Night Gallery

Night Gallery
Night Gallery
1969
Bolag: Esselte Video

  Night Gallery var uppföljaren till Twilight Zone och leddes av samme man, Rod Sterling, på ungefär samma manér. Som väl i sin tur var taget från Alfred Hitchcock. I hyrvideons peak kunde det ibland dyka upp såna här tv-serier att hyra, speciellt såna med avslutade avsnitt som kunde saluföras som en episodfilm på video.
  Detta är således pilotavsnittet av Night Gallery från 1969, som innehåll tre halvtimmeslånga noveller presenterade av denne Rod Sterling.
  Den första handlar om en oförskämd arvinge till en rik man som just dött. I hans stora herrgård hänger en tavla som byter skepnad varje dag, och som verkar vilja berätta att gubben inte alls är död, alternativt tillbaka från de döda.
  Nummer två handlar om en äldre rik kvinna som är född blind, men som är villig att betala en man 9000 dollar för att hon ska kunna få hans syn via en unik, ny operationsmetod som bara testats på djur.
  Och i tredje historien är vi i Sydamerika där en ex-nazist gömmer sig från sitt förflutna men blir igenkänd av en gammal man som överlevt koncentrationslägret där han jobbade. Även här spökar en tavla lite oklart i bakgrunden.
  Ja, det är klassiskt short story-virke verkligen. Det hinner ju aldrig bli spännande, och med dagens ögon blir de här historierna lite väl basic också. Väldigt långt från de "Tre mästerverk i skräck" som Esselte Video trummar ut på omslaget i alla fall.
  Utropstecknet här är väl att episod nummer två, den om blinda tanten, är regisserad av Steven Spielberg och därmed hans regidebut vid 23 års ålder. Inget man missar att ta upp på omslaget, så klart. Det är även den bästa episoden, skulle jag säga.
  Trodde inte jag skulle säga detta om något, men det känns lite gammalt på nåt vis. Mer teater än film.

Stage Fright

Stage Fright
Deliria
1987
Bolag: VDC

  Giallo! Älskar ju några. Men är verkligen ingen person som har sett alla eller kan speciellt mycket om genren. Det brukar vara att jag gillar stämningen, men samtidigt tröttnar på stämningen rätt fort eftersom det ofta mer är just en stämning än en bra handling. Men jag ska sluta svära i kyrkan! Nu har jag sett gammal italienare i alla fall.
  På en teater repar en samlings skådespelare med brokigt förflutet nån slags ballett-musikal. Får känslan av att de typ är tvingade och inlåsta, men det kanske bara är jag som missuppfattat. Hur som helst, när ett par av skådisarna besöker läkaren rymmer mördaren Irving Wallace från psyket och smyger med tjejerna tillbaka till teatern.
  I pjäsen har en av karaktärerna en skabbig ugglemask. Den tar Irving på sig och springer runt och dödar ensemblen på olika fantasifulla sätt. Tror jag i alla fall. Detta är ju den svenska, klippta videoversionen så allt våld får man tänka fram själv.
  Sånt kunde få mitt 15-åriga jag att slita håret, men idag tycker jag faktiskt det är rätt skönt med sönderklippta skräckisar, om det inte (som i vissa fall här) gör att man missar viktiga moment i handlingen.
  En sak som slår mig med Stage Fright är att om detta hade varit en amerikansk b-skräckis (vilket det mycket väl kunde ha varit) så hade den haft 3.5 på IMDB och funnits med nån DVD-box med 100 skräckisar idag. Nu är den italiensk och hamnar i nån slags Giallo-finrum ungefär på samma sätt som att en ordinär thriller från Iran plötsligt blir kulturfilm.
  Men det finns ändå ett värde i just det här italienska, även om det kanske lyser tydligare i andra filmer än den här. Det finns en sliskighet och gränslöshet som på något vis blir mer okej genom de här eurocinema-ögonen. Snygga vinklar, skeva ansikten och det här med ugglan är ju så klart sunkigt på precis rätt sätt.
  Några scener är riktigt snygga. Resten rätt mycket medel-slasher.

Djävulens Blodsband

Djävulens Blodsband
Sisters
1972
Bolag: HemVideo

  Den här kassetten har jag haft i min ägo sedan 80-talet. Köpte den på coolt filmnamn när nån videobutik sålde ut hyrisar nån gång. Det har jag aldrig ångrat. Det är nog en av de historiskt mest utlånade filmerna i samlingen. Ständigt värd en rekommendation och ganska ovanlig att hitta i videobutikerna.
  Nu var det bra många år sedan jag såg den dock. Även om jag minns den ganska tydligt så kan det vara kul att se vad tiden har satt för spår. Inte mycket skulle jag säga.
  Filmen handlar om Danielle (Margot Kidder), en modell som precis haft nattligt besök av en man. När mannen kommer tillbaka med frukost mördas han av en vanställd version av Danielle, som sedan visar sig vara hennes siamesiska tvilling.
  I huset mittemot ser en ung journalist (Jennifer Salt) den blodiga mannen ropa på hjälp, och ringer polisen som rusar upp till en lägenhet utan några som helst spår av något mord. Hon börjar nysta vidare i vem Danielle egentligen är.
  Så fort nån ser ett mord genom ett fönster mittemot så ska man ropa Hitchcock, oftast obefogat men här tycker jag ändå att vi måste använda hans namn som referens. Brian De Palma hatade säkert inte jämförelsen heller. Men detta är ju en som en provkarta av Hitchcocks 60- och 70-tal. Här finns den klassiska "spänningen ur ingenting", de långa tagningarna som gör att filmen bitvis känns som en teaterpjäs och så klart de oförutsägbara och plötsliga vändningarna.
  Jag skulle dock säga att jag tycker filmen mer är jobbig att se än spännande. Ni vet när nån rotar i en låda och man vet att någon är på väg. Den typen av spänning.
  Visst håller den här filmen. Kanske lider den lite av att jag ser om den som ett mästerverk. Att man kanske är lite väl kritisk. Om jag ramlat över denna som okänd b-thriller från 70-talet så hade man ju svimmat.

Huset i Dimman

Huset i Dimman
House Where Death Lives
1981
Bolag: Continental

  En film som låter tråkig på baksidestexten i kombination med ett dåligt IMDB-betyg. Blir lätt att man skjuter upp att se. Bjuder också in till positiv överraskning. Det tycker jag ändå att detta är.
  Filmen berättas av Meredith (Patricia Pearcy) som tar anställning som personlig assistent hos en invalid men förmögen man på landet. Nyligen har hans äldsta son förolyckats och ungefär samtidigt som Mededith börjar flyttar tonåriga barnbarnet Gabriel (John Dukakis) in.
  Det är då saker börjar hända i huset. Först hittas familjens hund död, och sedan börjar en efter en av familjemedlemmar och tjänstefolk råka ut för dödliga olyckor.
  Den svårmodiga Gabriel är den som genast misstänks för dödsfallen, men hur ligger det egentligen till?
  Fans av videovåld göre sig icke besvär här. Morden eller "olyckorna" är inte grafiska och det är inte heller någon slasher i den klassiska bemärkelsen. Däremot en riktigt mysig och överraskande bra rysare. Lite brittisk känsla, på något vis. Dels att filmen utspelar i ett 'cottage house' klassiskt brittiskt snitt (dock i USA) men även för att klassiska rysarscener som låsta dörrar och knarrande trappor för tankarna till Hammer Horror.
  Själva plotten är väl inte jätteskapande men filmen lever gott på en bra stämning och twisten i slutet hade jag faktiskt inte räknat ut. 

Nålens Öga

Nålens Öga
Eye of the Needle
1981
Bolag: Warner Home Video

  Jag har ett lite märkligt minne till den här filmen. Såg den tillsammans med en klasskompis och hans pappa. Vet inte om pappan var historielärare eller om han bara uppförde sig som en, men han satt hela tiden och kommenterade allt som sades som hade med kriget att göra. Det var ju störigt så klart, men har ändå minnet av att man tyckte filmen var otroligt spännande.
  Henry Faber (Donald Sutherland) är en trevlig och omtyckt granne som visar sig vara hänsynslös tysk spion som urskiljningslöst dödar de som kommer på honom. När han ska lämna över spionmaterial till en tyst ubåt hamnar han i oväder och blir strandsatt på en enslig ö utanför Skottlandskust. Där finns bara två hus, det ena tillhör en fåraherde och det andra en familj som valt att isolera sig när mannen blivit invalidiserad. 
  De har så klart ingen aning om vem Henry verkligen är, men framför allt frun Lucy (Kate Nelligan) charmas av honom och de inleder en vänskap och relation bakom makens rygg. Men sakta börjar sanningen att dyka upp.
  Som sagt, mitt enda minne av den här filmen var att jag tyckte den var spännande när jag var 12 år. Jag blir totalt golvad av den här omtitten. Vilken otroligt bra film! Brukar vara begränsat entusiastisk över krigsfilmer, men här utgör andra världskriget en perfekt kuliss till en thriller som lika väl hade kunnat handla om något annat.
  Framför allt filmens andra hälft, när Henry lär känna Lucy på ön, är makalös. Dels ur ett ganska hjärteskärande dramaperspektiv men framför allt är den är helt otroligt spännande. Det ligger en roman av Ken Follett i botten här, den är säkert bra, men det är framför själva det filmiska framförandet jag blir tagen av. Sutherland och Nelligan är fantastiska, speciellt i de lite mer lågmälda dialogerna, och hela filmer har liksom en mäktighet som jag inte alls hade förväntat mig.
  Musiken, miljöerna, personerna. Så mäktigt, så dramatiskt.

The Attic - 13 Steg Mot Döden

The Attic - 13 Steg Mot Döden
The Attic
1980
Bolag: Continental

  Då trycker man in "Årets Skräckfilm" i spelaren. Verkar ha något med en vind att göra. Låter ju spännande. Jag får en jättebra känsla direkt, faktiskt. En smalfilm med glada sommarminnen rullar till en kvinnas gråt. Stämningsfullt, creepy och lovande!
  Känslan av det här kan bli spännande!
  Handlingen kretsar kring Louise (Carrie Snodgress), en neurotisk bibliotekarie som lever på hoppet att hennes ungdomskärlek, som försvann spårlöst för 20 år sedan, ska komma tillbaka. Istället har hon fastnat med sin handikappade och tyranniska far (Ray Milland) och har precis blivit av med jobbet.
  På jobbet bondar hon otippad med unga Emily (Ruth Cox) som är på väg in i samma situation som hon själv. Vill gärna komma ut i världen men känner sig tvingad att ta hand om sin handikappade mor.
  Deras vänskap utgör filmens kärna snarare än någon rafflande thrillerhistoria. Men den där vinden då? Och vadå 13 steg mot döden?
  Ja, den som ger sig till tåls. Bakom Louise deppiga livssituation döljer sig ett antal hemligheter som nystas upp i filmens slutscener. Det är väl först då filmen ens snuddar vid att vara en skräckfilm eller rysare. Kan se framför mig de grusade förhoppningarna från blodtörstiga videohyrare när de sitter och pinar sig genom ett b-drama som varken är spännande eller blodigt om det nu är det man är ute efter.
  Men tar vi av oss just de glasögonen så tycker jag det är en fin film. Som sig bör lite överspelat och kanske skulle ha mått bra av en restriktiv manusredaktör, men det är ändå ett intressant levnadsöde man målar upp i godan ro innan man till slut sista kvarten tar sig upp på den där vinden och saker får sin förklaring.
  Kanske inget fynd men väl en positiv överraskning.

Skräckens Hus

Skräckens Hus
Fear in the Night
1972
Bolag: Thorn EMI

  Jag har ju lite svårt för brittiskt. Och 1972, hmm, jag vet inte, föredrar ju 1982 isåfall. Med den gnälliga inställningen blir jag ändå rätt nöjd med den här. En urbrittisk Hammer-rysare om en internatskola.
  Peggy (Judy Geeson) är en ung tjej som förälskar sig en äldre lärare (Ralph Bates) och när han accepterar en lärartjänst på en lantlig internatskola följer hon med. Men skolan visar sig vara lite mystisk. Inga elever verkar gå där, men ändå hör man ljudet av lektioner i väggarna. Rektor Carmichael (Peter Cushing) bor kvar i skolan tillsammans med sin fru Molly (Joan Collins) och Peggy får genast en känsla av att något inte står rätt till. Vad är det för hemlighet den gamla skolan döljer egentligen?
  Inga brutaliteter här men en fin, höstig stämning och en ganska snygg intrig som för tankarna till 90-talets vem-lurar-vem-thrillers. Sedan kanske jag inte är lika såld på mystiken kring brittiska internatskolor men här finns trots allt en twist som piggar upp.

Barnvakten

Barnvakten
The Sitter
1991
Bolag: Nordic

  Ni som känner mig via den här bloggen vet ju att thrillers från början av 90-talet är en genväg till välmående för mig. Dels är det ju känslan och miljöerna, ofta höst, småstad och allmän myskänsla. Men också för dess dramaturgi. Ofta små sofistikerade medel, stegrande spänning.
  Här har vi ett ganska typiskt exempel, fast stöpt i tv-form.
  Ett självupptaget karriärspar söker barnvakt till deras 10-åriga dotter för en kväll på ett lyxhotell. Portiern rekommenderar sin styvdotter Nell (Kim Myers, från Elm Street 2), en pryd, ung tjej (med stark Meryl Streep-aura) som är strikt hållen av sina fosterföräldrar, men dagdrömmer om ett perfekt husmorsliv och skriver en dagbok i tredje person i Harlequin-miljö.
  Hon får jobbet som barnvakt för kvällen och när hon träffar dottern Melissa så är hon som hämtad ur hennes dagbok. En söt, blond och ordentlig 10-åring som dessutom verkar tycka om sin barnvakt.
  Sakta tar fantasierna över om att Melissa faktiskt är en hennes dotter, och när en annan hotellgäst (spelad av Brett Cullen, Dan Fixx i Falcon Crest) visar intresse för henne så är han drömprinsen som ska fria till henne i fantasin.
  Hur ska det här gå då? Ja, ungefär på den nivån ligger spänningen. Det bits inte på några naglar, man sitter inte och tänker nej, gå inte in eller nåt sånt. Istället sitter man som sagt mest och funderar lite på hur det här ska sluta egentligen.
  Harmlöst är väl ordet, kanske, men ändå klart sevärt på något vis. Här finns ju precis den rätta dramaturgin av en bra 90-talsthriller, fast förenklat och förminskat. En The Stepfather (drömmen om den perfekta familjen) i miniformat. Även rent fysiskt. Väldigt stor del av filmen utspelar sig på hotellrummet. Som ett kammardrama där Nells galenskap sakta får växa fram. Hade Hitchcock satt tänderna i det här så kanske det varit en klassiker idag. 
  Men i händerna på det tidiga 90-talets tvfilms-estetik blir det nåt helt annat. Det är förvisso klanderfritt helt hantverksmässigt, och det finns ju något i det där fade in-fade ut som gör allt lite avslaget och andefattigt.

Hard Cover

Hard Cover
I, Madman
1989
Bolag: Sandrews

  Det är något visst med filmer som utspelar sig i bokhandlar eller bibliotek, trots allt. Även den blekaste handling får lite mer lyster bland bruna bokhyllor.
  Virginia (Jenny Wright) jobbar på ett bokantikvariat och ramlar över en gammal skräckpocket skriven av en Malcolm Brand. Hon lever sig in i boken till den grad att hon upplever sig förföljd av bokens monster, en missbildad man som dödar människor för att komma åt deras ansiktsdelar och lappa ihop ett ansikte.
  Samtidigt börjar mord inträffa som är kusligt lika de som sker i boken. Virginia berättar för sin pojkvän som är polis (Clayton Rohner, från April Fool's Day!) men ingen hennes fantasier om en bok som ska ha kommit till liv.
  Och nej, det gör man väl inte själv heller. Än mindre fattar man själva storyn, om jag ska vara ärlig. Här finns nån slags Jack the Ripper-känsla i grunden, bland med nån lite pulp novel-flirt som mest känns fjantig och tar bort eventuell spänning.
  Bäst tycker jag filmen är när den är lite mer åt deckarhållet, när Virginia försöker ta reda på mer om mannen som skrev boken och sambandet mellan boken och verkligheten. Då är den en ganska hygglig deckare ändå.

Blodigt Raseri

Blodiga Raseri
Sudden Fury
1975
Bolag: Hem Video

  Den enklaste av alla 70-taliga thrillergenrer: få fel på bilen i ödemarken! Få skådespelare, shot on location, vad-som-helst-kan-hända på ett sätt som nästan känns improviserat. Birollsskådisar som bara är med i just den filmen. Ni där! Vill ni vara med i filmen?
  Det är en magisk känsla av gränsland mellan film och på riktigt. Motorsågsmassakern, Last House on the Left, Death Weekend. Tourist Trap kanske. Känslan av var fan är vi nånstans.
  Fred (Dominic Hogan) är en mäklare med loser-aura som tar en omväg genom obygden för att visa sin fru Janet (Gay Rowan) en bit mark där han tycker de ska satsa på att bygga en pensionat. Janet, som är rik arvtagerska, fnyser åt idén och vill absolut inte bistå hans idé med sina familjepengar.
  Rasande av nederlaget styr han i hög fart genom vildmarken och kraschar bilen i en ravin. Han överlever skadad men när han ser sin fru sitta döende, fastklämd i bilen väljer han att inte hjälpa henne utan att gå därifrån.
  Mitt i detta råkar Al (Dan Hennessey) köra förbi platsen. En bussig främling som direkt försöker rädda Janet från bilvraket medan Fred gömmer sig i skogen invid.
  Sedan följer nästan som ett kammarspel mellan de tre, där Al försöker rädda livet på Janet samtidigt som Fred försöker med motsatsen.
  Ja, det är ju ingen Motorsågsmassakern detta. Snarare en ganska snäll thriller med lite tv-touch. Inget att oroa sig för. Kanadensisk. Men på något vis bär den ändå på känslan av filmerna jag radade upp innan. Kanske är det just obygden i kombination med 70-tal som slår an en ton, och jag tycker den räcker långt. Extra plus för att hela filmen utspelar sig i dagsljus.

Killer's Moon

Killer's Moon
Killer's Moon
1978
Bolag: Red Baron

  Den här kassetten köpte jag på loppis, tidigt 90-tal. En kompis hittade den med ett wow, och sa att Red Baron, det är väl ett av de där svåra bolagen? Så klart jag köpte. Nån tia. Började kolla på den, men njae, fick ingen feeling. Sånt kan ju ändras på 30 år.
  Det som förvånar mig mest när jag nu gör ett nytt försök är att det just är i början av filmen som den faktiskt har lite feeling. En buss full av skolflickor blir strandad på en engelska landsbygden, och tar till sin tillflykt i ett ensligt gammalt pensionat. Flickorna ser beskedliga ut men är fulla av syndfulla aktiviteter som att spela kort och sjunga Greensleeves fast man inte alls får sjunga. Fy!
  Samtidigt har tre mentalsjuka mördare rymt mitt under en behandling som gör att de "inte kan skilja mellan dröm och verklighet".
  Jag brukar inte attraheras så mycket av rysare med nån eller flera galningar som lurar ute i mörkret, kan inte komma på ett enda exempel på när jag skrämts av det (möjligen när jag var typ 10 år). Och detta är verkligen ingen film som bryter den trenden. Snarare tvärtom. Aldrig spännande eller skrämmande på något vis. De tre mentalpatienterna känns som skrattretande, överspelade schabloner av gaaalningar, och påminner mer om Three Stooges än Jack Torrance.
  Jag vet inte om jag återigen missar något skikt som gör att jag trampar på cineast-tår här, möjligen att filmen skulle kunna ha ett värde som kontroversiell för sin tid. Rätt hårdsmält med våldtäkter och annat, men jämfört med vad till exempel Ruggero Deodato hade gjort med samma förutsättningar känns detta mer som en oskyldig tv-film.
  Sedan har jag ju problem med det engelska. Dock känner jag i filmens inledning att den så väldigt engelska brittiska inramningen kanske för en gång skulle kunna gynna den här filmen. Skolflickor i uniform, 70-tal, engelsk landsbygd. Finns en viss stämning där. Men ganska fort inser jag att jag omöjligen kan tycka något är skrämmande på Queen's English. Möjligen är filmen blodig och brutal för att vara en brittisk rysare men det är ju inga Tom Savini-effekter vi snackar direkt, utan mer typ...en kniv i ryggen.

The Mark of Cain

The Mark of Cain
The Mark of Cain

1985
Bolag: Prisma

  Screenshots på framsidan av omslaget. Då vet man!
  Jag tror inte jag kan komma på ett enda exempel av när det varit skärmdumpar från filmen på framsidan som det inte varit vilseledande. Småsega tv-deckare med filmens enda explosion på bild på framsidan. Eller som här känslan av slasher applicerat på en medioker standardthriller.
  Slashervibbarna följer dock med några minuter in i filmen. En ung tjej letar efter tvillingbröderna Sean och Michael (båda spelade av Robin Ward) vid deras hus. Plötsligt dödar Michael henne besinningslöst och spikar upp henne på ett träd i trädgården som nån form av religiös ritual.
  Michael hamnar på dårhuset medan Sean skapar sig ett vanligt liv med sin fru Dale (Wendy Crewson). Femton år senare bestämmer de sig för att sälja brödernas barndomshem, en enslig och halv nedgången herrgård. När Michael får höra om det så dödar han en sjuksköterska och rymmer från mentalsjukhuset för att ta sig till huset. Till huset för att varna kommer Dr Clifford (Anthony Parr), det är Michaels brittiske doktor som får agera Dr Loomis här. 
  Det här med att vara i ett hus på natten och veta att det finns nåt sajko där ute, hmm, jag vet inte. Det var ju en läskig tanke när man var tio år kanske, men jag har riktigt svårt att finna någon som helst spänning i skuggor utanför fönster och knarrande golv idag. Kanske allra svårast när det står utom allt rimligt tvivel att det står ett fullblodspsycho där ute. Ni vet ett sånt där som stirrar galet och gör konstiga miner. Och så är det helt vaaansinnig musik när han är i bild också.
  Sådär är hela första halvan av filmen. Totalt ospännande och trött. Men sedan tar den ändå en rätt rolig (men kanske aningen väntad) vändning där Michael till slut når huset, överfaller Sean i källaren och sedan kommer tillbaka i Seans kläder för att spela hans roll. Då kommer äntligen känslan av oj, vad ska hända nu, men tyvärr hittar man ganska snabbt in i sin snitslade bana igen och i stort är detta som en tv-film från 1989 i 1985-skrud.
  Har redan glömt den.

Brimstone: Inkräktaren

Brimstone: Inkräktaren
Brimstone & Treacle
1982
Bolag: Sonet Video

  Det är nåt visst med popstjärnefilmer. Då menar jag inte musikfilmer utan när popstjärnor, ofta med ett stänk av hybris, plötsligt dyker upp som skådespelare utan koppling till sitt musikartisteri, så att säga.
  Det blir lite som att se en kompis agera, på nåt vis. Man är både välvillig och överdrivet analytisk.
  Här är det Sting som samtidigt som han toppade listorna med The Police inte kunde låta bli att prya som karaktärsskådespelare. Jag vet egentligen inte om det är smart eller osmart att ge sig på en riktig knäppskalleroll som amatör, men det är ju ingen finkalibrig DeNiro-roll direkt.
  Lite om handlingen då. Det äldre paret Tom (Denholm Elliot) och Norma (Joan Plowright) har hamnat i en återvändsgränd sedan deras vuxna dotter Patricia blivit invalidiserad, både fysiskt och psykiskt, efter att ha blivit påkörd av en lastbil. Det är tung, brittisk realism med tystnad, tickande klockor och dottern som gör läten från sjuksängen i bakgrunden.
 In i detta kommer Martin (Sting), en trevlig ung man som säger sig vara Patricias fd pojkvän som varit i USA i några år och hört om olyckan först nu. Mamman tar den trevlige mannen till sitt hjärta medan pappan är mer skeptisk. Vi som tittare vet från början att Martin har en annan agenda, så fort han hamnar ensam i bild beter han sig ungefär som Ville Vessla. Som att han ska säga hehehe, det där ska vi nog bli två om, eller nåt.
  Men vad är det egentligen Martin vill med sitt besök? Ja, min nyfikenhet kring det är det enda som får mig att orka se klart den här filmen.
  Jag har ju svårt för brittiskt, det ska sägas. Inte blir det bättre av artsy musikvideo-estetik blandat med det där rödbruna, brittiska realismfiltret. Även om jag så klart kan se att det är en kvalitetsfilm på filmisk nivå så finns det inget här som griper tag i mig. Sitter och är lite smånyfiken på vad det är gästen vill men känner ingen spänning och inget obehag.
  Nu raljerade jag lite kring Stings insats förresten, hans rollprestation som new wave-Norman Bates är inte sämre än nån annan skulle ha lyckats med. Problemet är väl snarare att karaktären, liksom filmen, är totalt ointressant.

Blomblad För Vinden

Blomblad För Vinden
Flowers in the Attic
1987
Bolag: TransWorld

  Ytterligare en film som föll lite mellan stolarna när det begav sig. När den kom så tyckte jag den verkade för läskig, och sedan när man väl vaggats in i videovåldet värld så verkade den för mesig. Med facit i hand hade jag ganska rätt.
  Baserat på en roman av Virginia Andrews kan man ju låta sig ana att det inte handlar om någon Video Nasty direkt, men det är faktiskt så pass våldsfritt att man ryggar tillbaka lite när en av huvudrollsinnehavarna skär sig lite i armen.
  Handlingen då. En präktig kvartett sammansvetsande unga syskon tvingas lämna sitt uppstyrda liv när pappan dör och mamman inte har råd att bo kvar i familjens hus. Istället beger de sig till mammans föräldrahem på en stor viktoriansk herrgård, där morfar ligger för döden. Problemet är att hon sedan länge har brutit med sin familj då hon gift sig med fel man en gång i tiden.
  Nu ska hon försöka vinna tillbaka pappans hjärta för att få en plats i testamentet, samtidigt som pappan inte ska få veta att barnen existerar. Barnaskaran får leva inlåsta på vinden tills dess att pappan har gått bort.
  Sedan pågår något slags kammarspel där man vet väldigt lite av vad som händer utanför barnens rum. Den biten känns väl inte gastkramande spännande direkt, men ger en viss stämning. Problemet är den tvfilmsmässiga inramningen. Ett Hallmarkskt skimmer vilar över såväl skådespelare som filmproduktion, och det ligger ganska mycket till last tyvärr. Drömmer om att se den här filmen med lite småsunkiga skådisar på 16 mm film från 1980. Sån är jag.
  Det hinner bli lite tradigt också. Det kan man inte bara lasta produktionen för, mer en fråga om segt händelseförlopp. Men det tar sig. Sista kvarten, när hela historien nystas upp, är högklassig mysrysare. Om än med Disney-glasögon.

Dödsfällan

Dödsfällan
Deathtrap
1982
Bolag: Warner Home Video

  När jag var tio år älskade jag mystiska short stories. Roald Dahl, Stephen King, Alfred Hitchcock. Både i bok- och filmform. Bokformen delvis för att det var ungefär så länge man orkade läsa utan att bli uttråkad.
  Kännetecknande var att det nästan alltid hade en liten twist på slutet, och när man blivit lite vän med genren blev det som en sport att lista ut hur det låg till.
  Det hade varit en dröm för mig att hitta den här filmen då.
  Svårt att ens berätta handlingen utan att spoila, men i stort handlar den om Sidney Bruhl (Michael Caine), en pjäsförfattare på dekis som har kommit över ett fantastiskt manus skrivet av en student (Christopher Reeve). Han bjuder hem studenten för att prata om ett samarbete, medan i själva verkar han och frun Myra (Dyan Cannon) planerar att mörda honom för att lansera manuset som sitt eget.
  Sedan vänder det. Igen och igen. Det är som fem sådana där short stories staplade på varandra. Dödsfällan är en filmatisering av Ira Levins Broadway-pjäs Deathtrap som var en långkörare på 70-talet. Det här med filmer baserade på teater kan ju se ut lite hur som helst. Just i det här fallet, när intrigen finns i själva dialogen, gör filmformatet varken från eller till. Så gott som hela filmen utspelar sig i samma rum, och det känns rätt mycket som att se en pjäs, fast ut lite fler vinklar.
  Jag vet inte varför jag har lite svårt för Michael Caine, men det är något som gör att jag nästan aldrig får kemi med hans karaktärer. Kanske något med det brittiska han utstrålar. Här fyller det dock sin funktion. Dyan Cannon är i vanlig ordning en tv-Goldie Hawn som fnittrar och spelar fars men här passar hon in i sammanhanget, tycker jag.
  Som sagt - om jag hade sett den här som tioåring hade jag blivit helt förförd av alla intriger och vändningar och gjort fruktlösa försök att återberätta handlingen för mina föräldrar gång på gång.

Mördande Arv

Mördande Arv
Murder by Natural Causes
1979
Bolag: VTC

  En av de genrer som gör mig mest nostalgisk är tv-thrillers med många lager av överraskning. Först tror man det är på ett sätt, sedan på att annat. Sådant visade SVT ofta som "nattbio" (dvs typ kl 21) efter den breda underhållning på helgerna. De kunde t ex heta som den här filmen, Mördande Arv, och ha t ex den här handlingen.
  Arthur Sinclair livnär sig som illusionist och tankeläsare i olika tv-program och har sedan några år en pacemaker inopererad. Hans fru har en älskare och de båda planerar att mörda honom genom att få honom att överanstränga sig så att pacemakern slutar fungera. Alltså, den handlingen. Så ospännande, så tv-säkert, så underbart!
  Och då menar jag inte att den är underbar som någon kurios kultfilm med oavsiktligt underhållningsvärde, utan precis som den är. Detta är nämligen comfort food för mig. Hal Holbrook och Kathrine Ross i huvudrollerna. TV-film, 1979. Kan leverans blir mer säkert än så? Jag tror inte det. Mördande Arv tar mig tillbaka till TV-soffan med magen full av chips 1982. Alla svängar fram och tillbaka i det, för ändamålet, briljanta manuset får mig att tänka på de där nattliga short stories-programmen (Stephen King, Roald Dahl...) som dök upp då och då under ungefär samma tidsperiod.
  Jag blandar väl som så ofta annars ihop nostalgikänslor med kvalitetskänslor, dock.

The Ghoul

The Ghoul
The Ghoul
1975
Bolag: Media Network

  En genre som jag verkligen borde sätta mig in i och se om det är något att ha är Hammer Horror. Fostrad i 80-talets skräckfilmsvärld skrämdes jag alltid mer av dödsdömda sommarläger än nån adlad, engelsk skådis i huggtänder. Och ja, på den vägen är det antar jag. Någon dag borde jag väl kavla upp ärmarna och se Frankenstein, Dracula, The Mummy och allt vad de heter. Börjar dock lite småskaligt och ger mig på en brittisk rysare från 1975 som jag tror lever upp rätt bra till vad jag förväntat mig.
  Några festdeltagare i 1920-talets England utmanar varandra i en kappkörning ute på landsbygden mitt i natten. Ett av paren får motorstopp och tvingas söka hjälp i tät dimma och kvinnan kommer till ett hus där en änkeman håller sin son inspärrad i källaren. Så långt skulle det ju kunna vara en skräckfilm från 2011 som mynnar ut i tortyrscener och med brustna naglar på affischen.
  Detta är naturligtvis någon helt annat. Uråldrig (och väldigt osubtil) ondska i form av religiösa symboler, spänningsscener i kolsyredimma och så klart lite fine british acting på det. Rätt tröttsamt, tyvärr.