House of Games
1987
Bolag: Esselte-Orion Skönt med noll förväntningar ibland. En Orion-film från 1987 var allt jag visste. Läste inte baksidestexten, aldrig hört något om filmen. Detta visade sig dessutom vara en extra bra film att ha noll förkunskap om.
För är det någon gång man vill veta så lite som möjligt om en film så är det när den innehåller vändningar i handlingen.
Här handlar det om Margaret Ford (Lindsey Crouse), en psykolog med högt ställda krav på sig själv, som precis skrivit en hyllad bok. En dag bestämmer hon sig för att hjälpa en spelberoende patient ur en knipa och träffar mannen han är skyldig pengar, Mike (Joe Mantegna). En hal jävel som genast lurar in henne i en spelhärva som håller på att kosta henne massor av pengar. Men trots att hon blir lurad så fascineras hon både av Mike och hans sätt att använda psykologi för att lura av folk pengar.
Hon bestämmer att hennes nästa bok ska handla om just detta och ber om att få följa honom i hans vardag som bedragare. Hon är med om ett bedrägeri som får en oväntad vändning och plötsligt är hon en bricka i spelet själv. Ovanligt lyckad svensk titel, får man säga.
Men frågan är vem som lurar vem?
Ja, detta är en sån där thriller där videobolagen gillade att droppa Hitchcock som referens. Många vändningar, bra vem-kan-man-lita-på-stämning och en intrig tillräckligt intressant för att man ska pausa när man går på toa i alla fall.
Det som överraskar mig dock är hur B filmen känns stundtals. Inget brister i vare sig budget eller manus vad det verkar, men jag får ändå en känsla av B-film. Jag tror det är Lindsey Crouse som bidrar mest till den känslan. Aldrig hört talas om henne innan men hon ger filmen en lite orättvis tv-känsla, tyvärr.
Finns väl en del annat att gnälla på, om man vill. Jag som har svårt för noir-grejen (i alla fall den påklistrade) får lite rykande brunnar och jazzsaxofoner att sucka över ett par gånger, men i stort tycker jag att filmen ändå engagerar på något vis. Harmlöst och 80-talsmysigt.
Jönssonligan möter Sidney Sheldon.
En film jag letade upp för länge sen (på VHS har jag för mig eller om den visades på någon kanal och jag spelade in den). Gillar den, men jag är också svag för noir och neo-noir genren.
SvaraRaderaInstämmer att B-/TV-filmskänslan ibland infinner sig och det är synd. Men det är David Mamet i ett nötskal. Bra manus, inget fel på produktionen, men skådespelarna leverar hans repliker (Mamets manus) lite annorlunda än i vanliga Hollywood-filmer. Lite mer teatraliskt. Det är Mamets stil. Trots det en film jag gärna tar och ser om.
Tipsar även om The Spanish Prisoner (svensk titel är Konspirationen) som Mamet gjorde tio år senare som har en liknande stil och med mycket vändningar.
https://moviesnoir.blogspot.com/2009/09/house-of-games.html
https://moviesnoir.blogspot.com/2012/09/the-spanish-prisoner.html
Ja, där satte du fingret på nåt, teatraliskt är det nog snarare än B, och kanske är det lite medvetet för att få just den där retro-noir-känslan. Finns ett par replikskiften som nästan känns lite amatörteater.
SvaraRaderaNeo-noir är jag också svag för, det jag har svårt för med noir är den där Philip Marlowe-grejen med skuggor, jazz och svårmod :)
Intressant med David Mamet, kände inte till honom. Ska kolla upp ditt tips!