Flight 90

Flight 90
Flight 90: Disaster on the Potomac
1984
Bolag: Transworld

  Länge jag såg en katastroffilm, insåg jag idag. Drog in den här gamla tv-filmen i spelaren. Det som skiljer katastroffilm från katastrof-tvfilm är framför allt stjärnglansen. 70-talets våg av till exempel flygfilmer var ju fyllda till bredden av megastjärnor, ner till minsta biroll. I tv-formatet får vi nöja oss med fullblodsproffs av typen av typen som gjort 10 tv-filmer om året i hela sitt liv.
  Och vet ni, det funkar faktiskt bättre.
  Den stora nackdelen med katastroffilm i tv-format är snarare att de ofta är verklighetsbaserade, vilket gör själva spänningsmomentet lite avslaget till viss mån, men här tycker jag att man på ett utmärkt sätt lyckas kombinera de båda världarna.
  Alla genrens byggklossar finns med. Till en början får man följa ett antal par i deras vardagsliv. Vi har det unga paret med en nyfödd bebis, den trötta affärsmannen som motvilligt tar planet till Florida och den gravida flygvärdinnan som ska göra en sista resa i jobbet innan hon ska vara mammaledig.
  Alla ska de ombord på Flight 90 mellan Washington och Florida. Det är januari och vädret är sådär hopplöst som det bara kan bli i USA. Snö och storm. Ändå ska planet tvunget lyfte, och till råga på allt slarvar man med avisningen av vingarna i väderkaoset.
  Planet hinner inte långt förrän det kraschar in i en bro och vidare ner i det iskalla vattnet i Potomacfloden. Några få passagerare lyckas överleva kraschen men hamnar i vattnet och tiden är knappt för att de ska kunna räddas. Anhöriga följer dramat direktsänt på tv.
  Även om man vet slutet på den här historien så är det ändå så pass välgjort att man dras med i dramatiken och paniken när överlevande försöker klamra sig fast vid isflak och vrakdelar i floden. Mycket är rollistans förtjänst. Här hittar vi ljuvliga slitvargar som Barry Corbin och Richard Masur. Underbara Jane Kaczmarek (från en av mina favoritfilmer, Falling in Love) skymtar förbi. Chad Lowe (Robs brorsa). That kind of people.
  Så även om spänningen är begränsad så är det högst njutbart att se ett välspelat och vasst tv-drama.

Berg och Dalbanan

Berg och Dalbanan
Rollercoaster
1977
Bolag: Esselte Video

  I utkanten av katastroffilmsboomen på 70-talet fanns ju de här filmerna som till skillnad från de klassiska katastroffilmerna (bränder, naturkatastrofer, flygplanskraschar...) har någon form av crime-element. Det är lite bästa av båda vägar för mig. Älskar ju känslan av 70-talsfilm men kan ändå tycka att en tretimmars katastroffilm med Hollywood's finest i alla roller kan bli lite enahanda. Här får man en kortare film men ändå med samma katastrofkänsla, på något vis.
  Timothy Bottoms spelar en ung man med trevligt utseende som placerar en bomb i en berg och dalbana som orsakar katastrof förstås. Han utpressar sedan ytterligare ett antal nöjesfält på pengar för att samma sak inte ska hända igen.
  Tillsynsmannen Harry Calder (George Segal) får personlig kontakt med gärningsmannen och blir en bricka i polisens spel att komma åt honom.
  Finns mycket att tycka om här. Själva den 70-taliga inramningen. Somrig neonoir blandat med några stänk katastroffilm. Bechdel-testet göre sig icke besvär, men ändå oemotståndligt. Det är inte mycket action ska sägas, det är egentligen bara det första dådet man får se, men det är en fin Hitchcocksk krypspänning rakt genom. Själva slutscenerna pågår i över en halvtimme, men blir aldrig tråkiga ändå. 

  Det är invigning av en ny överdådig attraktion. Sparks står på scen och nånstans där på berg och dalbanan finns bomben. Förstklassigt 70-talsmys.

Meteor

Meteor
Meteor
1979
Bolag: Sonet

  Just ja, jag glömde ju hylla Sean Connery när han gick bort i höstas. Det brukar jag göra genom att plocka fram nån lite bortglömd film ur filmografin. Så hedra är väl kanske ett bättre ord. Hur som helst, Sean Connery hade en ganska produktiv period mellan Bond och 80-talscomebacken som intresserar mig. Inte sällan spelade han lite rättskaffens män i helt-okej-dramer.
 Man kan även spela rättskaffens män i en film denna. En katastroffilm om en meteor som är på väg mot världen i rasande fart. Här är han Paul Bradley, nån slags specialist som kallas in till NASA när katastrofen är ett faktum. Det visar sig att man inte kan klara av att stoppa meteoren av egen kraft utan måste samarbeta med ryssarna.
  Anledningen till jag trots allt kände lite entusiasm för denna film var att 70-talets katastroffilmer ändå brukar kunna imponera med sin överdådighet trots tidens begränsade tekniska möjligheter.
  Här finns väldigt lite överdåd, ska sägas. Istället för att vara ett end-of-the-world-drama så handlar det till 80% om kalla kriget-dravel mellan USA och Sovjet. Det pratas och pratas runt bort. Bechdel-testet göre sig icke besvär. Ibland känns det som när man hamnar på SVT Forum och inte hittar fjällkontrollen.
  Visst, det finns ju en viss njutning i att se det här äldre gardet av Hollywood-gubbar (Karl Malden, Martin Landau, Henry Fonda...) göra sitt jobb, och visst, hade jag inte varit så trött av allt käbblande så hade jag nog tyckt att katastrofscenerna när en del av meteoren slår ner i en Schweizisk alpby var lite coola.
  Kanske hade Sean Connery kunnat hedras på bättre sätt.

Myror

Myror
Panic at Lakewood Manor
1977
Bolag: VideoBiblioteket

  Knappt hade min besvikelse lagt sig över att Turn Back the Clock inte var den där tv-films-överraskningen jag hoppades på förrän jag ramlar över precis den känslan jag var ute efter. Jag kanske jagade i fel årtioende helt enkelt. Om jag ska utse något årtionde till den amerikanska tv-filmens peak så är det nog 70-talet ändå.
  Här dras jag med direkt. Ljuvlig 16mm, lagom creepy intromusik med nån lite skev stråkkvartett ihop med en Moog. Robert Foxworth i bild! Kvalitet direkt. Ledsen men jag ser bara Chase Gioberti framför mig.
  Chase verkar kalla sig Mike här. Han är förman för ett bygge kring ett anrikt hotell vid en sjö. Marken kring hotellet har blivit förgiftad så att en myrstam muterat, blivit jättestor och attackerar människor. När maskinerna gräver upp marken väller myrorna ut och invaderar hotellet.
  Klassisk onda-djur-mark med andra ord. Från genrens bästa år dessutom. Jag måste säga att den panikartade känslan man (väl) är ute efter i såna här filmer fungerar mycket bättre om djuren kommer i stor mängd (jämfört med om de till exempel blir stora). Här är det myror överallt. Kanske inte fullt lika överväldigande mängdscener som i Squirm (som jag såg nyligen) men det räcker att man ska sitta och känna det inpå skinnet, tycker jag.
  Myrorna har dessutom ett eget ljud. Det låter ungefär som nån som sitter och vrider på alla knappar på en Moog, och gissningsvis är det väl det också. Tycker det funkar.
  Egentligen har den här filmen mer en struktur av katastroffilm. Hotellet befolkas av folk som av olika anledningar befinner sig på hotellet. Några är nyförälskade, någon är miljöinspektör, någon ska försöka köpa hotellet med dold agenda. Sedan faller de på olika sätt offer för myrornas framfart, naturligtvis i någon slags godhetsordning. Myrornas mutation förklaras givetvis med nature strikes back.
  Jag vet att det låter väldigt enkelt, och det är det ju. Inga chockerande vändningar eller smarta nya vinklar. Men jag blir bara så glad att det är så bra. Topp-skådisar i alla roller, ett kvitto på det kan ju vara att Brian Dennehy dyker upp i en mindre roll som brandchef.
  Sedan är faktiskt sista halvtimmen - i all sin enkelhet så klart - perfekt tv-spänning!

Jordbävningen

Jordbävningen
Earthquake
1974
Bolag: Esselte Video

  Avrundar helgen med en katastroffilm från genrens stora år, Jordbävningen. Osäkert om jag sett den tidigare. De flyter ju ihop lite, de där filmerna.
  Här följer vi genrens klassiska schema med först en timme då vi lär känna ett antal karaktärer och deras vedermödor i Los Angeles. Charlton Heston ska lämna sin fru för unga Denise, men samtidigt ta emot toppjobbet efter fruns pappa. George Kennedy spelar en polis som vägrar anpassa sig efter klagomål från förmögna skådisar och får sparken, börjar dricka. Richard Roundtree spelar en daredevil som planerar ett våghalsigt MC-stunt. Victoria Principal i afro spelar hans tjej.
  Men så händer det. Marken börjar skaka och Los Angeles rasar ihop till ruiner. Landmärken som Capitol Studios ramlar ihop som ett korthus. I rasmassorna får vi återigen följa våra vänner, vilka klarar sig och vilka gör det inte?
  Det är ju härligt att se såna här filmer i sina varma 70-talsfärger och stjärnspäckade rollistor, det kommer man inte ifrån. Men även om man får en timme att lära känna de här personerna, så är det ju inte tillräckligt för att man ska känna så värst starkt för någon av dem. Jag tänker på ett klassiskt avsnitt av Dynasty (tror det heter Moldovian Massacre) där hela casten är på ett bröllop och terrorister kommer in och skjuter vilt omkring sig. Vi lämnar utan att få reda på vilka som överlevde. Jag minns att det kändes viktigt för mig vilka som klarade sig. Kanske är det just en längre relation till karaktärerna som skulle göra en film som Jordbävningen mer angelägen. Eller ens angelägen.
  Men det finns ju andra kvalitéer än att bli berörd på djupet. Den som kommer hti för drama har inte kommit förgäves. Det är ju verkligen överdådigt med scener där Hollywood dränks av en brusten damm, och just när kyrkor och andra kända byggnader jämnas med marken.
  Sedan, så klart, alltid tryggt att ha sällskap med katastroffilmsansiktet nummer ett: George Kennedy.

Haveriplats Bermudatriangeln

Haveriplats Bermudatriangeln
Airport '77
1977
Bolag: Esselte Video

  Flygkatastroffilmer är ett komplicerat kapitel för mig. Inte för att jag inte gillar dem. I teorin dras jag verkligen till den klaustrofobiska känslan av en flygolycka (på film, ska väl tilläggas) och dramaturgiskt är det väldigt tacksamt med upplägget att man först lär känna ett antal karaktärer från olika bakgrund och sedan sammanfogar dem i en katastrof. Oerhört effektivt.
  Men så finns Titta Vi Flyger. Förmodligen den film jag sett flest gånger av alla filmer, och en sån där film som hängt med sedan barndomen och liksom skadeskjutit flygkatastroffilmen redan innan jag sett min första. För det är nästan omöjligt att se en film denna utan att fnittra lite då och då när man minns scenens motsvarighet i parodin.
  Hur som helst, den här varianten på ämnet kom i den stora och långa våg av såna här filmer under 70-talet. Här har ett gäng banditer kapat en jumbojet och kör vilse i dimman, rammar en oljerigg och försvinner ner i havet vid Bermuda. Men planet går inte sönder och när besättningen och passagerarna vaknar upp så är de instängda på havets botten.
  Ja, riktigt goda förutsättningar för klaustrofobi här. Ett flygplan under vatten. Fullt av övervintrande silver screen-skådisar som ju ofta hamnade i såna här filmer på äldre dar. Här är det bland annat Joseph Cotten, Christopher Lee, Olivia de Havilland och Lee Grant som trängs i havsdjupet. Men det är Jack Lemmon som skiner allra starkast som vanligt. Märkligt hur han kan göra en så platt roll som den har tilldelats här till något levande.
  Om det inte varit för att man ständigt ser Leslie Nielson, Lloyd Bridges och de andra från Airplane swischa förbi i huvudet så hade jag nog tyckt att detta var en ganska spännande katastroffilm.

Cujo

Cujo
Cujo
1983
Bolag: Europafilm

  80-talets Stephen King-filmer ligger mig varmt om hjärtat nostalgiskt. Hur man jämförde bland kompisarna vilka man vågat se när man var 12. Så fort man tagit sig genom en hade den en evig plats på klassikerhyllan. Cujo var länge sedan jag omprövade.
  Men ganska snabbt känner jag samma speciella känsla som då. Det har nog med Stephen King att göra inbillar jag mig. Hans historier var lätta att ta till sig som ung, okomplicerade handlingar som samtidigt är fina att återupptäcka som äldre när man kan relatera till karaktärer på ett annat sätt.
  Här handlar det om en olycklig hemmafru (Dee Wallace) som skaffar en älskare, blir påkommen av sin man som lämnar henne ensam med sonen Tad (Danny Pintauro). Som om inte relationskrisen räcker så får de bensinstopp på väg till bilmekanikern, och möts av den rabiessmittade hunden Cujo som attackerar och tvingar dem att barrikadera sig i sin bil och hoppas hjälp anländer.
  Javisst handlar filmen om hunden Cujo, men utan bakgrundshistorien om den lågmälda, grubblande hemmafrun i bilen så hade den inte alls varit lika spännande. Han är bra på det där, King. Få in riktiga personer i skräcksammanhang.
  Sedan gillar jag hur filmen är upplagd lite som en katastroffilm. Första halvan går nästan bara ut på att skapa dessa karaktärer. Ge liv åt bakgrundshistorien. Visst, då och då avbryts relationsdramat av att Cujo ger sig på och dödar nån granne också, men det är först när de är fast i bilen som den är spännande på riktigt. Minns den som nästan osebar, så spännande var den då. Idag får jag nog gradera ner den till "ganska spännande", men ändå, det finns en sån känsla i de här filmerna. Miljöer, ansikten, ljus. Mer värt än lite spänning ibland.

Terrorn i Djupet

Terrorn i Djupet
Fer-de-Lance
1974
Bolag: Prisma

  TV-filmer va. Det man förlorar i nerv och oförutsägbarhet får man igen i kvalitet och stabila hantverk. Den här hybriden av katastroffilm och onda djur hade kunnat vara brutal och skoningslös som, låt oss säga, italiensk skräckfilm. Men hade den kunnat vara såhär bra?
  Vid en landstigning i Västindien köper en matros med sig en korg med ormar för att pranka polarna nere i en ubåt. Ormarna visar sig vara giftiga och rymmer ut i båtens kulvertar och ventilationsgångar. När en besättningsman blir biten så råkar båten dessutom krascha och begravas på botten under tonvis med sten. Och så ormarna på det. Inte bra.
  Ja, kombon ormar och trånga utrymmen är inget för den här mannens fobier. Kanske är det därför jag får en nästan panikslagen grundkänsla av den här filmen. Men jag tror också det är för att den är välgjord och välspelad. Som sagt, tv-film. Hantverksmässigt klanderfritt och för sin tid snyggt filmat.
  Bra mycket bättre än många "riktiga" filmer i monster-ombord-fållan.

Dogs

Dogs
Dogs
1976
Bolag: VTC

  Den här filmen har jag sett tidigare. Under min onda djur-period i slutet av 80-talet. Hyrde den säkert tillsammans med fem andra 10-kronorsfilmer på lågprisbutiken Dia Video i Halmstad. Där fanns allt gammalt skit man varit för ung för att hyra i början av 80-talet. Jag och min videokompis Micke romantiserade deras utbud och sa till andra i klassen att vi visste var man kunde hitta indragna och förbjudna filmer.
  Så var naturligtvis inte fallet. Men det var i alla fall där man kunde hitta sönderklippta slashers på småbolag. Och djurfilmer. Ofta var de inte speciellt läskiga. En film med en orm om omslaget kunde vara en amerikansk tv-filmer med enstaka orminslag. Besviket satt man där i pojkrummet och tittade. Men kopierade den ändå.
  Dogs minns jag som ett fynd. En ovanligt spännande djurfilm.
  I en liten universitetsstad i Kalifornien börjar hundar vända sig mot människor och löpa amok och döda om nätterna. En forskare på skolan ser ett mönster att beteendet har med ett lite oklart 'science projekt' att göra, och naturligtvis är det ingen som tror honom förrän det är för sent.
  David McCallum spelar den introverte forskaren med Madchester-pottfrilla, som detta till trots inte har några problem att bli populär bland skolans kvinnliga elever med Lady Di-frisyr. Till sin hjälp har en många goda birollsgubbar ur det tidiga 80-talets fina utbud. Det blir som en liten quiz i soffan när man ska försöka identifiera ansikten man sett förut. Just det, det är ju han i Titta Vi Flyger.
  Jag tror det är blandningen mellan kvalitativ tv-filmskänsla, slasher och katastroffilm som får mig att gilla den här. Man bryr sig någorlunda mycket om karaktärerna också. Framför allt håller man isär dem. verkligen ingen självklarhet i slashersvängen.