Soon, Amy, Soon

Soon, Amy, Soon
No Place To Hide
1981
Bolag: Scand Video

  Nu var det ett bra tag sedan jag var i tv-filmsträsket här. Denna videoerans skedmat har jag ett gott öga till, och behöver väl knappast ännu en gång redogöra för en hantverksmässig tv-thrillers fördelar gentemot en betydligt osäkrare samtida b-film.
  Scand Video i Borås gav nästan bara ut tv-filmer. Hade man otur kunde man få med sig pilotavsnittet till nån snutserie hem i påsen, med text om hur många miljoner amerikaner som sett den där borta. Siffror som blir lite mindre imponerande på tv än bio, så klart.
  Men mitt bland alla slätstrukna tv-deckare döljer sig just de där som jag nämnde inledningsvis. Välspelade dramer och thrillers som lika gärna kunde varit en biofilm.
  Här har vi lite två-i-en. Unga konststudenten Amy, spelad av Kathleen Beller (Kirby Anders i riktiga Dynasty!), är förföljd av en maskerad man som säger "soon, Amy, soon". Men ingen tror henne. När hon börjar prata med psykologen Cliff (Kier Dullea) om vad hon upplever, tror även han att hon inbillar sig, och råder henne att åka med sin styvmamma (Mariette Hartley) till familjens sommarstuga och vila upp sig. Men det verkar som att den mystiske mannen har följt med henne dit.
  Jag får ingen direkt känsla för filmen till en början. Avslagna jaktscener i mörka storstadsgränder, tradiga snutar och såpamässiga dialoger kring ett arv som ligger i botten av den historien också. Men så fort man beger sig ut till stugan i vildmarken så är det som att det blir en helt ny film. Plötsligt blir karaktärerna starkare, färgerna finare och historien mer intressant.
  Kathleen Beller har ju, får man säga, en perfekt final girl-aura, och jag ser såna scener framför mig där ute i skogen, men utvecklingen går i en helt annan, och mycket mer intressant, inriktning. Väl därute vecklar en intrig ut sig som skulle kunna vara hämtad från Alfred Hitchcock Presents eller nån liknande klurdeckarserie där vändningar avlöser varandra ända till sista bildrutan.
  Jag måste säga att jag gillar Kier Dullea. Han är med i några av mina 70-talsfavoriter (Julia Går Igen och Black Christmas, till exempel), det kan ha färgat mitt omdöme men han känns sådär omedelbart likeable som Jeff Daniels ungefär.
  Här gör han precis som alla andra i produktionen ett habilt jobb i en habil thriller. Låter tråkigt men ibland är det gott att sleva i sig en tallrik Korv Strogonoff.