Deliria
1987
Bolag: VDC
Giallo! Älskar ju några. Men är verkligen ingen person som har sett alla eller kan speciellt mycket om genren. Det brukar vara att jag gillar stämningen, men samtidigt tröttnar på stämningen rätt fort eftersom det ofta mer är just en stämning än en bra handling. Men jag ska sluta svära i kyrkan! Nu har jag sett gammal italienare i alla fall.
På en teater repar en samlings skådespelare med brokigt förflutet nån slags ballett-musikal. Får känslan av att de typ är tvingade och inlåsta, men det kanske bara är jag som missuppfattat. Hur som helst, när ett par av skådisarna besöker läkaren rymmer mördaren Irving Wallace från psyket och smyger med tjejerna tillbaka till teatern.
I pjäsen har en av karaktärerna en skabbig ugglemask. Den tar Irving på sig och springer runt och dödar ensemblen på olika fantasifulla sätt. Tror jag i alla fall. Detta är ju den svenska, klippta videoversionen så allt våld får man tänka fram själv.
Sånt kunde få mitt 15-åriga jag att slita håret, men idag tycker jag faktiskt det är rätt skönt med sönderklippta skräckisar, om det inte (som i vissa fall här) gör att man missar viktiga moment i handlingen.
En sak som slår mig med Stage Fright är att om detta hade varit en amerikansk b-skräckis (vilket det mycket väl kunde ha varit) så hade den haft 3.5 på IMDB och funnits med nån DVD-box med 100 skräckisar idag. Nu är den italiensk och hamnar i nån slags Giallo-finrum ungefär på samma sätt som att en ordinär thriller från Iran plötsligt blir kulturfilm.
Men det finns ändå ett värde i just det här italienska, även om det kanske lyser tydligare i andra filmer än den här. Det finns en sliskighet och gränslöshet som på något vis blir mer okej genom de här eurocinema-ögonen. Snygga vinklar, skeva ansikten och det här med ugglan är ju så klart sunkigt på precis rätt sätt.
Några scener är riktigt snygga. Resten rätt mycket medel-slasher.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar