Forever Lulu

Forever, Lulu
Forever, Lulu

1986
Bolag: Vestron

  Elaine (Hanna Schygulla) är en medelålders tysk kvinna som bor i New York och kämpar för att få igång en författarkarriär. Hon är utfattig och bor i ett råtthål, men en sen natt får hon på grund av ett missförstånd en dyr minkpäls av en kvinna. Med pälsen på märker hon att hon blir insläppt på hela andra ställen är som sitt fattiga jag. I fickan ligger dessutom en nyckel till ett hotellrum som hon går till av nyfiken.
  När hon är i lägenheten blir hon vittne till en narkotikauppgörelse, som dessutom blir avbruten av polis följt av en skottlossning. Plötsligt står hon i ett främmande hotellrum med golvet fullt av döda poliser och brottslingar samt två väskor med kokain och sedlar.
  När hon sedan efter samvetskval väljer att kontakta polisen och lämna in tjuvgodset blir hon berömd, intervjuad av TV och igenkänd på gatan. Plötsligt vill alla förläggare ge ut hennes bok, men samtidigt så vet också de kriminella vem hon är och sätter ett pris på hennes huvud.
  Ja, klassiskt thrillerkomedi-upplägg med försvunna väskor och missförstånd, men någon spänning eller fars blir det inte utan mer en diskbänks-komedi där en massa skeva karaktärer i New York avlöser varandra. Snarare än en röd tråd eller handling.
  Debbie Harry är med också. Hennes roll har knappt några repliker utan susar mest omkring som nån slags väsen, jag vet inte om karaktären har nån slags symboliskt värde i handlingen, eller nåt. Hur som helst så får den inget direkt fäste. Det får nästan ingenting för det fladdrigt och New Yorkigt, och det är väl kanske så det ska vara. 

Mr. Wrong

Mr. Wrong
Dark of the Night
1984
Bolag: Transworld

  Meg (Heather Bolton) är en neurotisk ung tjej som flyttar från landsbygden in till stan, och börjar nya livet med att köpa en bil. En begagnad Jaguar av lite äldre modell. Genast känner hon att det är nåt konstigt med bilen. Hon kan höra ljud från bakluckan fastän den är tom.
  En regnig natt kommer plötsligt en ung tjej och sätter sig i baksätet vid en järnvägsövergång, och sedan även en man i framsätet. Några sekunder senare är kvinnan borde men mannen tvingar henne köra honom vidare.
  Väl hemma igen ser Meg kvinnans namn i en gammal tidning, hon var försvunnen och troddes vara död, och sista spåret av henne var just i en Jaguar. Men vem var mannen? Hennes mördare?
  Jag kan tycka när jag skriver handlingen såhär att den verkar lite bättre än vad jag tyckte den var, men det är en mysig thrillerrysare som till handlingen påminner lite om en sån där short story av Stephen King som dragits ut till filmformat trots att originalet bara var några sidor långt. Här finns lite sidohistorier om en kille Meg dejtar till exempel, som jag hade hoppats skulle ha en större roll i själva intrigen, men som väl mer var lite utfyllnad.
  Det är en nyzeeländsk film förresten. Inte så ofta man ser det, speciellt inte från 80-talet. Kul om inte annat att se en film som utspelar sig i Wellington. Det har jag nog aldrig gjort tidigare.

Operation Helknäpp

Operation Helknäpp
Steelyard Blues
1973
Bolag: Warner Home Video

  Jesse (Donald Sutherland) är en odugling som i princip bara drömmer om att köra sönder fordon. Just därför har han precis avtjänat ett fängelsestraff efter att han kört med en stulen ambulans i ett folkrace. På utsidan väntar brorsan Frank (Howard Hesseman) som är hans totala motsats. Framgångsrik och uppstyrd, och när han nu ska satsa på en politisk karriär är det viktigt för honom att inte Jesse hittar på nåt nytt skit.
  Frank försöker fixa vanliga jobb åt Jesse, som hellre drömmer sig bort till nån slags hippievärld där man bara softar. Han slår sig ihop med ett gäng udda figurer, bland annat prostituerade Iris (Jane Fonda) och schizofrena Eagle (Peter Boyle), för att bygga ett eget flygplan som kan ta dem till "friheten".
  Men det kostar så först måste de göra ett antal stötar för att få ihop pengar.
  Jag kan tycka det låter som en rätt kul film när jag skriver om den nu, men det är ju nåt med humor från förr som kan vara så svårt alltså. Få genrer är så fast i sin tidsanda, ändå. Lite som att Killinggängets grejer blir svåra att förstå för en generation som föds idag.
  Så inte tycker jag det är speciellt kul, men kan ändå sträcka mig till någorlunda underhållande. Det finns något den här slappa 70-talsstämningen som är behagligt. Och fint att se de här skådisarna under sina peak-år.

Vittnet i Mörkret

Vittnet i Mörkret
Night Visitor
1989
Bolag: VCM

  Billy är en highschoolkille som är känd för att snacka skit. På ett charmigt sätt. När han först börjar prata om att nya grannen (spelad av Shannon Tweed, Gene Simmons fru) är prostituerad är det ingen som tror honom. I ett försök att bevisa smyger han över till henne på natten för att ta bilder, men möts då istället av synen att hon blir mördad av en man i djävulsmask. Under tumult slits masken av och Billy ser att mördaren är hans pennalistiske historielärare, Mr Willard.
  Men varken polis eller omgivning tror på att den ordentliga läraren skulle ha gjort nåt sånt, så istället börjat Billy ihop med klasskompisen Kelly leta bevis.
  Omslaget vill ju gärna berätta att detta skulle vara en spännande seriemördarthriller, och skulle man se den här filmen med det i åtanke är den ju verkligen usel. Noll spänning, noll djup. Men om man istället väljer att se den som en highschoolfilm med lite twist, som "Fright Night" typ, så är den rätt charmig ändå. Den är verkligen sent 80-tal ut i fingerspetsarna, och ser man den som en lättsam thrillerkomedi så får ju även de smått skrattretande ritualscenerna ett värde.
  Huvudrollsinnehavaren Elliott Gould då? Jo, han lunkar in i filmen när det är ungefär en halvtimme kvar, har mindre än fem scener. Fast det är klart, i video-80-talet var han ett namn som borgade för kvalitet.
  Trots att filmen ibland går över och blir en skräckkomedi (som nog är en av mina botten-fem-filmgenrer) så tycker jag ändå highschoolcharmen räddar upplevelsen i det stora hela.

Dödspolare

Dödspolare
Dödspolare
1985
Bolag: Esselte Video

  Detta är nog första gången jag ser att en film är producerad av Esselte Video. Enda gången kanske? En svensk thrillerkomedi från 1985 om Tobbe (Gösta Ekman) som vaknar upp efter en vild festnatt och en ung kvinna ligger död i hans lägenhet. Det upptäcks av vännen Bertil (Sten Ljunggren) när han kommer tillbaka dagen efter för att hämta en glömd klocka.
  Utan att veta vad som hänt står de båda med ett lik i lägenheten, och att ringa polisen "blir trassligt" så de försöker på olika sätt bli av med kroppen, eller i alla fall resonera sig fram till hur. Ibland ringer det på dörren också.

  Men det är väl typ det.
  Jag har inget emot one-location-filmer, men då får ju gärna resten vara intressantare än här. Det gnabbas och beskylls. Nu känner det mer som filmatiserad teaterpjäs. En ganska tråkig teaterpjäs, tyvärr.
  Men är det inte väldigt typiskt svensk 80-talsfilm utanför SF-sfären? Nån slags svart komedi med bra rollista. Känns väldigt Sandrews. Nu är det ingen stor rollista här, men det är ändå kändiscastat i minsta roll. Det förklaras kanske av att det är Mats Arehn som ligger bakom. Mannen med nio liv i svensk filmindustri. Film efter film som sågas eller floppar, ändå står han där med en ny, toppcastad film några år senare. 1985 hette denna film Dödspolare.

Cadillac Man

Cadillac Man
Cadillac Man
1990
Bolag: Egmont

  En 90-talskomedi jag aldrig sett innan. Robin Williams spelar Joey O'Brien, en hal och snackig bilförsäljare som beter sig ungefär likadant i sitt privatliv. Han har två parallella flickvänner och snackar sig ur det mesta. Men en dag blir leken till allvar då ägaren av bilfirman måste göra sig av med några anställda, och om han inte lyckas sälja tolv bilar samma dag så får han sparken. Samtidigt är hans dotter plötsligt försvunnen med en opålitlig pojkvän, ex-frun skriker på honom i telefon att hitta henne.
  Mitt i detta kaos kraschar plötsligt en man in genom dörrarna på bilfirman och hotar alla med automatvapen. Anledningen att han kommit på att hans fru som jobbar där har en affär med någon i av säljarna och hotar skjuta alla om han inte får reda på vem.
  Joey är inte den skyldiga men han säger ändå att det är han med hopp om att kunna snacka sig ur situationen.
  Ja, lite två filmer i en här. Först en lite småkul komedi om en hal försäljare som försätter sig i krångliga situationer. Sedan kraschar då den svartsjuke mannen in i filmen och det blir mer som ett gapigt gisslandrama, varken spännande eller roligt till en början, men mot slutet känner man ändå en viss värme i dialogen. Tror inte Robin Williams hade tackat ja om inte den värmen funnits där, den bär hans signum verkligen.
  Lite förbryllad blir jag av det svenska videoomslaget. "Frun vill ha hans blod, brudarna hans kropp. Och maffian hans huvud på ett fat". Det är verkligen inte alls vad filmen handlar om. Fick mig att undra om jag missat nåt, men jag tror helt enkelt att det är copywritern som har slökollat.

F/X 2 - Livsfarlig Illusion

F/X 2 - Livsfarlig Illusion
F/X 2
1991
Bolag: Nordic

  Jag kan väl lika gärna riva av FX2 när jag ändå håller på. Blir osäker på om jag såg denna ens när den kom, men det var i en tid då jag jobbade helger i en videobutik och då såg man rätt mycket film med ett öga under förmiddagar och folktomma dagar.
  Historien är väl ungefär samma som i ettan. Bryan Brown spelar specialeffektmästaren Rollie, som än en gång får ett uppdrag där han ska hjälpa polisen att iscensätta en situation via specialeffekter. Och typiskt nog blir han än en gång lurad, och än en gång är den enda person han litar på Leo McCarthy (Brian Dennehy) som nu några år senare blivit privatdetektiv, vilket passar bra eftersom det ju är poliskåren som lurat Rollie.
  Man man ser inte FX2 för att få en historia man aldrig hört innan. Det är ju såhär tvåor brukar se ut inom action, så frågan är då om konceptet tål att upprepas? Det tycker jag verkligen det gör! Ettan vinner väl på sin originalitet som inte går att imponera med två gånger, men det är ändå en snygg, snabb och välgjord thrillerkomedi med god 80-talskänsla även om den är gjord 1991.
  Värdig uppföljare på ungefär samma sätt som Snuten i Hollywood 2. Det enda jag saknar väl just Harold Faltermeyers synttrummor som jag tycker är god sed att ha med när man lurar skägget av korrumperade snutar i lyxvillor.

Snabba Pengar

Snabba Pengar
Quick Change
1990
Bolag: Warner Home Video

  Grimm (Bill Murray) rånar en bank i clownkostym och tar personalen som gisslan i bankvalvet. Polisen utanför börjar genast förhandla om att släppa gisslan. Men de vet inte att två i gisslan, Phyllis (Geena Davis) och Loomis (Randy Quaid) är hans kumpaner, och efter att han släppt ut dem som första gisslan (med kläderna fulla av pengar) släpper han ut sig själv omaskerad som en tredje. En genial plan som går precis som beräknat.
  Problemen kommer istället när man på väg mot flygplatsen kör fel i en korsning, kommer in i skumma områden, får bilen stulen och får maffian efter sig.
  Ja, en klassisk thrillerkomedi helt enkelt. Gjord 1990 men fylld till bredden av 80-talets alla typiska förvecklingar som man känner ifrån en massa andra såna här "en natt på stan"-komedier.
  Men vem behöver något nyskapande när man kan få en och halv timme New York-mys, Bill Murray i sina bästa år och rollistan full av birollsansikten man försöker komma ihåg vart man sett tidigare. Jack Gilpin, Stanley Tucci, Phil Hartman, Philip Bosco. Om ni inte känner till vid namn så känner igen ansiktena.
  Så ja, 90 lättsmälta minuter. Inga stora skratt, men aldrig heller speciellt tråkig.

The Experts

The Experts
The Experts
1989
Bolag: Esselte Video

  Någonstans i Sovjetunionen har KGB byggt en replika av en amerikansk småstad för att träna sina USA-agenter på att prata engelska och leva så amerikanskt som möjligt. Problemet är att staden byggdes på 50-talet och invånarna lever därefter. Så för att kunna hävda sig i det moderna USA så kidnappar man två hippa (men lite naiva) nattklubbskillar från New York (John Travolta och Arye Gross), lurar dem att de varit med om en flygolycka och vaknar upp i den här 50-talsidyllen.
  Väl där blir de erbjudna att starta en klubb, och ser som sitt kall att introducera 80-talet till de ålderstigna invånarna. Plötsligt en dag på klubben så dyker den snygga Bonnie (Kelly Preston) upp och tar killarna med storm.
  Den här filmen minns jag inte ens från hyllorna när det begav sig, och just 1989 är nog mitt peak videobutikskoll, så jag utgår från att den floppade i sin tid. Kan tycka det är lite synd, för det är en helt okej bytavärld-film från genrens stora dagar (Han är Jag, Nunnor på Rymmen, Det Våras För Slummen osv) och så här i efterhand bli Kalla Kriget-vinkeln en trevlig nostalgikrydda. Även en känsla av Stepford Wives smyger sig in ibland.
  Inga jätteroliga scener direkt, men lättsam och aldrig direkt seg.

Dödligt Vapen 2

Dödligt Vapen 2
Lethal Weapon 2
1989
Bolag: Warner Home Video

  Denna minns jag som helt otroligt bra. Världens bästa film, på det där sättet som filmer var världens bästa film i nån vecka i den åldern. Men den gjorde verkligen avtryck i mitt 15-åriga jag. Ändå är det ettan jag sett om under åren. Kanske för det oftast är den som dykt upp på TV och så vidare. Men hög tid att ge tvåan en ny vända i videospelaren.
  I den här andra filmen så tampas Riggs och Murtaugh med en knarkliga ledd av en sydafrikansk diplomat (Joss Ackland) och dras dessutom med att kuska runt på ett vittne som behöver deras skydd (Joe Pesci). Riktigt jävliga skurkar är det, jag kan verkligen förstå att jag påverkades av deras ondska som ung.
  Inte nog med att de smugglar knark, de är nazister också och riktigt hänsynslösa. "Ger sig på anhöriga" för att anknyta till vår tid skurk-terminologi.
  På ett sätt är ju detta inget nytt. Skurkar, biljakter, snutiga snutar och shootouts i skumma hamnkvarter. Men det som ändå gör Dödligt Vapen-filmerna speciella, i synnerhet denna faktiskt, är att det finns ett stort hjärta i dem. På något vis är Gibson och Glovers kemi smittande på ett sätt som jag inte upplever med andra omaka, sköna snutpar genom åren. Kanske förstorar jag detta på grund av nostalgisk gegga i huvudet, men jag upplever ändå att det finns ett lite större hjärta en vanligt här. Det gör också att de ganska brutala actionscenerna får en annan dimension. Man bryr sig. I synnerhet om Danny Glover. Men Mel Gibson är fin också.

Go'dag Yxskaft

Go'dag Yxskaft
What's Up Doc?
1972
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen såg jag som liten och älskade. Sedan har den varit där uppe i komediklassikerhimlen med "Oh Vilket Party" och "En Ding Ding Ding Värld". Aldrig ifrågasatt. Det är ju med viss bävan man ser om filmer man gillade som liten. Man vill ju så gärna att de ska vara lika bra nu, och ofta har väl tiden gått, så att säga.
  Ryan O'Neal spelar Howard Bannister, en vimsig musikprofessor som kommer till San Fransisco för att få ett stipendium. På samma hotell bor en förmögen kvinna med väskan full av dyra juveler. Och den mystiskt flirtiga Judy (Barbra Streisand) som lyckas vara på rätt plats hela tiden.
  Hotellportiern planerar att tillsammans med hotelldetektiven stjäla väskan med juveler från tanten. Problemet är bara att fyra gäster på hotellet har identiska väskor, vilket givetvis lämnar öppet för förvecklingar och buskis.
  Jag blir glad att se att den här filmen verkligen åldrats väl. Den är snabb, rolig, lurig, charmig men framför allt är det den här ganska sällsynta typen av komedi som är rolig i princip hela tiden. I likhet med alla filmer jag tyckte jag var roliga när jag var liten, antar jag. De jag nämnde tidiga, "Titta Vi Flyger" och andra maxade komedier.
  Mitt enda egentliga minne från den här filmen var så klart den klassiska biljakten med lådcykel i San Fransiscos kullar. Även den håller hisnande hög nivå idag. Speciellt eftersom den gjordes i en tid då faktiskt någon satt på den där cykeln på riktigt.
  Stannar på klassikerhyllan!

Superdeckarna

Superdeckarna
Loose Cannons
1990
Bolag: Egmont

  Actionkomedier har ju en tendens att åldras dåligt. Coola kommentarer och referenser till saker som är omöjliga att förstå 40 år senare. Men jag trotsar mina fördomar och slänger in den här filmen i spelaren, lite för att jag ville hitta en Gene Hackman-film jag inte sett. (Han gick bort dagen då jag skriver detta).
  Ellis Fielding (Dan Aykroyd) är en pedantisk polis av Sherlock Holmes-modell, som varit inlagd för schizofreni, men som nu bedöms vara tillräckligt frisk för att kunna arbeta igen. Han paras ihop med en polis som är hans totala motsats (surprise!), den kaxiga MacArthur Stern (Gene Hackman) som tar dagen som den kommer och bor i sin bil full av kartonger.
  Fallet de ställs inför är lite kul ändå. Någon har hittat en porrfilm med Hitler och Eva Braun, och nu jagas han av såväl nazister, israeliska Mossad (som vill använda den i krigsföring mot nazister) och mordiska representanter för porrbranschen.
  Jag måste säga att denna var otroligt mycket bättre än jag trodde. Till en början ser den ju rätt dålig (eller i alla fall billig) ut, lågt betyg på IMDB och sen har Dan Aykroyd nämnt sin medverkan som pinsam i nåt sammanhang. Kanske spelar just mina lågväntningar in, men nej, jag tycker verkligen den här var bra. Bitvis jättebra.
  Både Hackman och Aykroyd är perfekta i sina roller. Aykroyd faktiskt ovanligt bra till och med, kanske för att hans karaktär är lite mer nedtonad än man är van vid. Men det är ett roligt manus, bra replikskiften och den här märkliga storyn med Hitler-filmerna blir aldrig slapstick utan mer en lite bisarr och fnissig underton.
  För att återknyta till det jag skrev först, om actionkomediers åldrande, så är det en intressant tanke hur den här filmen verkligen är noll politisk, men idag skulle den uppfattas som en politisk kommentar.
  Är glad att jag såg den här filmen idag. Han var rolig också, Gene Hackman.

Crocodile Dundee II

Crocodile Dundee II
Crocodile Dundee II
1988
Bolag: Esselte Video

  Det har varit mycket omtittar på sistone. Inte för att egentligen utbudet av osedda, obskyra filmer har sinat här hemma, utan för att jag väl insett att en hel del av de filmer jag går omkring och kallar klassiker är baserade på rätt grumliga minnen. Crocodile Dundee-filmerna är ju kära videominnen, så klart. Ändå har minns jag knappt vad de handlade om. Tvåan var en av de första filmer jag hyrde för egna pengar (och på eget ID) så den kändes mest lockande att se om denna kväll.
  Här har ju Mick Dundee (Paul Hogan) flyttat till flickvännen Sue (Linda Lozlowski) i New York, och driver omkring och är lite skön om dagarna när hon jobbar som journalist. Hennes ex är också journalist och tar bilder på knarkbossen Rico nere i Colomobia. När det uppdagas blir han dödad men filmrullen hinner gå iväg med posten till den ovetande Sue som plötsligt blir kidnappad av Sydamerikas farligaste knarkkartell.
  Till undsättning kommer Crocodile Dundee men faran är inte över och paret återvänder till Australien, men knarkmaffian följer efter.
  Få saker kryssar så många 80-talsboxar som den här filmen, ändå. Trots att den egentligen inte är speciellt 80-talig rent visuellt. Men här finns ju till att börja med byta-värld-elementet från första filmen. Mick Dundee kommer från vildmarken och förhåller sig naivt till storstaden. Tycker den biten funkar bra fortfarande. Finns väl en hint av mossighet på ett par ställen, men filmen är ändå pushing 40 och får det slinka ner några bögskämt ändå.
  Sedan har vi den där typen av äventyr-thriller-komedi som jag undrar om det finns någon motsvarighet till idag. Finns det så lär den vara nedlusad med popkulturella referenser och "nåt för alla". Det är ändå fint att en film som denna nöjer sig med att bara vara...härlig. Och det är den än idag.

Eldmärkt

Eldmärkt

Spontaneous Combustion
1989
Bolag: VCM

  På 50-talet är ett ungt par med i ett experiment kring kärnkraft som gör att båda dör när de plötsligt självantänder i sängen. De har då precis fått en bebis som omhändertas av företaget som bedriver testerna. 

  30 år senare lever Sam (Brad Dourif) ett komplicerat liv, med ständiga psykiska och fysiska problem. Dessutom dör folk i hans närhet i mystiska bränder som startat till synes utan anledningen.
  Sakta börjar han inse sina föräldrars öde och att han själv fortfarande är under full kontroll av det här företaget.
  Denna såg jag när den kom, och minns den ändå som rätt bra. Lite klaustrofobisk. Idag känns den betydligt mer som vilken b-thriller som helst. Inte usel, men sannolikt inget jag kommer se igen.
  Pyrotekniken såg sannolikt bättre ut 1989. 

Svindlande Affärer

Svindlande Affärer
Svindlande Affärer
1985
Bolag: Transfer

  Länge sen jag såg en svensk film ur samlingen. Det fick bli den här periferi-klassikern, som väl de flesta minns mer att den fanns än hur den var. Svensk thrillerkomedis enda grepp "väska full av pengar kommer på villovägar" tillämpas.
  Gösta (Wälivaara) driver en frisersalong med Rita (Sanne Salomonsen) när Göstas bror Rolle (Janne Carlsson) släpps ur fängelse och börjar bo hos dem. Rolle är en fullfjädrad mytoman men lyckas på något vis få bilmagnaten Bertil (Thomas Hellberg) att satsa i hans påhittade bolag som säljer paraboler, och så är snurren igång med förvecklingar och dråpligheter. Mycket av den eventuella komiken är dock lite lost in translation eftersom det mumlas en del i kombination med det legendariska svenska bioljudet från 80-talet. 
  Det som hörs desto mer är Bengt Palmers filmmusik med Pernilla Wahlgrens titellåt så klart, men också i övrigt ett klassisk mid-80s soundtrack med synttrummor och DX7 som piggar upp den annars inte alltför skojiga handlingen.
  Det är ju nåt visst med thrillerkomedier i 80-talets Stockholm, det kommer man inte ifrån, men där Jönssonligan verkligen har stått sig genom tiderna, så är Svindlande Affärer mer förankrat i sitt 80-tal. Skämten är förlegade (ofta sexistiska och rasistiska med dagens mått mätt) och bara helt enkelt inte så kul. Så vi lutar oss istället mot nostalgin. Att se alla de klassiska 80-talsansiktena komma och gå. Skådisar som Björn Granath, Lars Amble och Frej Lindqvist dyker upp några sekunder bara. Till Bengt Palmers synttrummor. Klart man blir lite glad.
  Men som film betraktat, mja.

Tjejen Som Visste För Mycket

Tjejen Som Visste För Mycket
Foul Play
1978
Bolag: Esselte Video

  En klassiker som lever på ganska vaga minnen i mitt huvud. Idag kanske mest ihågkommen som filmen som kedjade fast Goldie Hawn vid Tjejen Som-prefixet, men en gigantisk succé på sin tid. Den sjunde mest sedda biofilmen i Sverige någonsin, googlade jag nyss fram.
  Goldie Hawn spelar Gloria, en charmig bibliotekarie som plockar upp en liftare som hon sedan bestämmer dejt med. Mannen ber henne ha hand som hans cigarettpaket tills de ses nästa gång, och när de bestämmer biodejt blir mannen mördad i biosalongen.
  Det där cigarettpaketet innehåller en filmrulle som allehanda skurkar verkar vara på jakt efter, och plötsligt är Gloria jagad av en salt samling banditer. Den jag minns mest från förr är ju den resliga albinon, var livrädd för honom när jag såg filmen som liten. Till Glorias undsättning kommer detektiv Carlson (Chevy Chase).
    Hur håller denna då? Mycket bra skulle jag säga. Framför så är jag imponerad av tempot i den. Det kan ju annars vara en grej som man slås av när man ser om gamla favoriter, ett tempot är lägre än man minns. Men här är det knappt en död bildruta. Snart 50 år gammal men skulle nästan kunnat vara ny, på den fronten. 
  Sedan Goldie Hawn och Chevy Chase alltså. Älskar deras kemi här. Tajmingen. En liten paus eller en min som gör en mening hundra gånger roligare.
  Hatten av också för Colin Higgins, han skrev och regisserade den här filmen och ett antal banbrytande filmer under framför allt 70-talet (Chicagoexpressen, Harald & Maude, 9 to 5...) innan han dog alldeles för ung på 80-talet. Det talas för lite om honom, tycker jag. 
   

Alla Helgons Roliga Natt

Alla Helgons Roliga Natt
Wacko
1982
Bolag: Walthers Video

  Skräckkomedi är verkligen ingen favoritgenre hos mig. Rysare ska inte ha nån jävla glimt i ögat. En förlåtande faktor är väl dock om det är nån slags parodi, för såna filmer gillar jag. Nu är ju nästan aldrig parodier roliga, men ändå finns där nån slags naiv förhoppning hos mig att hitta en ny Airplane eller Top Secret under en sten en dag.
  Den lilla amerikanska småstaden glömmer aldrig Lawnmower Killer, en okänd galning klädd i ett pumphuvud som dödade ungdomar med en gräsklippare på prom night för 13 år sedan.
  En som definitivt inte har glömt är polisen Dick Harbinger (Joe Don Baker), han har inte sovit en minut sedan dess har ser ut därefter. Nu har nya mord börjat begås i staden och Dick är säker på att det är gräsklipparmördaren som är tillbaka.
  Ja, nog är det crazy alltid. Inte jätteroligt ska sägas, men ibland lockas det fram nåt litet leende ändå. Problemet med nästan alla parodier i b-filmsfållan är ju att de gör spoofs på konkreta scener ur originalen snarare än övergripande genremässiga, så att säga. Här blir det mer en lång samling sketcher som blinkar åt Halloween, Exorcisten, Omen och så vidare. Väldigt lite är kul av detta. Eller ja, inget.
  Det som jag istället uppskattar är hur den är vrickad på ett ganska lågmält sätt. Mycket trevligare att titta på än t ex Schlock som spelar lite i samma liga. Där var det skrik och gap och överspel. Skulle inte säga att detta är någon nedtonad film heller direkt, men jag gillar hur alla konstigheter inte kastas in i ansiktet på en utan mer passerar lite snyggt förbi. Som att Joe Don Baker (kanske den vitaste skådis jag kommer på) har en svart familj och att man inte gör nån grej av det.
  Men överlag så klart inte i närheten av ZAZ, Mel Brooks, Pat Proft eller nån annan parodiskapare med fingertoppskänslan. Snarare en före-sin-tid Scary Movie 3.

Snuten i Hollywood 2

Snuten i Hollywood 2
Beverly Hills Cop 2
1987
Bolag: Esselte Video

  Blev lite sugen på en actionkomedi. Känns lite somrig på nåt vis. Och somrigast av dem alla i min värld är Snuten i Hollywood 2. Den såg vi på grynig "Cypern-kopia" i en kompis gillestuga samtidigt som den gick på bio i stan. Då kände man sig som en kung.
  Sedan dess har jag sett den några gånger, men nu var det nog gott och väl 20 år sedan sist. Fick bli en omtitt här.
  Och visst håller denna. Nostalgispöket är svårt att förhålla sig till, men jag inbillar mig att detta är en ovanligt bra actionkomedi ändå. Själva historien med den onde oljemagnaten som iscensätter brutala rån av sina egna företag i alfabetisk ordning var precis sådär lagom kittlande när man var 13, och än idag känner jag ett visst välbehag över den.
  Men annars: vad säger man? Tony Scotts röda himlar, check! Harold Faltermeyers synttrummor, check! Over-the-top-skurkar, check! 80-talsskådisar i sin absoluta prime, check på den med!
  Den här behöver jag se då och då, tror jag.

Crackers

Lagom är Bäst
Crackers
1984
Bolag: Esselte Video

  I och med Donald Sutherlands frånfälle häromdagen så plockade jag fram en film med honom som jag aldrig sett. Även om han är en favorit så är han så pass bred att det finns gott om Sutherland-filmer jag aldrig sett. Valet kanske kunde varit roligare än detta.
  En samling misslyckade män hänger kring en pantbank i en sjaskigare del av San Fransisco. Där tvingas de även hjälpa till gratis av den sura ägaren Garvey (Jack Warden). När det ryktas om att det finns en förmögenhet i pantbankens kassaskåp börjar männen planera att råna sin egen vän och arbetsgivare.
  Ja, här var inte mycket som föll mig i smaken. Kan väl ändå börja med några strimmor av positivt. Tycker filmen börjar otroligt lovande. Mysiga 80-talsgator till tonerna av Michael McDonalds ylande. Då känner man sig hemma. Musiken överlag är 80-talig och bra.
  Men annars vet i tusan alltså. Det vilar någon känsla av brittisk kitchensink som jag har riktigt svårt för. Nu är det ju amerikanskt med amerikanska skådisar, men ändå ser jag på något vis Bob Hoskins prata cockney framför mig.

  Och där kanske vi har hela anledningen på nåt vis. Här finns en kemi som jag inte alls förstår eller tycker är roligt. "Skönt gäng" som bara tråkiga och grabbiga.
  Får nog se ytterligare en Donald-film för att byta smak i munnen.

En Natt i New York

En Natt i New York
After Hours
1985
Bolag: Warner Home Video

  Den här försökte jag se på FilmNet för typ 35 år sedan. En Natt i New York låter ju verkligen som nåt jag skulle kunna gilla, då som nu, men minns att jag bara tyckte den var skum och stängde av den. Ger den en ny chans med vuxenhjärna.
  Paul (Griffin Dunne) är en vanlig kontorist som i all välmening börjar prata med Marcy (Rosanna Arquette) på en bar. Hon ber honom följa med hem och träffa hennes rumskompis, konstnären Kiki (Linda Fiorentino). Kvällen som börjar med en serie missförstånd leder sedan till en ändlös natt av problem för Paul. Gång efter gång träffar han kärlekstörstande femme fatales, skumma nattmänniskor, tjuvar och mördare.
  Det är skruvat, det är högt tempo, det är som gjort för att mitt 15-åriga jag skulle studsa av lycka hemma i pojkrummet. Men det gjorde jag inte, och gör inte nu heller. Inser att detta är en komedi som många håller högt. Martin Scorsese. Smarta passningar till filmhistorien. Svart komedi. Kul om man uppskattar, men detta är verkligen ingenting alls för mig. Jag bryr mig inte alls om Pauls problem och jag tycker inte scenerna eller personerna är speciellt roliga. Den roligaste personen i hela filmen flashar förbi några sekunder i filmens första scen (en nyanställd på jobbet som direkt börjar berätta om vad han vill göra istället). I övrigt är det för skruvat, noirigt och drogdimmigt för mig.