Agnes of God

Agnes of God
Agnes of God
1985
Bolag: VideoTrade

  Om Let's Get Harry, som jag såg tidigare i veckan, hade lite problem att klara Bechdel-testet så blir det bättre resultat här. Här är männen förpassade till bleka biroller medan alla med bärande repliker är tre kvinnor.
  Meg Tilly spelar Syster Agnes, en ung, hängiven nunna på ett kloster i Kanada. En natt föder Agnes en bebis som sedan hittas död i en papperskorg. När man frågar Agnes vem som är barnets far säger hon Gud.
  För att tränga innanför det fromma skalet skickar polisen psykologen Martha Livingston (Jane Fonda) för att lära gärna Agnes och försöka förstå vad som egentligen hänt. Men Agnes lever i en naiv, nästan infantil, tro om att allt på jorden är Guds verk. Samtidigt är abbedissan Miriam Ruth (Anne Bancroft) irriterad över psykologens närvaro och försöker motarbeta arbetet.
  Förutsättningarna är ju enorma i min bok här. Tre starka (kvinno)roller, tre fantastiska skådespelare, ett kammardrama med lite whodunit-faktor. Så klart väntar man sig ingen rafflande eller ens spännande thriller utan att välspelat drama. Och det finns mycket jag verkligen tycker om, framför allt de tre huvudrollsinnehavarna är ju fantastiska.
  Det slår mig lite hur Anne Bancroft är väldigt unik i hur hon nästan typecastas till roller som kärv, vältalig medelålders kvinna med skinn på näsan. Lite som Margaretha Krook i Sverige. Älskar rolltypen och älskar hur hon förvaltar den.
  Läste precis att Meg Tilly håller denna film som favorit av de hon var med i, och jag kan förstå det. Här finns utrymme för en skådespelare att breda ut sig, utrymme för nyanser. Klostret är enormt effektivt som teaterscen.
  Fotot av Sven Nykvist är enormt också. Mycket har han gratis av miljöerna. Ett ensligt kloster på den kanadensiska tundran. Vinter. Men otroligt fina bilder, det kommer man inte ifrån.
  Ändå tittar jag på klockan.
  Det är som att jag aldrig blir tillräckligt intresserad. Visst räcker det en bit med att se fina rollpresentationer och njuta av ett vinterlandskap anno 1985. Men själva historien går liksom inte genom rutan för mig. Jag vet inte om det är själva handlingen som inte tilltalar mig tillräckligt eller om man misslyckas med att engagera på andra sätt, men jag tror helt enkelt att själva grundhistorien om hur en ateist försöker skapa vänskap med en djupt troende känns lite för omaka-par-tråkig.
  Tyvärr, ska jag säga. För jag vill verkligen gilla en film där jag gillar alla ingredienser var för sig.