Dödligt Utspel

Dödligt Utspel
Night Moves
1975
Bolag: Warner Home Video

  Warner och 70-tal. Det är nåt visst ändå. Hög lägstanivå. Denna har jag inte sett tidigare, knappt ens hört talas om, men ser att den verkar ha lite klassiker-status ändå. Criterion-utgåvor och annat.
  Gene Hackman då? Det är nåt visst där också. Hög lägstanivå.
  Dessa faktorer sammanfogat gjorde kanske att jag vred upp förväntningarna lite väl högt.
  Gene Hackman spelar Harry Moseby, en fd idrottsstjärna som försörjer sig som privatdetektiv. Lite strul med privatlivet har han också. Frugan verkar ha träffat en annan. 
  En dag får han ett uppdrag av en avdankad och alkoholiserad skådis (Janet Ward) att hitta hennes tonårsdotter Delly (Melanie Griffith) som är försvunnen. Vem han än frågar om Delly så har de haft ett förhållande med henne. För Delly är en frigjord och smått nymfomanisk flicka så som det lätt blev i 70-talsfilmer.
  Han hittar dottern hos skyvpappan Tom (John Crawford) där även den mystiska Paula (Jennifer Warren) bor. Harry stannar där ett tag i hopp om att övertyga Delly att följa med hem till mamma igen.
  Där börjar en historia veckla ut sig som inte bara involverar Dellys försvinnande utan även andra hemligheter.
  Ja, vi snackar klassisk neo-noir. Det är ju en mysig genre, alltså, det kommer man inte ifrån. Måhända är det tröttsamt med svårmodiga deckargubbar, 70-tals-nymfetter likaså. Och själva historien, mjae, lite rörig och oengagerande mest. Själva handlingen är så ostrukturerad och spontan att den nästan känns improviserad på nåt vis. 
  Ändå finns det nåt som får mig att titta vidare och inte ens sucka över bristerna. Det är väl själva stämningen antar jag. Det är dammigt. Det är grynigt. Det är 1975. Räcker långt.