Cujo

Cujo
Cujo
1983
Bolag: Europafilm

  80-talets Stephen King-filmer ligger mig varmt om hjärtat nostalgiskt. Hur man jämförde bland kompisarna vilka man vågat se när man var 12. Så fort man tagit sig genom en hade den en evig plats på klassikerhyllan. Cujo var länge sedan jag omprövade.
  Men ganska snabbt känner jag samma speciella känsla som då. Det har nog med Stephen King att göra inbillar jag mig. Hans historier var lätta att ta till sig som ung, okomplicerade handlingar som samtidigt är fina att återupptäcka som äldre när man kan relatera till karaktärer på ett annat sätt.
  Här handlar det om en olycklig hemmafru (Dee Wallace) som skaffar en älskare, blir påkommen av sin man som lämnar henne ensam med sonen Tad (Danny Pintauro). Som om inte relationskrisen räcker så får de bensinstopp på väg till bilmekanikern, och möts av den rabiessmittade hunden Cujo som attackerar och tvingar dem att barrikadera sig i sin bil och hoppas hjälp anländer.
  Javisst handlar filmen om hunden Cujo, men utan bakgrundshistorien om den lågmälda, grubblande hemmafrun i bilen så hade den inte alls varit lika spännande. Han är bra på det där, King. Få in riktiga personer i skräcksammanhang.
  Sedan gillar jag hur filmen är upplagd lite som en katastroffilm. Första halvan går nästan bara ut på att skapa dessa karaktärer. Ge liv åt bakgrundshistorien. Visst, då och då avbryts relationsdramat av att Cujo ger sig på och dödar nån granne också, men det är först när de är fast i bilen som den är spännande på riktigt. Minns den som nästan osebar, så spännande var den då. Idag får jag nog gradera ner den till "ganska spännande", men ändå, det finns en sån känsla i de här filmerna. Miljöer, ansikten, ljus. Mer värt än lite spänning ibland.