger till. I praktiken en klassisk b-film från det tidiga 80-talet som inte riktigt vet om den ska vara rysare eller psykologisk thriller, men i sista stund ändå identifierar sig som zombierulle. Själva upplägget är lite som en slasher utan mord. En samling klassiska rysarscener radade efter varandra.
  Men det är ju något med det här tidiga, bruna 80-talet som ändå förlåter det mesta. B på rätt sätt. Man får dessutom ge händelseutvecklingen att den ändå bjuder på en del överraskningar, men kanske framför allt frågetecken. Förstår ännu inte när eftertexterna rullar riktigt hur det hängde ihop.
  Det gör dock ingenting. 90 minuters videosunk är aldrig spilld tid.

The Dark Half

Stark
The Dark Half
1993
Bolag: SF Gul

  När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet kom det nya Stephen King-filmer hela tiden. Det var som att proppen hade gått ur och varenda liten shortstory blev en halvdan b-film eller tv-film där originalhistorien på tio sidor hade smetats ut till en långfilm.
  Efter att ha varit stor fan av Stephen King-filmer på 80-talet tappade jag lite sugen här. För långt mellan pärlorna. Mitt i denna flod kom den här filmen, som inte bara vara en välcastad biofilm utan även regisserats av George A Romero. Men på nåt vis försvann även den i myllret.
  Timothy Hutton spelar Thad Beaumont, en välansedd författare och litteraturprofessor som även lever ett dubbelt författarliv som den dekadente skräpförfattaren George Stark. En dag när en man hör av sig och hota avslöja hemligheten, så bestämmer sig Thad för att berätta det offentligt och att låta George Stark "dö".
  Men problemet är inte så enkelt. Thad lider nämligen av schizofreni sedan han var barn, och har använt George Stark som ett utlopp för sin andra personlighet. Istället börjar George mörda folk som står i hans väg.
  Det jag mest av allt vill åt i Stephen King-filmer är stämningen. Höstiga Maine-miljöer, friendly neighbours och en bra karaktärspalett. Allt detta finns här. Hela första halvan av filmen är stabilt King-mys som skulle vara hämtat från någon av klassikerna från 80-talet. Biten där Hutton dubbelspelar som mördaren Stark har jag lite svårare för. Nu är det ju det filmen handlar om, så karaktären får jag väl köpa, men scener har ofta nån komisk knorr a la Freddy Kreuger som jag tycker förstör en annars stark thrillerkänsla.
  Och ju längre filmen går, desto mer blir det av den varan. Till slut zonar jag ut och funderar på att spola fram och se hur den slutar men jag ser klart ändå. En trea, av en potentiell stark fyra.

Amityvilles Förbannelse

Amityvilles Förbannelse
The Amityville Curse
1990
Bolag: VCM

  Amityville-filmerna alltså. Var det ens en franchise eller kunde man göra dem lite hur man ville? Känns lite så. Här har vi en från 1990 som har fått 3.1 på IMDB. Direct-to-video.
  Ett par köper ett förfallet äldre hus som man får oväntat billigt i den lilla byn Amityville. Man bjuder med sig några vänner att tillbringa några höstdagar i huset för att renovera tillsammans.
  Men, så klart, det här huset har varit med om saker som sitter kvar i väggarna. Och detta visar sig på i princip alla sätt saker kan visa sig i en skräckfilm tror jag.
  När jag var i tonåren gjorde jag några egna skräckfilmer med videokamera ihop med kompisar. Didn't we all. Då var det inga problem att komma på coola och grymma mordscener direkt. Svårare att komma på vad man skulle prata om mellan mordscenerna. Så vi struntade väl mer eller mindre i det.
  Lite samma upplägg här. Ett antal skräckscener uppradade, mer som en clip show än en film egentligen. Det är katter som hoppar fram, tavlor som flyttar på sig, mardrömmar, illusioner, skumma tanter, konstiga sår som det krälar maskar ur, andra sår som läker mystiskt, en hund med lysande ögon, spindlar, råttor. Vad du än tycker är läskigt så finns stor chans att hitta det här.
  Det som saknas är ju kontexten. Vilka är de här personerna som går ner med ficklampan i källaren? Ingen aning. Men läskigt verkar det vara.

Copycat

Copycat
Copycat
1995
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen har jag inte sett sedan jag såg den på bio när den kom. Minns den som bra. Eventuellt väldigt bra. 90-talets biominnen är betydligt grumligare än 80-talets, märkligt nog.
  San Francisco-polisen tvingas efter några brutala mord att inse att man har att göra med en seriemördare men har svårt att se mönstret, eftersom mördaren byter tillvägagångsätt för varje gång. Polisen MJ Mohanan (Holly Hunter) tar kontakt med psykologiprofessorna Helen Hudson (Sigourney Weaver) som har föreläst på ämnet seriemördare för att förstå mördarens mönster.
  Helen är väldigt neurotisk, delvis ärrad av tidigare möten med seriemördare, och vill först inte medverka, men inser snart att hon är mer inblandad än hon hade trott. Mördaren dödar nämligen baserat på hennes egen föreläsning och kopierar kända mord från andra seriemördare.
  En sak som är stor skillnad från när jag såg den här filmen första gången är att man idag har koll på dessa "klassiska" amerikanska seriemördare via alla dokumentärer och true crime-serie som gjorts. Om det gör filmen en tjänst eller inte är svårt att säga, men man inser i alla fall att det är en snyggt skriven och framförd thriller.
  Det tidiga 90-talets höstiga thrillermys är som bortblåst här, istället har vi en klassisk katt-och-råtta-thriller i storstadsmiljö som inte har nerven eller oförsägbarheten från till exempel Seven, men som ändå bjuder på snabba två timmars habil polisthriller.

Silent Killer

Silent Killer
Giornata nera per l'ariete / Fifth Cord
1971
Bolag: Master Video

  Giallo är (eller i alla fall var) en älsklingsgenre bland videosamlare som jag verkligen försökt att tycka om mer än jag gör. Kan verkligen känna en tjusning i det lite videosunkiga med halvdubbade italienska thrillers, men det saknas nån pusselbit för att jag ska känna mig helt hemma.
  Den försupne journalisten Andrea Bild (Franco Nero) tar upp jakten på en galen mördare som dödar folk i hans vänskapskrets. I kretsen finns såväl journalistkollegor, älskarinnor, doktorer och racerförare, och ingen verkar gå att lita på. Vem är mördaren?
  Ja, mycket mer än så finns inte att säga om själva intrigen. Deckarmässigt är vi på Lasse-Maja-nivå, men här finns ju något annat istället. Som vanligt så är det snygga miljöer och vinklar, några lite småläskiga scener och en mördare med svarta handskar. Men det blir ju lite som med slashers, att man inte kommer för att lära känna karaktärer utan för att se coola kameraåkningar och fantasifulla mord. Och där blir det ju check.

Blodig Födelsedag

Blodig Födelsedag
Bloody Birthday
1981
Bolag: Video Invest

  Detta var den första Video Invest-film jag någonsin såg. Lånade av en som hette Mats i skolan, han hade den kopierad. Möjligen en kopia av en kopia. Blev berörd av den. Tyckte den hade en läskig stämning, och ville gärna se mer filmer i samma stil. Det kunde Mats fixa.
  Tre barn föds vid en solförmörkelse och växer sedan upp på samma gata och blir bästa kompisar. Men det är något mer. De gulliga barnen är inte bara elaka och opålitliga utan mördar skoningslöst allt från syskon till föräldrar. Nån riktig förklaring får man inte mer än att barnen är psycho.
  Men det räcker långt tycker jag. Nu kanske nostalgin är med och talar här också, men det är en väldigt speciell stämning i den här filmen. Jämfört med det mesta andra i Video Invest-katalogen är den inte speciellt våldsam, nästan inget blod och inga utdragna mord, vissa skulle nog kalla den en thriller snarare än skräckfilm till och med. Men den har en gränslöshet som blir chockfaktorn istället. Hur de gulliga barnen gör saker man bara inte gör. Låser in en kompis i en frys, dödar sina egna föräldrar. Är förtjust i den typen av skräckfilmer, som går över gränsen utan att göra det grafiskt. Man sitter inte på nålar i Bloody Birthday direkt, men här finns en underbar 1981-stämning.

Avtal Med Döden

Avtal Med Döden
Appointment with Fear
1985
Bolag: HemFilms

  En man som ligger i koma, inspärrad på ett mentalsjukhus, ses i ett villaområde när han mördar en ung mamma på hennes farstutrapp. Mannen visar sig vara far till kvinnans bebis, som hon lyckas lämna över till grannar innan mordet. Ingen tror polisen Kowalski när han berättar att mannen är besatt av nån "egypisk gud" och tror han ska få evigt liv om han lyckas döda sitt eget barn, men det verkar vara det som händer.
  Samtidigt som mannen ligger i sover på sjukhus dödas nämligen folk (tja, unga halvnakna tjejer) i kvarteret, för att tillsammans försöker skydda den lilla bebisen.
  Låter ju inte helt omöjligt att det skulle kunna bli spänning av detta, eller i alla fall en hygglig rello-skräckis. Istället fattar man bara ingenting. Karaktärerna det kretsar kring har en massa egenheter som lyfts fram men som inte leder någonstans i handlingen. Kille som har en uppblåsbar docka som flickvän, tjejen som avlyssnar hela kvarteret med nån slags satellit-mikrofon. Skulle kunna ha blivit Twin Peaks-flippat, men blir istället bara konstlat och underligt. Sedan har nästan hela filmen spänningsmusik, vilket gör det väldigt oklart när man förväntas tycka det är spännande eller va man ska vara rädd för. Intressant grepp dock.
  Men detta är liksom ingen experimentell film, snarare än rätt standardiserad slasher med en massa underliga "anda scener" mellan mordscenerna.
  Oh well, det finns annat som piggar upp när handlingen sviker. Deborah Voorhees tycker upp i en mindre roll, henne har jag bara sett i Fredagen den 13:e Del 5 tidigare, och den typen av spotting roas jag av i alla fall. Dessutom blir bli hon dödad på snarlikt sätt i den här filmen.
  En annan trevlig grej är musiken. Förutom den ständiga spänningsmusiken så finns här en fin tårtbit 1985 i form av okänd (osignad?) syntpop som dyker upp lite väl krystat i handlingen. Vågar man gissa på nån vän till regissören som fick chansen där.

Råttorna

Råttorna
Gnaw: Food of the Gods II
1989
Bolag: Transfer

  1976 kom Food of the Gods som fick namnet Råttornas Hämnd i Sverige. En av många djurskräckisar av Bert I Gordon under 70-talet. Ofta handlade de om att djur blev antingen stora eller för många. Råttorna Hämnd är inget mästerverk men man får ändå lyfta på hatten av för specialeffekterna som i perspektivet b-film från 70-talet är helt makalösa.
  1989 kom den här uppföljaren, som i Sverige fick videotiteln Råttorna, kanske kände man att Råttornas Hämnd låg lite för svagt i videopublikens minne för att lägga en tvåa på titeln. Och det behövs inte heller för detta är ingen fortsättning utan snarare en upprepning av ettan.
  Snygg-forskaren Dr Hamilton (Paul Coufos) kommer i kontakt med ett medel som av misstag har getts som medicin till en liten pojke som växt till dubbla storleken av det. Man testar samma ämne på några labbråttor som växer till stora som bävrar över natten. Oturligt nog har labbet besök av djurrättsaktivister just den natten, som klantar sig och släpper upp några av råttorna som försvinner ner i avloppen.
  Snart är de tusental och börjar döda folk till höger och vänster i den lilla staden. En stad som snart ska inviga sin nya, påkostade simhall. Något som rektorn absolut inte vill ställa in, trots larmet om råttorna.
  Och ja, ni fattar.
  Lågt betyg på IMDB, och det vore synd att kalla filmen ett mästerverk, men jag tycker ändå den håller rätt bra som onda djur-slasher. Jämfört med ettans enslig-ö-miljö är skolans campus rätt tråkigt som bakgrund, och 1976 är ju ett trevligare filmår än 1989 rent bildmässigt, men det hinner aldrig bli direkt tråkigt och som slasher är den rätt grisig ändå.
  Dock lite intressant hur de här 13 år nyare specialeffekterna känns bra mycket slappare och stolpigare än originalet från 1976.

Dödens Tivoli

Dödens Tivoli
Slayground
1983
Bolag: Sandrews

  Stone (Peter Coyote) är en simpel tjuv någonstans i amerikansk avfolkningsbygd. Vid ett rån anlitas den unga och impulsiva Lonzini (Ned Eisenberg från The Burning) och rånet slutar i tragedi när flyktbilen krockar och en 8-årig flicka dör på väg hem från skridskoträningen.
  De skyldiga blir aldrig dömda, men däremot är det någon som dödar dem en efter en. Stone inser att han står näst på tur och flyr till England där han känner småskurken Terry Abbatt (Mel Smith). Terry äger idag ett nedgånget tivoli och snart visar det sig att mördaren har följt med Stone till England.
  Jag gillar verkligen storyn. En hämnd-slasher i tivolimiljö. Låter ju helt fantastiskt. Tyvärr landar väl filmen inte riktigt där. Så länge sen håller sig i USA tycker jag ändå den är ganska bra. Det är något med en mystisk hämndmördare i de där kalla, deppiga landsortshålorna.
  Men så fort den flyttar till England är det som att den tappar hela vengeance-grejen och istället blir mer en gangsterfilm där själva grundstoryn blandas ut med diverse skurktrubbel och annat som försiggår kring Terry och hans tivoli.
  Kul att se Mel Smith i en större roll utanför "Inte Aktuellt", även om hans karaktär här är av typen han brukar få spela. Bufflig engelsk tjockis. Jag skiner också upp lite när jag ser att filmmusiken är skriven av Colin Towns som har skrivit ett av mina absoluta favoritsoundtrack, det till "The Haunting of Julia" med Mia Fallow från 1978. Tyvärr är soundtracket inget som sticker ut i den här filmen, men till sluttexterna kommer i alla fall lite stämningsfullt pianoklink som påminner mig om det igen.
  Inte ofta jag vill se en remake men den här historien (av Donald Westlake som skrev The Stepfather) tål att göras ett nytt försök på. Då får de gärna minska mängden kitchen sink och brittiska cockney-gangsters.

Fredagen den 13:e Del 2

Fredagen den 13:e Del 2
Friday the 13th Part 2
1981
Bolag: Esselte Video

  Svettig sommarkväll, då är kutym att se en slasher, eller hur? Fredagen den 13:e-serien var mitt livselixir i slutet av 80-talet. Hade del 1, 3,4,5 och 6 på engelska köporiginal som åkte in i spelaren alldeles för ofta. Tvåan fick jag aldrig tag i, naturligtvis såg jag den, men jag har inte alls samma minne av den. Min kompis Calle tyckte det var den bästa i hela serien, och jag har sett på senare år förstått att den hålls högt av fansen.
  Så kanske dags att fräscha upp minnet denna febervarma sommarkväll?
  Jag behöver väl inte dra handlingen egentligen, men tvåan är ju så klart den första med Jason. Ett nytt läger öppnar vid Crystal Lake några år senare, och Jason lurar där i buskarna så klart.
  Det är innan han fick sin ikoniska hockeymask, och det är även innan han började gå ifatt sina springande offer. Han är med andra ord lite mänskligare här, och det är även storyn kring honom. Han pratas om som ett sorgligt offer snarare än en mördarmaskin.
  Mitt 15-åriga jag gillade verkligen Jason i hockeymasken, men idag känns det mest som nostalgi. Så att se Jason springa, ramla och få lite stryk ger filmen lite välbehövlig själ. Del 2 är ju på många sätt urmodern till slashervågen med den klassiska, missbildade hämnaren i skogen istället för ettan som har mer ett whodunit-upplägg.
  Det är en ren njutning att se den igen.

  Egentligen spelar det ingen roll hur spännande en modern slasher kan tänkas vara. De blir ändå inte mätbara mot de här som kom runt 1981. Det är något annat än själva kvalitén som gör det för mig. Känslan av 1981. Frisyrerna, ansiktena, kläderna, kropparna. Sättet att prata, gå, skratta, röra sig. På grynig 16 mm. Det hade inte heller spelat nån roll om en modern slasher hade utspelat sig 1981 och sett ut precis som då.
  Slashervågen 1981 var ett one-shot som har en evig hedersplats i min videohyrarhjärna, och Fredagen den 13:e Del 2 har dessutom tidernas bästa Final girl-scener.

The Kindred

The Kindred
The Kindred
1987
Bolag: TransWorld

  Videokatalogen 1990. Mmm. Kanske den mest sönderbläddrade katalog jag någonsin ägt. Långt ifrån en heltäckande bild av videomarknaden men för mig som nyvaken videohyrare var den som att glänta på dörren till den stora världen. Skulle kunna säga exakt vilka filmer som fanns på vissa sidor, än idag.
  The Kindred fanns med på sidorna över Rysare. Jag såg den aldrig. Filmer med missfoster och aliens intresserade mig inte, och gör väl inte direkt idag heller, men ibland blir man ändå sugen på att bara se filmer man sett omslaget på tusen gånger.
  Forskaren Amanda Hollins (Kim Hunter) ligger på sin dödsbädd och säger till sin son, läkaren John (David Allen Brooks) att han ska förstöra all hennes forskning hemma i huset. Det är viktigt. Och så yrar hon något om att han har en bror, Anthony.
  Förvirrad av det hon sagt beger han sig ändå till hennes hus med några vänner för att rota genom hennes forskning och försöka förstå vad hon pratade om. Svaret finns i källaren.
  Ja, mina fördomar och farhågor om det här filmen blir delvis bekräftade. Det är äckel-effekter med missfoster, tarmar och skit, men det är egentligen bara sista kvarten som är problematisk på den fronten. Vägen dit tycker jag är rätt angenäm ändå. Just grejen att det är ett gäng kompisar som åker till ett ensligt hus ger lite slasher-känsla, och själva storyn (skriven av Joseph Stefano som skrev Psycho) har en del vändningar som gör att den lämnar stigen ett par gånger i alla fall.
  Så jag är försiktigt positiv, ok?

The Lamp

The Lamp
The Outing

1987
Bolag: ScanBox

  Jag har ett lite kluvet förhållande till demonfilmer. Ofta tycker jag de kan ha rätt mysig stämning under sin första hälft. När spänningen puttrar fram. Men så fort det drar ihop sig till final och det kommer fram monster och orkaner, då börjar jag snegla med spolknappen. Vackert ord, spolknapp. If you told the kids today, osv.
  Ett skepp från Irak anländer i en hamn i Texas i slutet av 1800-talet, alla ombord är döda utom en liten flicka. Den här flickan får med sig en gammal lampa av Aladdin-modell som hon har sitt i hem, tills hon dör i en brand på 80-talet.
  Lampan räddas dock och hamnar på ett museum. Och just det här museet, kan ni tänka er, bestämmer sig några ungdomar för att smita in och övernatta i just denna natt.
  Ja, här blir det ju precis så som jag tänkte mig. Själva handlingen, som väl en den simplaste av simpla, ramas in av en fin slasherstämning. Bra tempo, inte jättedåliga skådisar och sen då en massa fantasifulla dödsfall på museet som vi som konsumerar svenska hyrfilmer från 80-talet inte får se mycket av. Faktiskt så lite att man inte ens förstår vilka som har dött eller inte, förrän det sägs i klartext.
  Mitt 15-åriga jag hade ju skrikigt högt över alla klipp, men jag är nöjd ändå. Vill mest åt lite slashermys och det fick jag ändå.
  Bättre än jag trodde faktiskt. Minus en helt poänglös sista kvart.

Mask of Murder

Mask of Murder
Mask of Murder
1988
Bolag: Video Trade

  Den här har jag nog banne mig inte sett tidigare. Känd för annat än sina filmiska kvalitéer kanske. Regisserad av Arne Mattsson, mest berömd för sina Hillman-deckare på 60-talet, men under senare år (70-80-talet) gjorde han en del udda thrillers på mindre filmbolag.
  Den här filmen ska utspela sig i en liten kanadensisk stad där en mördare jagas för ett gäng kvinnomord. Man hittar en Johannes Krantz som vid gripandet skjuts till döds av polis.
  Men snart börjar morden komma tillbaka. Är Johannes verkligen död eller är det någon annan som tagit över?
  Handlingsmässigt är den som vilken dussinthriller som helst egentligen. Under medel skulle jag säga ändå om storyn och händelseförloppet.
  Det som ändå gör filmen rätt härlig att titta på är helt andra grejer. Dels det märkliga b-films-hopkoket av vart vi egentligen befinner oss. Kanada står det ju på rutan, men såväl vägskyltar som nummerplåtar är svenska. Vad det gäller folket som bor där är merparten britter, varav affischnamnet Christopher Lee är en av dem. Han är polisen som ska lösa morden, men försvinner iväg på en ganska lång sjukhusvistelse större delen av filmen så hans minuter i rutan är mest i början och slutet av filmen.
  Och sådär är det ju hela filmen. Små brister och skavanker man sitter och ler åt, men som väl också tar en del fokus från handling och eventuell spänning. Precis som Mattssons 60-talsfilmer så vilar det en italienska Giallo-stämning över filmen, fast utan genrens gränslösa våld.

Kid

Kid
Kid
1990
Bolag: Egmont

  En ung man (C. Thomas Howell) kliver av bussen i en ödslig småstad i öknen. Han kallar sig Kid, men är annars fåordig och berättar inte mycket om sig själv. Som barn bodde han i den här staden tills hans mamma och pappa blev dödade av byns lokala jägare. Nu är han tillbaka för att döda dem, en efter en. 
  Den här överraskade mig verkligen. Såg framför mig en neo-western med slide-gitarrer och vigilante-man i rock som vajar i vinden. Och precis så ser det ju ut, men här finns nåt annat som slår an en ton. Jag har ganska svårt att sätta fingret på det, för det finns ju så mycket beståndsdelar jag brukar ha svårt för här, ändå så tittar jag utan att störa mig det minsta.
  Jag tror det är stämningen de fått till. Det finns någon slags hjärta i filmen som överraskar. Lite Twin Peaksig stämning stundtals. Man känner något för de här figurerna. Både dåliga och bra saker. Sedan bär ju handlingen lite känsla av slasher, vilket passar min smak mycket bättre än drogkarteller eller vad nu såna här filmer skulle kunna handla om.

Trapped

Trapped
Trapped
1989
Bolag: Esselte Video

  Mary Ann (Kathleen Quinlan) jobbar i en nybyggd skyskrapa med att hyra ut lyxlägenheter i densamma. En kväll när hon är sent på jobbet blir husets moderna elektroniska system förstört av en inkräktare så inga dörrar, larm eller telefoner funkar. Inkräktaren är en bestialisk man som inte bara har ihjäl Mary Anns bästa kompis utan även dödar vakter och de få hyresgäster som har hunnit flytta in.
  Plötsligt är hon ensam i den enorma, tysta skyskrapan med en galen mördare som springer omkring och letar efter henne.
  Ja, herregud, denna skulle jag sett när jag var 15 år. Massor av hoppa-till-scener och egentligen ÄR det ju ganska spännande, men ändå sitter man här som proppmätt medelålders och tycker man sett det hundra gånger innan. Och det har man ju. Men ändå, det låter faktiskt tråkigare än vad det är. Knappt en död sekund sedan jakten startar. Även om jag normalt sett inte brukar gilla när rysare utspelar sig i urbana miljöer som parkeringshus, hissar och så vidare, så är det ändå med beröm godkänd spänning.
  Sedan kan ju gubben sitta och muttra om varför hon går omkring med klickeklock-skor på marmorgolv om hon ska smyga, men jag väljer att se den som mitt 15-åriga alterego och mosa i mig några ostbågar till.

Hämnden Som Gåva

Hämnden Som Gåva
Offerings
1989
Bolag: VCM

  Det blev en liten slasher på fredagskvällen. Har aldrig trott att detta skulle vara en slasher, faktiskt. Varken svenska titeln Hämnden som Gåva eller originalet Offerings leder väl en i den riktningen kanske. Men detta är en tvättäkta slasher av den kanske mest urtypiska och fantasilösa sorten.
  En stum pojke, John, blir trakasserad och mobbad som ung. Vid ett tillfälle lurar mobbarna honom att gå balansgång kring en djup brunn och puttar ner honom. John överlever men hamnar på mentalsjukhus.
  Tio år senare rymmer han plötsligt för att söka upp sina plågoandar och döda dem en efter en, givetvis på olika fantasifulla sätt, och sedan skicka en gåva till nästa som står på tur. I något fall en pizza med människokött, i ett annat fall en avskuren näsa.
  Så ja, en blandning av Prom Night, My Bloody Valentine och Halloween kan man säga. Från Halloween har man oblygt lånat John Carpenters temamelodi dessutom. Till en början känns filmen nästan osebart dålig. Dålig bild, dåligt ljud och överspel a la Nore Norold. Sen kommer man väl i slasher mood och så gör det inte så mycket egentligen. Men jag tycker inte att den här "billiga" känslan bidrar positivt som den gör i t ex Motorsågsmassakern eller Sleepaway Camp. Men den är också gjord i en annan tid. 1989, långt från närmaste 16 mm kamera och med den där direct-to-video-känslan som jag nog aldrig kommer känna varma känslor för.
  Inte usel, ändå. Men skulle ju hellre se om Prom Night än denna.

Schizoid - Saxmördaren

Saxmördaren
Schizoid
1980
Bolag: Video Invest

  En Video Invest jag faktiskt inte sett tidigare. Vet inte varför. Den ser rätt bra ut och Investarna är ju kul att ha sett.
  Kvinnor i blandade åldrar blir mördade i en amerikansk småstad. Morden har två saker gemensamt. De blir mördade med en sax och alla är med eller har varit med i samma terapigrupp hos psykolog Dr Fales (Klaus Kinski). Fales bor i en stor villa ihop med sin tonårsdotter Alison (Donna Wilkes) efter att mamman gått bort några år tidigare.
  Snart börjar en av patienterna, som är relationskolumnist under rubriken Dear Julie, få brev från mördaren.
  Förutom alla brutala italienare som Video Invest gav ut så fanns där en handfull amerikanska filmer som liksom fick videovåldsstatus lite gratis när hela katalogen drogs in och blev bannlyst. Lägg sedan till bolagets egen "tuffa" 20-årsgräns som ökar förväntningarna på att man knappt kommer mäkta med allt våld.
  Den här filmen är ju ungefär som vilken b-thriller som helst från de här åren. Skulle kunna ha getts ut på Viking Video eller Transworld och varit helt bortglömd idag. Eller till och med en tv-film på Esselte om man ska gå strikt efter handlingen. Inga direkt brutala scener, knappt något blod. Det brutalaste här är nog den svenska titeln Saxmördaren som ju så klart låter väldigt videovåldigt tuff.
  Därmed inte sagt att den är dålig. Jag tycker absolut den har en fin 1980-stämning i sig, och handlingen är ju inte så dum egentligen, en whodunit med gott om misstänkta. Bra cast! Och en relativt ung Christopher Lloyd som skum fastighetsskötare. 

Mikey

Mikey
Mikey
1992
Bolag: FilmKompaniet

  Man älskar ju Filmkompaniets desperata (och tyvärr fruktlösa) kamp att försöka hitta ett känt namn att hänga upp sina indiebolagssläpp på. Här är det minsann producenten bakom Point Break som varit i farten och ska få oss att dra hem thrillern Mikey från videobutiken.
  Onda barn-filmer är en kär genre hos mig. Ändå tror jag faktiskt aldrig jag sett denna. Lilla Mikey ser snäll ut och är det så länge man tycker om honom och han får som han vill. Då är det å andra sidan inte kul att vara i hans närhet. Som nio-årigt adoptivbarn råkar han höra sin mamma säga att hon känner annorlunda för honom än sin riktiga barn. Det får honom att besinningslöst mörda hela familjen, gömma sig i en garderob och vittna till polisen om hur en galning kom in och gjorde alltihop. Polisen har ingen anledning att tveka och snart är Mikey ute på adoptionsmarknaden igen.
  Det är väl då filmen börjar egentligen. När han får sitt nya liv hos kärleksfulla Neil och Rachel, som har längtat så efter en liten son i sitt liv. Och Mikey är ett riktigt mönsterbarn, duktig i skolan, trevlig och artig och får nya vänner. En som märker att han avviker är lärarinan Shawn som börjar leta i hans förflutna.
  Samtidigt blir Mikey kär i kompisens tio år äldre syrra Jessie, som har en lite skojflirtig stil som Mikey tolkar som att hon är intresserad av honom. När sanningen går upp för honom, när han blir besviken, kommer den gamla personligheten fram och han börjar planera för hur han ska förgöra alla kring sig.
  Jag föreställer mig att om den här filmen hade gjorts för Netflix idag så hade det fått ett annat djup, att man hade grävt i psykologiska faktorer och gjort en stor grej av Mikeys jakt på kärlek och bekräftelse. Det finns inga större portioner av här. Istället är detta mer som en thriller där omgivningen saktar pusslar ihop vem Mikey är, som en barnvariant av The Stepfather. Ganska lik de senare Stepfather-filmerna faktiskt. Thriller med slasherinslag. Inte så dum.