Hur Mår Bob?

Hur Mår Bob?
What About Bob?
1991
Bolag: Touchstone

  När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet såg jag massor av film om dagarna. Ofta med ett öga samtidigt som man expedierade nån kund i halvtimmen under lågsäsong. Den här filmen såg jag då. Minns trailern bättre än filmen, men kommer ändå ihåg att jag brukade rekommendera den. Minns den som rolig.
  30 år har gått. Mycket har hänt. En komedi om psykisk ohälsa? Apapap, då kommer nån (som inte sett filmen) driva uppror på Facebook. Det vill vi inte.
  1991 var stämningen och livet något annat, helt klart. Det kom en del andra komedier med knäppskallar i huvudrollen de här åren. Crazy People och Hjärngänget till exempel. Inget konstigt med det. De gick att skratta åt utan ursäkter.
  Richard Dreyfuss spelar Dr Leo Marvin, en framgångsrik psykolog som precis skrivit en hyllad bok och ska medverka i Good Morning America. Dagen innan han går på semester får han en ny patient, Bob Wiley (Bill Murray). Bob är urtypen av ett psykfall med alla tänkbara fobier och neuroser.
  När Leo och hans familj åker till sitt fashionabla lantställe i New Hampshire så följer Bob efter och dyker upp i tid och otid var än familjen är. Leo gör allt för att få honom att åka hem igen, men övriga familjemedlemmar tar honom till sitt hjärta. Bob är nämligen allt det som Leo inte är. Han är ödmjuk, öppensinnad, förlåtande och vänlig. Och inte minst naiv. Eller är han beräknande?
  Han lyckas nämligen gång efter gång få stanna kvar trots att Leo försöker få bort honom med alla medel. Och snart kommer ju Good Morning America på besök.
  Ja, upplagt för förvecklingar helt klart. Kanske hade jag trott att filmen skulle vara lite roligare, det är i alla fall så jag minns den som från förr. Det var nog roligare med koko-humor 1991 helt enkelt. Detta är snarare en film jag skulle vilja klumpa ihop med Big, där Tom Hanks barnasinne lockar fram det bästa ur sin omgivning.
  Regissören Frank Oz är för mig mest förevigad som Fozzie (och en massa andra röster) i Mupparna men under den här tiden gjorde han en del såna här skruvade men varma komedier. Som vanligt med den här typen av filmer med en eskalerande galenskap så är det som bäst och roligast när det är på en rimlig nivå. Det är också då jag tycker bäst om Bill Murray, när han mumlar nån rolig smågrej istället för att skrika och spela över (som han ofta har nära till, tyvärr).

  Mysigt med New Hampshire, också.