Crazy People

Crazy People
Crazy People
1990
Bolag: Esselte Video

  Redan några minuter in i den här filmen känns det som en söndagsklassiker. En film som de kommersiella tv-kanalerna har pluggat sönder och som knappt går ens att föreställa sig utan reklamavbrott var tionde minut. Vet inte om det är ett öde jag önskar någon film, men det känns lite orättvist att den här har fått så marginell plats i filmhistorien.
  Emory (Dudley Moore) är en reklamare som precis blivit lämnad av sin fru och krisar när han upptäcker att hans liv bygger på lögner, både i det privata och yrkesrollen. Han får därför ett ryck och börjar göra reklam som är brutalt ärlig. För detta spärras han in på ett mentalsjukhus.
  Reklamerna blir dock oväntade succéer och för att kunna upprepa det så vänder sig reklambyrån till Emory och hans medpatienter på mentalsjukhuset.
  Gänget från sjukhuset är rena himlen för mig med förkärlek till birollsskådisar. David Paymer! Alan North! Paul Reiser! J.T. Walsh! Castingen har väl gått till ungefär som till Polisskolan förmodar jag. Någon är med för att den är tjock, svart, tanig eller vad som nu har ansetts behövas. Men det är ett ganska skojigt gäng galningar, får man säga. Nästan så man önskar att just de där scenerna som är bara slumpvis galna hade utgjort större delen av filmen. Ungefär som Polisskolan där med. De filmerna var roligast när man bara lät karaktärerna göra sin grej, som ett gäng sketcher staplade på varandra. Så fort man försökte få något slags handling så blev det genast mindre skoj.
  Här brottas vi med den ganska tradiga historien om hur den onda reklambyrån och den onda sjukhusdirektören lurar de stackars patienterna att komma på reklamslogans och tar äran för det, medan Dudley Moore så klart är den goda som inser hur fel allting är.
  Han får tjejen också. Daryl Hannah, som vanligt i en roll som ett änglalikt kvinnoväsen. Hon är en av patienterna men ska vara sådär lite sanningssägare. Ni förstår grejen. Vem är galen och vem är det inte bla bla. Manic Pixie Dream Girl för att använda en modern term.
  Men inom den här rätt trista ramen så ryms faktiskt otippat många roliga scener. Som sagt - allra roligast när det bara är knäppt utan anledning. Utan att det ska bli kängor åt reklamvärlden eller något som för handlingen framåt. Eller när man kan luta sig tillbaka och bara njuta av videokomedikänslan från sent 80-tal.
  Just det här med att Dudley Moore får tjejen gör att filmen känns lite som en sån där film som har skrivits och regisserats av samme man som råkar spela huvudrollen (och få den snygga tjejen). Woody Allen, Albert Brooks och så vidare. Dudley ser i den här filmen ut som en blandning mellan Ingmar Nordström och Fancy, så ni kan förstå hur mycket charm man lastat hans karaktär med för att han ska få älvan på fall.