Täcknamn: Coq Rouge

Täcknamn: Coq Rouge
Täcknamn: Coq Rouge
1989
Bolag: Sandrews

  Jag tror nog faktiskt aldrig jag sett denna. Utbudet av Jan Guillou-baserade deckare var rätt stort ett tag där i början av 90-talet att de flyter ihop en aning för mig. 
  Detta är den första filmen (och boken) om Guillous spionhjälte Carl Hamilton, och har väl egentligen mer en känsla av polisfilm än spionäventyr men det passar mig fint.
  I Stockholm sprids ryktet inom säkerhetspolisen om ett terrordåd som går under namnet Plan Dalet, men man vet inte riktigt vad som ska hända eller vilka som ligger bakom. Plötsligt hittas en högt uppsatt polis skjuten ute på Djurgården, och spåren leder i riktning mot Israel-Palenstina-konflikten. Hamilton beger sig till Mellanöstern för att få klarhet i frågan.
  Det är som att den här filmen har tre delar. Första delen i ett vintrigt 80-tals-Stockholm gillar jag mycket. Kan ju vara att jag är nästan överdrivet förtjust i Stockholmsfilmer från 80-talet, men här finns ju nåt annat också. En bra nerv, klass på skådespelare och produktion. Bechdel-testet kuggar man tyvärr dock. Lena T. Hansson dyker upp i några få kvinnliga repliker, annars är det gubbar så långt ögat nåt. Inga dåliga gubbar dock. Stellan Skarsgård, Krister Henriksson, Philip Zandén, Lennart Hjulström, Tjadden Hellström med flera stryker omkring i sina noir-trenchcoats.
  Sedan far då hela filmen ner till Mellanöstern, och då tappar jag den helt. Skarsgård går omkring som nån slags lone ranger i öknen, scener som typ inte leder någonvart utan mest verkar vara med för att ge filmen lite världsvan Bond-känsla.
  Väl tillbaka i Stockholm blir den bra igen. Sista kvarten är riktigt bra och nervig (och rätt brutal) thrilleraction.