Bay Cove

Bay Cove
Bay Coven
1987
Bolag: Scandinavian Film

  Häxfilmer är bland det tråkigaste jag vet. Så man kan tycka att jag får skylla mig själv när jag plockar en häxfilm ur hyllan en fredag. Men här fanns liksom andra faktorer som vägde upp. Tänkte jag. Tim Matheson är ofta sevärd. Kul att se Pamela Sue Martin från Dynasty i en annan roll än den som Fallon. Och Woody Harrelson i en tidig roll. Och Barbara Billingsley, hon som spelar den vita tanten som pratar slang med de svarta killarna i Titta Vi Flyger!
  Jag kommer glömma bort häxorna bland allt annat härligt, tänkte jag. Och visst, det är ju ett härligt gäng birollsansikten, det kommer man inte ifrån.
  Handlingen då. Tim och Pamela spelar ett ungt par som gör karriär i storstaden, hon som advokat och han som nån slags byggherre. Via vänner hör de talas om ett gammalt hus på en ö som är till salu. Hon är tveksam till att flytta från stadspulsen, men han ser bara fördelar och till slut blir det att de chansar och köper huset.
  Ön bebos i övrigt av "äldre par som har bott där i evigheter" enligt mäklaren, och mycket riktigt är det så. En efter en tar de trevliga grannarna kontakt med de nyinflyttade men det visar sig snart att det är något mystiskt med livet ute på ön. Grannarna har nämligen bott där i flera hundra år. Samtidigt hittar man en bok där det står att den sista häxbränningen i USA gjordes på denna ö gör 300 år sedan.
  Sånt där kan ju faktiskt vara rätt mysigt om det görs på rätt sätt. Mystiska främlingar i ett lite stängt sammanhang, kanske en mordgåta på det. Men då krävs ju den där finessen. Framför allt så försvinner ju 80% av stämningen med den burkiga tv-filmskänslan a la sent 80-tal. Förstår inte att det kunde vara så illa just då. Det gick ju att göra otroligt stämningsfulla tv-filmer, Twin Peaks till exempel, men så gott som all massproducerad tv-film såg otroligt mycket bättre ut 1982 än 1988.
  Nog gnällt om det, här är problemen fler. Framför allt så känns det som att manuset är skrivet av mig som 14-åring. Extra allt! Varenda scen leder fram till ytterligare en mystisk situation. Ska man bara gå och stänga fönstret så är det klart att man ser nåt där ute. Ledtrådarna att nåt är fel är så många att det blir smått skrattretande till slut.
  Jag tänker lite på en annan gammal film med lite samma lantliga häxkänsla, Let's Scare Jessica to Death från 1971. Den filmen har i princip två läskiga scener, men jag upplever den ändå som en ruskigt spännande film för att resten av filmen bygger karaktärer och krattar manegen för de här scenerna. Här är det lite som att det gäng ungar har suttit i en ring och berättat läskiga saker för varandra, och så man spelat in alla scenerna på en lång rad. En liten flicka som går omkring ensam på natten? Ja, det är läskigt! Ta med det!
  Så tyvärr får man väl säga att nöjet stannade vid att se en annan film med Pamela Sue Martin.