Barnvakten

Barnvakten
The Sitter
1991
Bolag: Nordic

  Ni som känner mig via den här bloggen vet ju att thrillers från början av 90-talet är en genväg till välmående för mig. Dels är det ju känslan och miljöerna, ofta höst, småstad och allmän myskänsla. Men också för dess dramaturgi. Ofta små sofistikerade medel, stegrande spänning.
  Här har vi ett ganska typiskt exempel, fast stöpt i tv-form.
  Ett självupptaget karriärspar söker barnvakt till deras 10-åriga dotter för en kväll på ett lyxhotell. Portiern rekommenderar sin styvdotter Nell (Kim Myers, från Elm Street 2), en pryd, ung tjej (med stark Meryl Streep-aura) som är strikt hållen av sina fosterföräldrar, men dagdrömmer om ett perfekt husmorsliv och skriver en dagbok i tredje person i Harlequin-miljö.
  Hon får jobbet som barnvakt för kvällen och när hon träffar dottern Melissa så är hon som hämtad ur hennes dagbok. En söt, blond och ordentlig 10-åring som dessutom verkar tycka om sin barnvakt.
  Sakta tar fantasierna över om att Melissa faktiskt är en hennes dotter, och när en annan hotellgäst (spelad av Brett Cullen, Dan Fixx i Falcon Crest) visar intresse för henne så är han drömprinsen som ska fria till henne i fantasin.
  Hur ska det här gå då? Ja, ungefär på den nivån ligger spänningen. Det bits inte på några naglar, man sitter inte och tänker nej, gå inte in eller nåt sånt. Istället sitter man som sagt mest och funderar lite på hur det här ska sluta egentligen.
  Harmlöst är väl ordet, kanske, men ändå klart sevärt på något vis. Här finns ju precis den rätta dramaturgin av en bra 90-talsthriller, fast förenklat och förminskat. En The Stepfather (drömmen om den perfekta familjen) i miniformat. Även rent fysiskt. Väldigt stor del av filmen utspelar sig på hotellrummet. Som ett kammardrama där Nells galenskap sakta får växa fram. Hade Hitchcock satt tänderna i det här så kanske det varit en klassiker idag. 
  Men i händerna på det tidiga 90-talets tvfilms-estetik blir det nåt helt annat. Det är förvisso klanderfritt helt hantverksmässigt, och det finns ju något i det där fade in-fade ut som gör allt lite avslaget och andefattigt.