Två Killar och En Tjej
1983
Bolag: Transfer
Klasse och Thomas (Magnus och Brasse) har inte sett varandra på sjutton år när de träffas av en slump i en teaterfoajé. På 60-talet skrev man studentspex ihop med Anna (Pia Green) och sedan dess har mycket hänt. Klasse och Anna har gift sig och skilt men lever lyckliga som vänner. Thomas har efter några år i Umeå skilt sig och återvänt till Stockholm med sin unga son.
Vännerna klickar direkt och när kompisen Fredrik (Lars Amble) ber dem skriva ett nytt spex till hans bröllop tackar de ja. Vänskapen bygger mycket på lättsam nostalgi och humor, men när Thomas och Anna fattar tycke för varandra får allt en mer dramatisk ton.
Finns mycket som är bra med den här filmen. Till en början väldigt fin att titta på. Ljuvliga Stockholmmiljöer från 80-talet, fint foto, fina lägenheter, många fina skådisar från den här tiden dyker upp i småroller.
Sedan är det ju omöjligt att inte älska Magnus och Brasses fnissiga bromance. Man bryr sig inte alls om att de råkar heta Thomas och Klasse här, det vi ser är Magnus och Brasse och deras ljuvliga kemi, punkt. Pia Green är jättebra också, och filmens mest intressanta rollfigur. Någon slags manic pixie dream girl som genom sin charm gör männen kreativa, men hon driver också på deras gnatande som man nog hade tröttnat på rätt fort om hon inte kommit in och sagt några sanningens ord ibland.
Som ett kärleksdrama är den intressant faktiskt. Vuxenstudentikosa män som är vana vid att kunna skoja bort allt men som hamnar i ett triangeldrama som kräver att man pratar ut.
Det som ändå gör filmen lite småtråkig i sin helhet är skojandet. Det känns som att man haft en hög skämt som man gått och funderat på och sedan bara sitter och läser upp när man skriver sin revy. Den biten av filmen hade för övrigt kunnat kortas till hälften. Revyn. Man bryr sig noll om den.
Men yeah, en fin tårtbit 1983.
Bolag: Transfer
Klasse och Thomas (Magnus och Brasse) har inte sett varandra på sjutton år när de träffas av en slump i en teaterfoajé. På 60-talet skrev man studentspex ihop med Anna (Pia Green) och sedan dess har mycket hänt. Klasse och Anna har gift sig och skilt men lever lyckliga som vänner. Thomas har efter några år i Umeå skilt sig och återvänt till Stockholm med sin unga son.
Vännerna klickar direkt och när kompisen Fredrik (Lars Amble) ber dem skriva ett nytt spex till hans bröllop tackar de ja. Vänskapen bygger mycket på lättsam nostalgi och humor, men när Thomas och Anna fattar tycke för varandra får allt en mer dramatisk ton.
Finns mycket som är bra med den här filmen. Till en början väldigt fin att titta på. Ljuvliga Stockholmmiljöer från 80-talet, fint foto, fina lägenheter, många fina skådisar från den här tiden dyker upp i småroller.
Sedan är det ju omöjligt att inte älska Magnus och Brasses fnissiga bromance. Man bryr sig inte alls om att de råkar heta Thomas och Klasse här, det vi ser är Magnus och Brasse och deras ljuvliga kemi, punkt. Pia Green är jättebra också, och filmens mest intressanta rollfigur. Någon slags manic pixie dream girl som genom sin charm gör männen kreativa, men hon driver också på deras gnatande som man nog hade tröttnat på rätt fort om hon inte kommit in och sagt några sanningens ord ibland.
Som ett kärleksdrama är den intressant faktiskt. Vuxenstudentikosa män som är vana vid att kunna skoja bort allt men som hamnar i ett triangeldrama som kräver att man pratar ut.
Det som ändå gör filmen lite småtråkig i sin helhet är skojandet. Det känns som att man haft en hög skämt som man gått och funderat på och sedan bara sitter och läser upp när man skriver sin revy. Den biten av filmen hade för övrigt kunnat kortas till hälften. Revyn. Man bryr sig noll om den.
Men yeah, en fin tårtbit 1983.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar