P & B

P & B
P & B
1983
Bolag: Transfer

  Den här lär man ju ha sett nån gång i tiden. Svårt att tro annat än att pappa hyrde hem i mitten av 80-talet. Har dock inga klara minnen av den så väl värt en omtitt.
  Pettersson (Stellan Skarsgård) och Bendel (Allan Edwall) är två dagdrivare som slår sina påsar ihop för att lura pengar av framför allt kvinnor på ett lite sol- och vårigt sätt. Affärerna går bra, så bra att man kan bilda ett riktigt företag, P&B, som så småningom blir en hel koncern av spekulativa företag. Men efter ett tag börjar det bli svårt att hålla ihop alla småkriminella trådar och sanningen börjar flåsa dem i nacken.
  Ja, att jag inte kommer ihåg den här från min barndom är inte så konstigt. Minns den knappt nu, en halvtimme efter jag sett den. Sedan ska väl sägas att den här typen av lite mustiga levnadskomedier inte riktigt är någon favoritgenre. Hade den här filmen varit engelsk hade jag inte ens orkat se klart den.
  Lyckligtvis finns här något annat att luta sig mot. Tidsdokumentet. Stockholm 1983. När det var industrier i industriella byggnader. Halvrivna hus. Ölcaféer. Gårdshus. Fast samtidigt med 80-talet närvarande i form av förbipasserande ungdomar med bergsprängare och Agnetha Fältskogs "It's So Nice To Be Rich" pulserande i bakgrund och ibland förgrund.
  Sedan också så klart rollistan. Så underbart att se den här generationen svensk nöjeselit ha roligt på jobbet. Lill Lindfors, Björn Gustafson och Lena Nyman (i dubbla roller) och kompisar som Brasse Brännström, Tage Danielsson och Gösta Ekman flashande förbi i småroller. Huvudrollernas Edwall och Skarsgård är också fina att se. Skarsgård med påklistrad skånsk dialekt men samtidigt lite William Hurt-svår som gör honom aningen mer intressant än Edwall som ju mest bara gör sin grej. Bra så klart. Och njutbart.
  Men jag förstår ändå inte själva filmen. Ska det vara roligt? Går jag miste om nån satir?
  Känslan efteråt blir nog att jag sett en tråkig film i gott sällskap.