The Gate

The Gate
The Gate
1987
Bolag: Jaguar

  En märklig avart i det nostalgiska är när man känner nostalgi över något man inte ens upplevt. Hur en låt från långt innan man var född kan kännas nostalgisk. Eller hur en film man aldrig sett ger snuttefiltiga känslor av barndomsminnen. 
  Här kastas jag direkt tillbaka till mitt pojkrum och entusiasmen man kände över filmer av den här typen. Ungdomsäventyr. Till en början blir jag överraskad av vilken typ av film detta är. Minns den väl från hyllorna när den kom, men har alltid trott att det är nån demonfilm i Evil Dead-fållan. The Gate är snarare en lite brutalare The Goonies.
  Tioåriga Glen (Stephen Dorff) och hans kompisar upptäcker ett djupt hål i trädgården efter att ett träd blåst omkull. Nördkompisen Terry (Louis Tripp) spelar en deathmetal-skiva baklänges (detta ljuvliga 80-talsfenomen) och hör om nån slags demon som han är säker på finns i hålet.
  Så långt trevligt och nostalgimysigt. E.T.-stämning. Men sen kommer det demoner och onda andar. Saker flyger i blådunkla rum. Må vara en förlåtande faktor att filmen utspelar sig i 80-taliga villaförorter, men inför långa scener med röksprutande demoner så är all filmer lika, tyvärr.
  Hade jag gillat den här 1987 då? Jag hade nog njutit av att se klungor av pojkar cykla omkring på sina limpacyklar i den amerikanska 80-talsdrömmen, men den övernaturliga biten hade jag nog då som nu mest känt var tråkig.