Natt Utan Slut

Natt Utan Slut
Endless Night
1972
Bolag: Thorn EMI

  En av de kompisar jag såg mest videofilm med på 80-talet var Calle, vi gick i samma klass i 12 år och var lika i många avseenden. Hellre en film och lite chips på fredagskvällen än att dra in till stan. I filmsmak var vi rätt olika dock. Jag såg helst rysare och thrillers medan Calle hade lite högre krav på kvalitet, gärna fick det vara brittiskt och välspelat.
  Agatha Christie blev vår perfekta mötespunkt. Jag fick en mordgåta, han fick lite fine acting.
  Vi såg alla Peter Ustinovs Poirot-filmer, Joan Hicksons Miss Marple likaså. Vi tyckte alla var jättebra, idag blandar jag ihop dem en aning (borde se om nån snart).
  Men sen fanns det några som vi blev besvikna på också. Detta var en av dem. Minns inte exakt varför vi var missnöjda, men jag antar att det var för att den inte följer det klassiska Christie-mönstret med ett mord och en ensemble av misstänkta.
  Det handlar om Michael Rogers (Hywel Bennett) som jobbar som chaufför åt rikemansfolk, och som drömmer om ett liv i deras värld. När han är på uppdrag i den engelska landsbygden hittar han en tomt han drömmer om att bygga ett hus på. Han återvänder till tomten för att fotografera och träffar då Ellie  (Hayley Mills) som delar hans dröm och de inleder ett förhållande.
  Det visar sig att Ellie genom arv är en av Englands rikaste kvinnor, och efter att de båda gifter sig så bestämmer de sig för att bygga ett hus på tomten. De anlitar den världsberömda arkitekten Santonix (Per Oscarsson, av alla) och bygger en modernistisk lyxvilla.
  Men Ellies rika familj gillar inte giftermålet med arbetarklasskillen, de gillar inte heller hennes vänskap med tyska Greta (Britt Ekland) som visar sig ha stort inflytande i hennes liv.
  En dag hittas Ellie död och då börjar jakten på vem som mördat henne.
  Det som sticker ut här är att Ellie dör när det är ungefär en kvart kvar av filmen. Själva whodunit-biten (som väl annars är själva grejen med Agatha Christie) är alltså en försvinnande liten del av filmen. Vägen fram dit är inte alls dålig, men påminner mer om en Sidney Sheldonsk familjemaktkamp än en puttrig Christie-deckare.
  Läser nu i efterhand att filmen är känd för sin twist på slutet. Visst, det finns en vändning på slutet som är lite småkul med någon genialisk twist som vänder upp och ner på hela historien är det verkligen inte. Jag undrar om jag kan ha missat nån finkalibrig grej eller om folk är lite lättflirtade vad det gäller smarta slut.
  Men jag tror jag låser mig lite vid besvikelsen att mordgåtan liksom saknas, i traditionell mening. Räknar man bort förväntningarna på en Agatha Christie-film som är det ett helt okej thrillerdrama av brittisk 70-talsmodell.