Hannah och Hennes Systrar

Hannah och Hennes Systrar
Hannah and her Sisters
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Detta var den första Woody Allen-film jag såg. Jag har ett ganska starkt ungdomsminne kring det. Den gick på FilmNet som var en rätt bra källa för mig att se filmer som jag "aldrig hade hyrt". Minns att jag verkligen gilla den, och att jag kände mig lite smart och vuxen som gillade den. Jag var typ 13 och konsumerade väl i första hand ungdomskomedier och slashers. Men det var en liten ögonöppnare att filmer jag trodde var "svåra" eller "djupa" faktiskt kunde vara ganska kul.
  Sedan dess har den väl haft en ganska säker plats på klassiker-piedestalen, och det bär ibland emot att se filmer som står där, men blev genuint sugen på att se den igen.
  Handlingen är väl inte mycket att orda om egentligen, det kretsar i vanlig Woody Allen-ordning kring relationstrassel bland kulturfolk och övertänkare i New York. Denna gång blir Michael Caine förtjust i sin frus syster och brottas med tankarna kring det. Woody Allen spelar en tv-producent i samma bekantskapskrets som utreds för en misstänkt hjärntumör och brottas med tankarna kring det.
  Man skulle kunna tro en film med den här titeln och det här omslaget är en film om systerskap, i nån förlängning så är det väl det, men mest av allt är de här tre systrarna föremål för männens grubblerier. Jag tycker förvisso att karaktärer är intressanta och bra skrivna, men det är ändå de grubblande männen som liksom äger rummet.
  Kan förstå att jag föll för den här som ung. Woody Allen är kul och lätt att förstå, och själva inramningen med New York och jazzsoundtrack, den är jag alltid svag för.

F/X - Dödlig Effekt

F/X - Dödlig Effekt
F/X - Murder by Illusion
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Den här filmen var länge sedan jag såg. Länge sedan jag ens tänkte på. Men minns den som bra och fängslande. Bryan Brown spelar Roland Tyler, en stjärna inom specialeffekter på film som blir kontaktad av en man vid namn Lipton (Cliff de Young) som jobbar inom polisen. De har lyckats få maffiabossen De Franco (Jerry Orbach) att vittna mot maffian, och för att inte han ska hinna dödas innan dess så vill de iscensätta att han blir skjuten till döds med hjälp av Tylers specialeffekter.
  Men när väl dagen kommer då Tyler ska skenavrätta De Franco på en restaurang så vänds allt upp och ner. Poliserna lämnar honom i sticket och plötsligt är han jagad av alla.
  Den här håller absolut, skulle jag säga. Riktigt bra "nowhere to run"-film, god 80-talsaction och lagoma doser thriller och action. Jag är generellt förtjust i filmer där man sakta förstår hur allt hänger ihop, och detta är en riktigt mysig och välskriven 80-talskusin till Hitchcocks "I Sista Minuten".

The Heavenly Kid

The Heavenly Kid
The Heavenly Kid
1985
Bolag: Esselte-Orion

  Den här filmen verkar folk har en helt annan relation till i USA. Ser den ofta på listor över videoklassiker därifrån. Här i Sverige minns jag ingen som någonsin pratade om den här filmen, såg den typ aldrig i någon videobutik.
  50-talshunken Bobby kör ihjäl sig vid ett chicken race i början av 60-talet framför ögonen på sin flickvän Emily. I himlen visar det sig att han inte riktigt gjort sig förtjänt av att nå till den bättre delen av paradiset, utan måste gottgöra genom att vara någons ängel i jordelivet.
  Det råkar bli Lenny, en bortkommen nördkille i filmens nutid (1985) som hunsas av skolans coola killar. Bobby ska göra honom cool för att öka hans status, och gör honom till en kopia av sig själv, det vill säga en raggare från 50-talet.
  Han får en chock när han märker att Lenny är son till Emily, hans tonårskärlek, och försöker hitta ett sätt att nå henne i den riktiga världen.
  Att låta en cooling från 60-talet förhålla sig till 80-talet lämnar ju öppet för förvecklingar och skoj, men det är inte alls den vägen den här filmen tar. Istället är det en varm och mysig 80-talare med alla tidens variabler på samma gång. Här finns highschool, så klart. Här finns en resa i tid och rum, här finns gör-om-mig-konceptet, ett häftigt soundtrack och jag skulle kunna skicka ut referenser till en handfull 80-talsklassiker samtidigt.
  Därmed inte sagt att man kopierat ihop den här filmen. Den hade amerikansk biopremiär samma månad som Tillbaka till Framtiden så därifrån lär den inte ha kopierat något. Och den kom ett par år före Can't Buy Me Love, som den också påminner om. Problemet är väl att den är lite billigare än sina konkurrenter. Soundtracket består av moderna låtar som låter mycket som andra (kändare) moderna låtar, allra skojigast blir det väl med filmens synttema som påminner en aning om Axel F.
  Inget att klara på med skådisarna heller, men det är ju inte Michael J Fox eller Patrick Dempsey direkt.   Lennys pappa spelas förresten av Mark Metcalf, som för mig är mest känd som den skrikande läraren i Twister Sisters videor. Kul att se honom någon annanstans.
  Men överlag: sevärd och fin ungdomsfilm från 1985! Det trodde jag nog aldrig jag skulle upptäcka en jag inte sett.

Something Wild

I Vildaste Laget
Something Wild
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Jag har haft soundtracket i skivsamlingen i alla år, men filmen har känts lite...jobbig på nåt vis. Dra-på-stan-film. Inte min grej. Men ikväll åkte den i spelaren till slut.
  Jeff Daniels spelar Charlie Driggs, en tillknäppt och vänlig man som precis har fått ett toppjobb som vice VD. På ett café träffar han Lulu (Melanie Griffith) som är hans totala motsats. En free spirit som gör det hon vill och säger vad hon tycker. I ett löfte om att få skjuts hem tar hon istället med Charlie på en resa ut från New York och mot obygden. Genast börjar problemen hopa sig. Lulu rånar en spritbutik och de blir jagade av polisen, tar sig till hennes mamma där Charlie blir presenterad som henne make, hamnar på en klassåterträff och sedan drar det vidare.
  Jag tycker den här filmen börjar väldigt bra. Så länge karaktärerna är tydliga kan man säga. Samspelet är toppen och Melanies roll känns lite som en flamsig/charmig Goldie Hawn-roll från hennes heydays. Jeff Daniels nervösa Charlie har många fina drag också.
  Men sen blir det liksom för mycket. Det blir svart komedi av allt, och även om sista kvarten reparerar lite så hinner jag ändå titta på klockan ett par gånger när farserna avlöser varandra.
  Filmen börjar väldigt New Yorkskt, och jag blir först lite besviken när de drar ut på landet och möter de vanliga stereotyperna av bovar och banditer i glesbygd. Men filmens hjärta stannar ändå i New York/New Jersey kan man säga. Många klassiska N.Y.-ansikten i biroller, soundtrack av John Cale och Laurie Anderson och på klassåterträffen är det The Feelies som står på scen.

Öga Mot Öga

Öga Mot Öga
At Close Range
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Jag glömmer aldrig när jag såg den här första gången. Det var i min mest videointensiva period i början av 90-talet, då jag kunde dra hem kassar med tiokronorsfilmer över helgen som jag slukade och kopierade. Blev ju lite blasé ibland, men då och då kom en film som fick allt att stanna blev. Jag blev otroligt berörd av denna. Speciellt sista halvtimmen satt jag som hypnotiserad.
  Och det är en väldigt speciell film, även om man tar bort den nostalgiska faktorn för mig.
  Sean Penn spelar tonårige Brad Jr som växer upp på fattig landsbygd, då och då tittar pappan Brad Sr (Christopher Walken) förbi med lite penga men annars ser de aldrig honom. En dag visar han ett plötsligt intresse för sin son. Anledningen är att han livnär sig som kriminell i nån slags liga som stjäl jordbruksmaskiner, och han vill gärna få sin sönerna i sin business.
  Sönerna (brorsan Tommy spelas förresten av Seans brorsa Chris Penn) blir charmade av pappans plötsliga närvaro och nästlas in i kriminaliteten motvilligt. Samtidigt har Brad Jr träffat flickvännen Terry (Mary Stuart Masterson) och de skaffar sig drömmar om att fly iväg tillsammans.
  Det är lite lustigt med den här filmen för den har rätt många element jag inte brukar gilla. Det är lite kitchen sink, det är lite noir, det är lite coola män. Men det vägs helt upp av stämningen. Och jag älskar att jag inte ens kan sätta fingret på den där stämningen, men det är som att jag blir lite nervös av den här filmen. Sean Penns roll är ju orolig och nervös och det sprider sig på något vis. Och Walken så klart, aldrig sett en mer karismatisk psykopat på film. Sedan Patrick Leonards musik, små fragment av Madonnas "Live To Tell" (filmens ledmotiv) som ligger som syntmattor och skapar en otrolig stämning, lite som i Twin Peaks.
  Ett otroligt fint bygge, och en underskattad 80-talare.

Ingen Utväg

Ingen Utväg
No Way Out
1987
Bolag: Esselte-Orion

  Den här minns jag som oerhört bra. Har ändå aldrig sett om den. En sån där film jag ramlade över på typ FilmNet har jag för mig, och inte kunde slita mig från.
  Tom Farrell (Kevin Costner) är en officier som precis fått jobb på Pentagon hos försvarsminister David Brice (Gene Hackman) när han inleder ett förhållande med Susan Atwell (Sean Young). Hon visar sig dock även vara försvarsministerns älskarinna och när denne blir svartsjuk på hennes nya romans råkar han döda henne i ett bråk.
  Han berättar för sin rådgivare Scott (Will Patton) som blir besatt av att rentvå honom och försöker koka ihop en alternativ historia om en rysk spion inom Pentagon som ska ha gjort det. Men så måste de ju också hitta hennes andra man, den enda som vet om att Brice hade ett förhållande med henne. Tom hamnar mitt i jakten på den som ju är han själv. Inlåst i Pentagon och snart börjar bevismaterial och fingeravtryck från hennes lägenhet dyka upp.
  Den här tycker jag håller oväntat bra. Det är en otroligt bra thriller, både i avseendet att den aldrig blir tråkig och i att den har många lager av spänning. Fint birollskalas i rollistan också. Men mest av allt uppskattar jag att den är precis lagom politisk för mig. Det finns en klar spänning i maktspelet här, men det kräver ändå inte att man ska ha koll på parlamentariska system, militära strategier eller annat som brukar göra att jag känner mig rätt dum.
  En snygg och välskriven mordthriller. Allt man behöver, ibland.

Remo - Obeväpnad Men Farlig

Remo - Obeväpnad Men Farlig
Remo - Unarmed and Dangerous
1985
Bolag: Esselte-Orion

  Den här filmen gillade jag verkligen när jag såg den på FilmNet för många, många år sedan. Brukade säkert till och med rekommendera den till folk på den tiden (jobbade i videobutik). Ändå har det aldrig blivit att jag sett om den. Inte typen av film jag ser om så ofta, action och äventyr. Kul för stunden, finns andra om jag vill se mer.
  Men klart man är nyfiken på hur den står sig idag. Det första som slår en är ju hur den är all things 80s på nåt vis. Lite som när man idag ska göra en serie som utspelar sig på 80-talet och inte spar på krutet någonstans.
  Fred Ward spelar en New York-polis som dör i ett tillslag mot skurkar. Det är i alla fall vad alla tror. I själva verket räddas han av en hemlig organisation som ger honom namnet Remo Williams. Innan han skickas ut på uppdrag ska han tränas upp av den koreanska gurun Chiun (spelad av Jennifers Greys farsa John).
  Ja, visst är det härligt. Craig Safans syntscore är lagom Faltermeyer-esque, uppblandat med lite soundtrack-AOR. God New York-action (speciellt scenerna på Frihetsgudinnan är fina), härliga skurkar och så klart det åttiotaligaste av allt - relationen mellan Remo och "mästaren".
  Så klart njutbart i stunden, utan att nödvändigtvis vara något jag tänker se om de närmaste 30 åren.

Torpeden

Torpeden
Bestseller
1987
Bolag: Esselte-Orion

  Ännu en videoklassiker som jag blev nyfiken på om den håller. Små fragmentariska minnen av den har jag, men mer om var och när jag såg den än själva filmen. Hemma hos Micke Johansson, han hade den kopierad. City Heat på samma kassett. Sånt minns jag. Men inte vad filmen handlade om.
  Dennis Meechum (Brian Dennehy) är en till åren kommen polis som även gjort sig ett namn som författare av true crime-böcker. Plötsligt vid ett tillslag dyker en främmande man upp och räddar hans liv. Dagen efter har samme man kommit till undsättning för hans tonårsdotter.
  Mannen visar sig vara Cleve (James Woods) som berättar att han jobbat som torped åt mäktiga mogulen David Madlock (Paul Shenar) och vill att Dennis skriver en bok om honom och vad han gjort.
  Dennis har svårt att tro att den vältalige och till synes lugna Cleve kan ha gjort allt brutalt han berättar, men sakta börjar han tro på det. Frågan är dock efter ett tag vad han egentligen vill få ut av samarbetet. Samtidigt så börjar duon jagas av Cleve kriminella förflutna som försöker stoppa boken.
  Cleve är hal och provocerande och ligger hela tiden steget före i tanken, vilket gör dynamiken mellan Woods och Dennehy till klart över medel i actionsammanhang, och att filmen inte blir bara ännu i raden av omaka par-actionfilmer från 80-talet.
  Först av allt så blir jag positivt överraskad av hur 80-talig filmen är. Snudd på ultimat 80-talsstämning med syntigt actionsoundtrack, skottlossningar i skumma hamnområden och så klart gott kalifornskt överflöd med strandvillor och spegelgolv. Det värmer naturligtvis.
  Jag tycker faktiskt filmen håller. Framför kanske på ett sätt att jag verkligen förstår att jag gillade den då. Den har precis det där jag letade efter i en actionfilm i mina ungdomsår. Lite spänning, lite berg-och-dalbana i handlingen, lite synttrummor. 

En Bricka i Spelet

En Bricka i Spelet
House of Games
1987
Bolag: Esselte-Orion

  Skönt med noll förväntningar ibland. En Orion-film från 1987 var allt jag visste. Läste inte baksidestexten, aldrig hört något om filmen. Detta visade sig dessutom vara en extra bra film att ha noll förkunskap om.
  För är det någon gång man vill veta så lite som möjligt om en film så är det när den innehåller vändningar i handlingen.
  Här handlar det om Margaret Ford (Lindsey Crouse), en psykolog med högt ställda krav på sig själv, som precis skrivit en hyllad bok. En dag bestämmer hon sig för att hjälpa en spelberoende patient ur en knipa och träffar mannen han är skyldig pengar, Mike (Joe Mantegna). En hal jävel som genast lurar in henne i en spelhärva som håller på att kosta henne massor av pengar. Men trots att hon blir lurad så fascineras hon både av Mike och hans sätt att använda psykologi för att lura av folk pengar.
  Hon bestämmer att hennes nästa bok ska handla om just detta och ber om att få följa honom i hans vardag som bedragare. Hon är med om ett bedrägeri som får en oväntad vändning och plötsligt är hon en bricka i spelet själv. Ovanligt lyckad svensk titel, får man säga.
  Men frågan är vem som lurar vem?
  Ja, detta är en sån där thriller där videobolagen gillade att droppa Hitchcock som referens. Många vändningar, bra vem-kan-man-lita-på-stämning och en intrig tillräckligt intressant för att man ska pausa när man går på toa i alla fall.
  Det som överraskar mig dock är hur B filmen känns stundtals. Inget brister i vare sig budget eller manus vad det verkar, men jag får ändå en känsla av B-film. Jag tror det är Lindsey Crouse som bidrar mest till den känslan. Aldrig hört talas om henne innan men hon ger filmen en lite orättvis tv-känsla, tyvärr.
  Finns väl en del annat att gnälla på, om man vill. Jag som har svårt för noir-grejen (i alla fall den påklistrade) får lite rykande brunnar och jazzsaxofoner att sucka över ett par gånger, men i stort tycker jag att filmen ändå engagerar på något vis. Harmlöst och 80-talsmysigt.
  Jönssonligan möter Sidney Sheldon.

Just Between Friends

Just Between Friends
Just Between Friends
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Jag har haft sån tur på sistone, alltså. Nästan varenda film jag har tryckt in i videon har varit en stor och glad överraskning. Den här kunde ju landat lite var som helst till exempel. Chick flicks. De är ofta bra, fast ibland har tiden gjort dem illa. Såg om Working Girl för ett tag sedan och tyckte den var fruktansvärd. Så helt riskfritt är det aldrig.
  Men detta är en fullkomligt bedårande film.
  Holly är en uppoffrande och understimulerad hemmafru med familj som på ett gympass blir vän med Sandy, en ensamstående mediakarriärist. Sedan en twist så klart, men den behöver jag inte spoila här. Poängen är inte handlingen egentligen utan snarare hur väl spelad och bra skriven filmen är.
  Christine Lahti är fullkomligt strålande (och rolig!) i rollen som Sandy, och jag älskar komplexiteten i karaktärerna. Alla är så fina, fast samtidigt med dåliga sidor. Får mig att tänka lite på Carin Mannheimers fantastiska Svenska Hjärtan-serie som istället för onda och goda karaktärer hade lagt dem i däremellan, såsom väl människor är i verkligheten.
  Här känns det som att göra ett alldeles för kort nedslag i några människors liv. Hade önskat att det vore en tv-serie istället.

De Sju Makterna

De Sju Makterna
The Believers
1987
Bolag: Esselte-Orion

  Det absolut minst läskiga som kan dyka upp i en skräckfilm är afrikanska ritualdanser. Inte bara för att man stör sig på grejen att främmande kulturer ska verka skräckinjagande utan även för att det är SÅ tråkigt med långa, svettiga voodoo-scener kring brinnande eldar. 
  Martin Sheen spelar en psykolog för traumatiserade poliser som dras in i en serie av ritualmördare barn i New York. Mystiska svarta främlingar smyger runt hörnet. Afrikanska danser. Gäspar bara jag tänker på det. Dessbättre så tappar filmen efter hand fokus på ritualerna och det ockulta och blir istället mer till en mordgåta. Då är den inte så dum. Synd bara då att man kastar in Robert Loggia som en trött polis (ni vet, en sån som tjatar om att gå i pension).
  Kul också att filmen följer det svenska mönstret att sätta någon slags numrering i titeln för att visa att det är en rysare/thriller med lite religiös anknytning. Oldest trick in the book. Här fattar jag inte alls vad de menar med "De Sju Makterna". Finns inget i filmen som tar upp detta.

Susan, Var Är Du?

Susan, Var Är Du?
Desperately Seeking Susan
1985
Bolag: Esselte-Orion

  Safarin genom Madonnas 80-tal fortsätter. Susan, Var Är Du? var nog den film jag trots allt var närmast att se när det begav sig. Jag var till och med lite osäker på om jag faktiskt inte redan hade sett den. Under många av 80-talets filmnätter halvsov jag mig genom många filmer av den här typen.
  Thriller-komedi brukade det stå på omslagen. Fastän de egentligen varken var speciellt spännande eller roliga. Tjejen Som Visste För Mycket var nog genrens urmoder. Här byter en uttråkad hemmafru (Rosanna Arquette) liv med streetsmarta Madonna och hamnar i en farsartad jakt mellan maffia och annat hon drar på sig. Fars kanske är fel ord förresten, det är ju inte automatiskt roligt bara för att man flyr på en brandtrappa eller gömmer sig i en garderob, men ja, lite den grejen är det.
  Jag får rätt bra kemi med filmen. Karaktäristiskt soundtrack med syntpukor sätter färg på bilderna av rullskridskoåkande New York-bor och jag har inga problem att sätta mig tillrätta i soffan, som ni förstår. Gillar även att filmen trots det potentiellt hetsiga ämnet har en rätt lagom fart. Jag hade nog föreställt mig en mer hysterisk film och framför allt fler långa scener på mörka nattklubbar. Sedan dessutom en förmildrande faktor att en av få klubbscener har Madonnas Into The Groove som soundtrack.
  Sommaren 1985. The gift that keeps on giving.