Ärligt Talat

Ärligt Talat
Straight Talk
1992
Bolag: Hollywood Pictures

  Dolly Parton-filmer är lite i samma segment som Madonna-filmer. Att hur man än ger henne en karaktär att spela så är det ändå Dolly Parton man ser. I Dollys fall är det ju 100% positivt eftersom det är henne man VILL se.
  I den här lite bortglömda 90-talaren spelar hon i alla fall en kvinna som heter Shirlee. Hon lämnar sin försupne make i småstaden för att söka sig ett nytt liv i storstaden. Där får hon jobb som växeltelefonist på en radiostation och råkar bli förväxlad med en försenad radiopsykolog och hamnar rakt i sändning där hon gör succé direkt med sitt direkta och hjärtliga sätt att ge folk relationsråd.
  Populariteten ökar och Dr Shirlee blir en superstjärna som gästar talk shows. Frågan är hur länge det ska dröja innan någon får redan på att hon inte ens är psykolog? Journalisten Jack (James Woods) anar att nåt inte står rätt till och försöker bli hennes vän i privata livet.
  Ja, herregud, detta är ju förstklassigt romcom-mys i 90-talsskrud. Dolly är ju precis som man upplevde hon var i verkliga livet, charmig, social och kvicktänkt, så den här rollen måste vara mer eller mindre specialskriven för henne. Med den äran ska sägas. Det är härligt och lättsamt och 90 minuter flyger förbi.

Ömhetsbevis

Ömhetsbevis
Terms of Endearment
1983
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen älskade jag som ung. Yngre än att förstå den egentligen, men den hade nåt som fångade mig när jag såg den på TV i 12-årsåldern eller liknande. Länge sen jag såg den nu. Kanske dags för lite nya perspektiv.
  Emma (Debra Winger) lever i en småstad med sin neurotiska mamma Aurora (Shirley MacLaine) och försöker navigera sig in i vuxenlivet genom att lämna stan och skaffa familj med sin pojkvän, bibliotekarien Flap (Jeff Daniels).
  Sedan får man följa paret i lite olika livsskeden ända in i att det inte slutar så bra.
  Mer än så finns väl inte att säga om handlingen egentligen. En sån där film som bara pågår, ungefär som en tv-serie, där man får sina favoritkaraktärer som man får lite separationsångest från när filmen är slut.
  En av delarna går ut på att Aurora dejtar en massa mer eller mindre osympatiska män (Jack Nicholson till exempel). Den delen blir en sån där "åh nej, inte det där nu igen" för mig, men RESTEN alltså. Så otroligt fin film det är. Debra Winger och Jeff Daniels har superfin kemi, men det är ju ändå Shirley MacLaines show detta.
  Helt makalöst vad hon gör med den här rollen. Hur hon växlar mellan rolig och allvarlig. Tajmingen. Sedan hjälper manuset till. Rolig och hjärtlig dialog och så skönt att konflikterna liksom är på en lagom nivå. Detta var ett varmt återseende.

Förbjuden Kärlek

Förbjuden Kärlek
The Delinquents
1989
Bolag: Warner Home Video

  Slutet av 50-talet. Brylcreme, rock n roll och jukeboxar. Tänk vad 40-talistgenerationen har fått breda ut sig med sina minnen av denna tid. Lek med tanken att 80-talister skulle göra lika mycket filmer om 90-talet. Då skulle det inte finnas annat på Netflix idag. Det finns så många filmer med precis den här sinnesstämningen, färgtonen och handlingen att det är omöjligt att komma ihåg vilka man sett.
  Jag säger inte att det är en dålig typ av film, mer att det blir lite ännu en korv med bröd efter ett tag.
  Just den här filmen, som jag aldrig kommer underfund med om jag sett tidigare eller inte, handlar om ett ungt par i Australien i just slutet av 50-talet. Kylie Minogue spelar tonåriga Lola som blir förälskad i jämnåriga Brownie (Charlie Schlatter), en amerikan som hamnat i Australien och som bor med sin alkoholiserade mamma och en styvfar som slår honom.
  Ganska fort blir Lola gravid, och de båda skriver avskedsbrev till sina familjer och ger sig ut på livets äventyr ihop. Tror de, i alla fall. Snart får Lolas mamma (även hon alkoholiserad) fatt på sin dotter och tar henne tillbaka till hemlig ort, i förhoppningen att hon och Brownie aldrig ska kunna ses igen.
  Sedan handlar då filmen om deras kamp att först hitta varandra och sedan kunna hålla ihop.
  50-talsmyset finns här. Man skulle kunna spela bingo på saker som måste vara med i den här typen av filmer också. Inget fel med det. Hemtamt, det gillar jag. Däremot så bryr jag mig inte nämnvärt om själva historien. Inget som griper tag, vare sig dramat eller karaktärerna. Men som 1,5 timmes 80-tals-50-tal är det habilt ändå.

En Prins i New York

En Prins i New York
Coming to America
1988
Bolag: Esselte Video

  Detta är en film som de flesta jag kände på den här tiden hade en starkare relation än jag. Nog såg jag En Prins i New York alltid, men det var verkligen ingen film jag kunde utantill eller kunde repliker från. Gamla Eddie Murphy-filmer är överlag lite som att kolla på gamla glasslistor eller godisreklamer från förr. "Just det, den HÄR minns jag".
  Oh well, En Prins i New York fick en ny vända i spelaren efter snart 40 år.
  Vet inte hur noga man behöver redogöra för handlingen här, men Eddie spelar ju då prinsen Akeem av Zamunda. En överbeskyddad ung herre som precis ska bli bortgift mot sin vilja. Han förklarar att han själv vill välja sin brud, och får några veckors tidsfrist av Kung Jaffe (James Earl Jones).
  Så han och tjänaren Semmi (Arsenio Hall) beger sig till New York för att hitta Akeem stora kärlek. Och ingen får veta att han är prins så han tar jobb som städare på en hamburgerrestaurang.
  Som de flesta komedier från SNL-myllan är det ju väldigt centrerat kring Eddie Murphy. Han spelar fyra olika roller, och hade nog kunnat spela fyra till om tekniken tillåtit 1988. Men det brukar bli mer överspänt och gapigt än så här, faktiskt. En Prins i New York känns mysig och hjärtlig även om man väl får sänka volymen några gånger också. En vinterfilm i New York. Där är man ju halvvägs på nåt vis.

Vi Skyller På Rio

Vi Skyller På Rio
Blame It On Rio
1984
Bolag: Europafilm

  Bästa vännerna Matthew (Michael Caine) och Victor (Joseph Bologna) åker till Rio på det som först ska bli en familjesemester, men som sedan blir en resa med enbart tonårsdöttrarna Nicole (Demi Moore) och Jennifer (Michele Johnson). Redan första kvällen berättar Jennifer för Nicole att hon alltid varit kär i hennes pappa, och en sen natt på stranden i Rio så förför hon honom.
  Morgonen efter tycker Jennifer att de har ett förhållande, medan Matthew försöker intala henne att det var något som bara hände. Men när pappa Victor hör talas om att hon varit med en mycket äldre man så säger han att han ska göra vad som helst för att hitta honom. Och till sin hjälp tar han...Matthew.
  Ja herregud. Var ska man börja? En del rätt roliga scener ska erkännas, men när man hela tiden har en olustig smak i munnen så vill skratten inte riktigt komma ut. Det sjukaste är väl egentligen inte själva storyn, klassisk buskis helt enkelt. Förvecklingar och tokiga situationer. Det konstigaste är att man försöker skapa nån slags laddad stämning där Matthew ändå försöker kämpa mot sina känslor för den här tonårstjejen, kompisens dotter.
  Och mitt i allt så finns här nåt korn av smart New York-komedi. Dialogen är lite Alan Alda-rapp och nog hade man väl kunnat föreställa sig att Woody Allen hade kunnat skriva in sig i rollen som Michael Caine har här. Den tråkiga mannen som har ett bombshell efter sig.
  Speciell upplevelse ändå, denna film. Märklig, bitvis lite olustig - men inte dålig.

Två Killar och En Tjej

Två Killar och En Tjej
Två Killar och En Tjej

1983
Bolag: Transfer

  Klasse och Thomas (Magnus och Brasse) har inte sett varandra på sjutton år när de träffas av en slump i en teaterfoajé. På 60-talet skrev man studentspex ihop med Anna (Pia Green) och sedan dess har mycket hänt. Klasse och Anna har gift sig och skilt men lever lyckliga som vänner. Thomas har efter några år i Umeå skilt sig och återvänt till Stockholm med sin unga son.
  Vännerna klickar direkt och när kompisen Fredrik (Lars Amble) ber dem skriva ett nytt spex till hans bröllop tackar de ja. Vänskapen bygger mycket på lättsam nostalgi och humor, men när Thomas och Anna fattar tycke för varandra får allt en mer dramatisk ton.
  Finns mycket som är bra med den här filmen. Till en början väldigt fin att titta på. Ljuvliga Stockholmmiljöer från 80-talet, fint foto, fina lägenheter, många fina skådisar från den här tiden dyker upp i småroller.
  Sedan är det ju omöjligt att inte älska Magnus och Brasses fnissiga bromance. Man bryr sig inte alls om att de råkar heta Thomas och Klasse här, det vi ser är Magnus och Brasse och deras ljuvliga kemi, punkt. Pia Green är jättebra också, och filmens mest intressanta rollfigur. Någon slags manic pixie dream girl som genom sin charm gör männen kreativa, men hon driver också på deras gnatande som man nog hade tröttnat på rätt fort om hon inte kommit in och sagt några sanningens ord ibland.
  Som ett kärleksdrama är den intressant faktiskt. Vuxenstudentikosa män som är vana vid att kunna skoja bort allt men som hamnar i ett triangeldrama som kräver att man pratar ut.
  Det som ändå gör filmen lite småtråkig i sin helhet är skojandet. Det känns som att man haft en hög skämt som man gått och funderat på och sedan bara sitter och läser upp när man skriver sin revy. Den biten av filmen hade för övrigt kunnat kortas till hälften. Revyn. Man bryr sig noll om den.
  Men yeah, en fin tårtbit 1983.

Föräldraskap

Föräldraskap
Parenthood
1989
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen och jag kunde ha fått en bättre start i vår relation. Hyrde den på OK Vallås nån gång kring 1990. Med Tre Amigos och Supernollan i ryggen förväntade jag mig en riktig screwball-komedi med Steve Martin. Omslaget hjälpte väl kanske till lite att bygga förväntan. Tyckte den var noll rolig.
  Inte så konstigt om man ser till mina förväntningar kanske. Nu tycker jag visserligen att den här filmen bitvis är riktigt rolig idag, men det är ju mest av allt ett hjärligt och innerligt drama om att vara en del av en familj. Huvudrollens Gil Buckman (Steve Martin) blev aldrig sedd av sin far som ung, och vill därför ge sin stora familj all den uppmärksamhet han aldrig fick.
  Systern Helen (Dianne Wiest) är frånskild och fullt upp med att tygla sina rebelliska tonåringar och Nathan (Rick Moranis) är fast besluten att hans femåriga dotter kommer gå långt om hon lär sig det periodiska systemet istället för att leka med barnsliga barn.
  Visst, det är lite kaotiskt stundtals, men inte alls så högljutt som jag såg framför mig. Snarare varmt, välformulerat och framför allt välspelat. Castat i perfektion ner till minsta biroll. Ungdomarna spelas förresten av Keanu Reeves, Martha Plimpton och Joaquin Phoenix i tidiga roller. 
  Egentligen påminner filmen lite om 90-taliga multiplot-filmer som Short Cuts och Magnolia, fast genom ett mysigt feelgood-fönster. Short Cuts möter Modern Family. 
  Allt har sin tid. Idag ser jag hellre om den här en gång till än alla Amigos i världen. Otroligt fin, är den.

Kär i Karriären

Kär i Karriären
The Concierge / For Love or Money
1993
Bolag: CIC Video

  För att komma i den rätta mellandagskänslan behövs en romcom. Från 1993. Det blev den här som jag aldrig sett tidigare.
  Doug (Michael J Fox) är portier på ett anrikt Manhattan-hotell. Det gör att han springer ärenden i alla de dyraste butikerna för hotellets gäster, men också att han blivit expert på att hantera deras hemliga affärer. I en av de lyxiga juvelbutikerna jobbar Andy (Gabrielle Anwar) som Doug jobbar på att få ut på en dejt.
  En av hotellets återkommande gäster är modemagnaten Christian Hanover (Anthony Higgins) som den här gången har bokat hotellet lyxigaste svit och ber om full diskretion eftersom han ska träffa en älskarinna. In genom dörren kliver Andy och Dougs hjärta är krossat.
  Samtidigt får han veta av Hanover att Andy bara är tidsfördriv för honom, så han ställs mellan att göra ett bra jobb och följa sitt hjärta.
  Ja, denna slank ju ner lättare än en kanadensisk tv-film, men den har ändå en högklassig Garry Marshall-känsla som gör den egentligen borde vara kändare än den är. Bra feelgood, bra klassisk romcom i elegant New York-skrud.
  En rolig detalj är att två svenska låtar sveper förbi i farten. Army of Lovers "Ride the Bullet" spelas vid en modevisning, och - än mer överraskande - så minglar överklassen till Midi, Maxi & Eftis "Masenko" på en lyxfest.
  God valuta för pengarna, denna afton.

Tjejen Som Inte Ville Gifta Sig

Tjejen Som Inte Ville Gifta Sig
Best Friends
1982
Bolag: Warner Home Video

  Paula (Goldie Hawn) och Richard (Burt Reynolds) är ett ovanligt Hollywood-par. De har nämligen ett i det närmaste perfekt förhållande. De bor ihop, skriver filmmanus, bråkar aldrig. En dag föreslår Richard att de borde gifta sig, och efter viss tvekan går Paula med på det och de skrider till verket i hemlighet.
  Nu är de dock hög tid att göra något de aldrig gjort tidigare. De ska besöka varandras familjer! Plötsligt hamnar de utanför den harmoniska Hollywood-bubblan och ser sidor av varandra de aldrig sett eller anat tidigare.
  En 70-talsfilm i 80-talskläder, kan man säga. I sina sämsta stunder en familjefars, i sina bästa stunder ett dialogdrivet relationsdrama med lite humorknorr. Goldie Hawn gör sin grej. whimsical. Gråter och skrattar i samma mening. Burt Reynolds ska vara den resonabla och den rollen gör han ju bra. Han hade en mysig period här, tycker jag. Spelade oftare tafatta män än actionsnyggingar.
  Filmen för lite tankarna till Paul Mazurskys 70-talssvit av såna här snackiga komedier som var lite Woody Allen light, på nåt vis. Barry Levinson har skrivit manus förresten. Han var i form här. Den här skrev han samma år som Fiket och Tootsie. I den skaran ter den sig lite blek, kanske, men ändå 100 lättsamma minuter.

You Can't Hurry Love

You Can't Hurry Love
You Can't Hurry Love
1988
Bolag: Vestron

  B-komedier. Det är så svårt att förstå drivkraften bakom. Men det är också vackert på nåt vis. Att någon har lagt ner all sin energi i en dussinfilm med låg budget.
  Eddie (David Packer) har blivit dumpad vid altaret hemma i Ohio och söker sig till kusinen Skip (Scott McGinnis) som bor i Hollywood för att få annat att tänka på. Men Eddie är en helt vanlig snubbe och passar inte alls in i Hollywoods förljugna värld där allt går ut på att sticka ut och synas, alternativt tjäna pengar.
  För att ändå försöka hitta en självfrände anmäler han sig hos en videodejtingfirma, och hamnar på den ena dejten konstigare än den andra, och blir samtidigt vän med dejtförmedlaren Peggy (Bridget Fonda) under sina många besök på firman.
  Vad tror ni händer?
  Några lite kändare ansikten lyfts fram på videoomslaget här, Charles Grodin och Kristy McNichol till exempel, men de är alla på "special appearance"-nivå, och filmen vilar istället i händerna på den här David Packer. En skådis som i alla fall jag bara sett i ett annat sammanhang, han var ju med i "V". Den här filmen varken hjälper eller stjälper han, han ska ju trots allt spela en okarismatisk man, men bristen på bärande skådisar blir ändå ganska tydlig. Man söker en charm, men får inte fram den riktigt.
  Men ändå, det är ändå en ganska stabil 80-talsrulle, några snäpp bättre än sina 4.7 på IMDB trots allt.

He Said She Said

He Said She Said
He Said She Said
1991
Bolag: CIC Video

  Dan (Kevin Bacon) och Lorie (Elizabeth Perkins) jobbar på samma nyhetsredaktion men är väldigt olika. Han är en glassande kvinnokarl medan hon är extremt seriös och ambitiös. Men i deras motsättningar växer en relation fram, och det är den vi får följa här.
  Eftersom det är en sån där film som lite börjar med slutet så vet vi redan från början att de så småningom ska leda ett debattprogram i TV ihop, "He Said She Said", där de får representera varsin sida i en aktuell samhällsfråga. De här debatterna blir som metaforer för deras eget förhållande.
  Ja, detta är ju då en så kallat smart komedi. Som vrider och vänder på tidsbegreppen. Filmen berättas mer eller mindre utifrån tillbakablickar, det som kallas cutaways nuförtiden, vilket kan ses som modernt för sin tid, men det känns som att man trasslar in sig lite för mycket i allt det här smarta och krångliga, och man får aldrig någon riktigt känsla för Dan och Lorie som personer. Vilket ju är bra att ha i en romcom, trots allt. Charmig på sina ställen, men varken speciellt rolig eller intressant.

I Lust och Nöd

I Lust och Nöd
Heartburn
1986
Bolag: Esselte Video

  Oh, jag älskar ju när man känner till en film framför allt via en viss låt i soundtracket, och så kommer den låten redan i första bildrutan. Som att den enda personen man känner i sällskapet kommer till dörren och hälsar en välkommen. Här är det Carly Simons underbara "Coming Around Again" som inte bara sätter tonen för första scenen utan hela filmen.
  Meryl Streep spelar Rachel, en kärlekskrank matskribent i New York, som faller för den vältalige krönikören Mark (Jack Nicholson) när de stöter på varandra i den kulturella men ytliga mingelvärlden. De inleder ett förhållande trots att Rachel varnats för hans playboyrykte.
  De skaffar också ett hus, ett renoveringsobjekt som aldrig blir klart, och väntar snart sitt första barn. Men mitt i familjelyckan märker Rachel att Mark har haft ett förhållande vid sidan om och lämnar honom.
  Ja, jag älskar ju sånt här. Speciellt inom just den här ramen. New York, neurotiska relationsdramer, i utkanten av Woody Allen-spektrat. Nora Ephron har skrivit denna. Henne har jag börjat hysa allt högre respekt för med åldern. Det är välskrivet, nyansrik, småroligt, 80-taligt och bedårande. Meryl Streep är sanslöst bra i huvudrollen. Jack Nicholson går väl mest omkring och är Jack Nicholson, men man kommer ju inte ifrån att ingen spelar charmig skitstövel bättre än Jack.
  Gillar ni birollsskådisar? Då har ni kommit rätt! På menyn finns Jeff Daniels, Richard Masur, Stockard Channing, Catherine O'Hara, Jack Gilpin och andra ansikten man sett hundra gånger och alltid gillar. I New York. 1986. Oslagbart fint!

Gregory's Girl

Gregory's Girl
Gregory's Girl
1980
Bolag: Esselte

  Den här filmen gillade pappa. Han älskade i och för England och Skottland och hade nog gillat vilken småmysig film som helst om de pratade skotska. Men jag minns att vi tyckte om den hela familjen när vi hyrde den på 80-talet. Där slutar mina minnen.
  Gregory (John Gordon Sinclair) är en fumlig tonåring som är lite som vem som helst. Spelar fotboll, drömmer om att ha en tjej. En dag börjar Dorothy (Dee Hepburn) i killarnas fotbollslag. Hon är duktig, självsäker och social. Lite tvärtemot Gregory men han blir ändå kär i henne, precis som de flesta killarna på skolan. Nu ska han bara hitta ett sätt att närma sig henne.
  Jag var lite rädd att se om den här. Min romantiska bild av England och Skottland var starkare förr och just de där lite svarta kitchen-sink-komedierna brukar jag inte vara speciellt förtjust i. Men jisses, vilket glädjepiller detta är alltså. Charmigt, varmt, mysigt och småroligt från första till sista bildrutan. J.G. Sinclair och Dee Hepburn är oemotståndliga och kul att se Clare Grogan från Altered Images spela charmig nördtjej. 

Någonstans i Tiden

Någonstans i Tiden
Somewhere in Time
1980
Bolag: Esselte Video

  Richard Collier (Christopher Reeve) är en hypad pjäsförfattare som precis haft premiär av sin senaste pjäs. På premiären kommer en gammal dam fram till honom och säger "kom tillbaks till mig" och försvinner. Efter premiären åker han för att vila upp sig på magnifika Grand Hotel på Mackinac Island, och där ser han en tavla som fångar hans intresse. Tavlan är av en nu avliden skådespelerska (Jane Seymour) som bodde på hotellet i många år, och när han forskar vidare om henne märker han att det vore hon som kom fram till honom efter premiären.
  Hennes storhetstid var i början av 1900-talet och via nån slags hypnos lyckas Richard ta sig till den tiden för att träffa henne. Men varför ville hon att han skulle komma dit?
  Riktig movie magic detta. Funderingarna är ju lite desamma som i Tillbaka till Framtiden, vad hände om man går tillbaka i tiden och påverkar framtiden. Samma sak med äldre människor ur filmens nutid som dyker upp som barn 1912. Gillar sånt. Romansen mellan Reeve och Seymour bryr man sig inte så mycket om, den känns väldigt harlequin, men nästan allt annat slår an en ton hos mig. Jättefina miljöer och en lagom komplex historia som har sina vändningar och frågeställningar, men som man ändå inte behöver vända ut och in på hjärnan för att förstå.

Murphy's Romance

Murphys Romans
Murphy's Romance
1985
Bolag: Video Trade

  Det är lite speciellt med feelgood-filmer man inte kan relatera till riktigt. Glädjen över köpet av en häst. Svårt att känna något för.
  Emma (Sally Field) är en medelålders kvinna med ensam vårdnad om sin tonårsson Jake (Corey Haim). De söker sig, utfattiga, till en sömnig småstad i öknen för att börja om på nytt. Där träffar de på Murphy (James Garner), en äldre man som driver stans diversehandel och känner alla. Han är en besynnerlig man, tjurskallig och känslig på samma gång. Han har till exempel en stor oro för klimatet.
  Murphy hjälper Emma att etablera sig i staden, men så plötsligt dyker hennes ex Bobby (Brian Kerwin) upp till sonens stora glädje men till Emmas förtret. För visst hade hon något på gång med Murphy?
  Ja, detta är ju en Sally Field-film så det stänker om det. I sina bästa stunder påminner filmen om ett sånt där relationsdrama i glesbygd med stor rollista (Blommor av Stål, Ömhetsbevis...) och då funkar den bra. Fin stämning och bra karaktärer. Men sen är det ju som sagt svårt att relatera till ganska stor del av vedermödorna på en ranch, det kommer man inte från. 

Första Natten Med Tjejen

Första Natten Med Tjejen
Mystery Date
1991
Bolag: SF Gul

  Jag tycker det är en underskattad genre, de "80-talsfilmer" som kom i början av 90-talet. Ofta thrillerkomedier byggda med klassiska 80-talsklossar som lik i bakluckan och förväxlade väskor men ofta rappare än "originalen". Tänker på filmer som Dream Machine och Run till exempel. Positiva överraskningar och bättre än sina rykten.
  Hade ingen aning om att detta var en sådan film, men visst är det det.
  Ethan Hawke spelar Tom, en fumlig tonåring som spanat in tjejen som hyr grannhuset, Geena (Teri Polo), men har inte vågat bjuda ut henne på dejt. Han får hjälp av brorsan Craig (Brian McNamara) som är full av självförtroende. Han lånar Tom kläder, sin sportbil och stylar upp honom till att se ut som han själv. 
  Problemet är bara att stan är full av folk som verkar vara ute efter Craig, allt från förbannade ex-flickvänner till kinesiska maffian, Toms natt blir en kaotisk blandning av att genomföra en dejt och att skaka av sig maffian.
  Klassisk mark som sagt. Det är tokiga missförstånd, biljakter i gränder (fulla av kartonger, så klart), oturliga sammanträffanden och att mitt i allt försöka imponera på sin dejt. Ingen film jag skulle kunna redogöra för om ett par månader sannolikt, men det är trevligt och småkul hela vägen. Aldrig tråkigt. Klassisk 80-talskomedi. Från 1991.

En Fnurra På Tråden

En Fnurra På Tråden
All Night Long
1981
Bolag: Esselte Video

  Urtypen av vad min pappa skulle kallat en "gapig amerikansk komedi". Han hade svårt för amerikanska komedier överlag, och i synnerhet såna där man bråkar och pratar i mun på varandra. Här köper jag hans resonemang rakt av.
  George (Gene Hackman) har precis blivit av med sitt jobb och tvingas ta ett jobb som nattchef på en dygnetrunt-öppen mataffär. På en begravning träffar han Cheryl (Barbra Streisand), en uttråkad hemmafru till brandmannen Bobby (Kevin Dobson) som aldrig är hemma på nätterna.
  Då börjar hon istället hänga i den nattöppna matbutiken och passar på att flirta med George, som dock märker att hon även har en affär med hans son Freddie (Dennis Quaid).
  Den här filmen var svårt att sätta en etikett på. Rolig är den ju absolut inte. Charmig kanske? Mjae. Som relationsdrama känns den ju torftig också. Men ja, lättkollad eftermiddagsfilm med lite lagoma förvecklingar.
  Delen som utspelar sig på natten i matbutiken påminner nästan lite grann om 90-taliga enrums-komedier som Clerks eller Empire Records, en ensemble av "karaktärer" som pratar i mun på varandra, fast med den viktiga skillnaden att här sägs inget vettigt eller roligt.

Always

Always
Always
1989
Bolag: Esselte Video

  Steven Spielbergs andra filmer är nästan en bra grund till ett tema här nån gång. De där filmerna han gjorde mellan sina blockbusters och som man väl upplevde att han gjorde mer för sin egen skull än för popcorn-publiken. Möjligen kan jakten på Oscars spelat in.
  Inte sällan är det ju sån här "movie magic" av matinétyp om chefen själv får bestämma. Alla dessa 40-talistmän som aldrig verkar få nog av att återskapa sitt 50-tal. Nu fattar jag visserligen inte om det är tanken att den här filmen ska utspela sig förr i tiden (isåfall en del slappa goofs i scenografin) eller om det helt enkelt bara är ute på landet kryddat med nostalgi.
  Hur som helst. Richard Dreyfuss spelar Pete, en happy-go-lucky brandpilot som retar gallfeber på sin flickvän Dorina (Holly Hunter) när han skämtsamt tar stora risker i luften. Vid en brandsläckning räddar han livet på kollegan och bästa vännen Al (John Goodman) men omkommer själv när hans plan fattar eld och sprängs. I himlen får han ett uppdrag att som ängel återvända och se till Dorina hittar lyckan igen.
  Ja, klassisk filmmagi och en remake på en gammal 40-talsfilm. Spielberg är ju alltid Spielberg trots allt, och det finns ju en genomgående känsla av kvalitet som förlåter en del av nostalgigeggan. Kul och lite överraskande att J.D. Souther dyker upp vid ett piano och river av "Smoke Gets in Your Eyes", som för övrigt är filmens romantiska tema. Då tror jag ni kan se filmen ungefär framför er.

Cocktail

Cocktail
Cocktail
1988
Bolag: Egmont

  Av alla 80-talets utpräglade soundtrack-filmer är Cocktail den jag har klart minst minnen av. Minns att Tom Cruise är bartender, typ. Spoiler på omslaget. Visar sig att jag mindes rätt, och att det inte fanns speciellt mycket mer att veta heller.
  Tom Cruise spelar Brian Flanagan, en ung drömmare från landet som beger sig till New York för att bli nåt. Efter att alla arbetsgivare efterfrågar erfarenhet så tvingas han ta ett enkelt jobb i väntan på drömjobbet. Så långt 100% Nyckeln till Framgång. Istället hamnar han bakom en bardisk med sköne Doug (Bryan Brown). Det börjar virrigt men snart blir han varm i kläderna och blir den nya stjärnbartendern alla pratar om.
  Sedan flyttar han till Jamaica. Träffar en tjej (Elisabeth Shue) och blir älskare till en rik kvinna (Lisa Banes, RIP). Lite sånt. Men annars händer väl inget särskild mer än att soundtracket avverkas till lite olika dag-på-stan-scener.
  Jag får en känsla av att det man haft klart för sig är att Tom Cruise ska spela bartender. Lite hett. Sedan kommer vi alltid på nåt. Extra kul då att den här filmen faktiskt är baserad på en BOK? Otroligt nyfiken på hur själva viben av den här filmen (vilket ju är hela grejen) ter sig i skriven form.

Nyckeln Till Framgång

Nyckeln Till Framgång
The Secret of My Success
1987
Bolag: Esselte Video

  Dags för en serie omtittar här. Filmer som jag tänker är videoklassiker men som jag faktiskt knappt minns en scen ur. Vi börjar med den här muntra kontorskomedin från kontorskomedins storhetsår.
  Michael J Fox spelar Bradley Foster, en lantis från Kansas som testar lyckan att nå framgång i New York. Väl där stöter han på patrull på grund av sin bristande erfarenhet, men lyckas till slut få ett jobb i postrummet på ett stort företag där hans ingifta farbror är onskefull VD.
  I postrummet smygläser han brev och fax och skapar sig en egen bild av hur företaget ska skötas. När han ramlar över ett tomt kontorsrum skapar han konsulten Whitfield och börjar ett dubbelliv på företaget. När det visar sig att man planerar stora neddragningar är det dags för Bradley att stå upp för sina kollegor nere i posten.
  Ja, det finns inte mycket att irritera sig på här. Det är Michael J Fox som springer baklänges i korridorer till Walking on Sunshine, det är 1987, det är New York, det är David Foster-plink i soundtracket, det är lagoma förvecklingar, det är Esselte Video. Det är som att se en gammal vän efter 30 år och fortsätta på meningen man avslutade senast.
  Samtidigt ska väl sägas att om detta varit en helt ny film idag så hade jag förmodligen inte gillat den. Väldigt mycket hänger på tidsandan och nostalgifaktorn.