Vi Skyller På Rio

Vi Skyller På Rio
Blame It On Rio
1984
Bolag: Europafilm

  Bästa vännerna Matthew (Michael Caine) och Victor (Joseph Bologna) åker till Rio på det som först ska bli en familjesemester, men som sedan blir en resa med enbart tonårsdöttrarna Nicole (Demi Moore) och Jennifer (Michele Johnson). Redan första kvällen berättar Jennifer för Nicole att hon alltid varit kär i hennes pappa, och en sen natt på stranden i Rio så förför hon honom.
  Morgonen efter tycker Jennifer att de har ett förhållande, medan Matthew försöker intala henne att det var något som bara hände. Men när pappa Victor hör talas om att hon varit med en mycket äldre man så säger han att han ska göra vad som helst för att hitta honom. Och till sin hjälp tar han...Matthew.
  Ja herregud. Var ska man börja? En del rätt roliga scener ska erkännas, men när man hela tiden har en olustig smak i munnen så vill skratten inte riktigt komma ut. Det sjukaste är väl egentligen inte själva storyn, klassisk buskis helt enkelt. Förvecklingar och tokiga situationer. Det konstigaste är att man försöker skapa nån slags laddad stämning där Matthew ändå försöker kämpa mot sina känslor för den här tonårstjejen, kompisens dotter.
  Och mitt i allt så finns här nåt korn av smart New York-komedi. Dialogen är lite Alan Alda-rapp och nog hade man väl kunnat föreställa sig att Woody Allen hade kunnat skriva in sig i rollen som Michael Caine har här. Den tråkiga mannen som har ett bombshell efter sig.
  Speciell upplevelse ändå, denna film. Märklig, bitvis lite olustig - men inte dålig.

Djävulens Baby

Djävulens Baby
I Don't Want To Be Born
1975
Bolag: Europafilm

  Sharon (Joan Collins) föder en liten pojke som hon direkt får okemi med. Den beter sig inte normalt säger hon, den river henne och hon känner att den hatar henne. Men inte kan väl bebisen vara ond? Jorå, trots att barnet pappa (Ralph Bates) finns med i bilden så börjar Sharon fundera på om inte cirkusdvärgen som våldtog henne kan vara far till barnet.

  En liten avsmakningsmeny av 70-talets stora demonfilmer. Själva storyn kommer ju från en blandning av Omen och Rosemary's Baby, med Exorcisten med på ett litet hörn också. Det som är nytt på tallriken är väl möjligen att det är en brittisk film som utspelar sig i London. Det får man ändå lägga på plussidan, tycker jag. Det är något visst med London på 70-talet ändå. Sedan bjuds det ju på lite fina biroller från klassiska rysaransikten som Donald Pleasence och Hilary Mason (blinda tanten i Don't Look Now).
  Slutbetyg: helt ospännande, överspelad men ändå lite mysig.

Cujo

Cujo
Cujo
1983
Bolag: Europafilm

  80-talets Stephen King-filmer ligger mig varmt om hjärtat nostalgiskt. Hur man jämförde bland kompisarna vilka man vågat se när man var 12. Så fort man tagit sig genom en hade den en evig plats på klassikerhyllan. Cujo var länge sedan jag omprövade.
  Men ganska snabbt känner jag samma speciella känsla som då. Det har nog med Stephen King att göra inbillar jag mig. Hans historier var lätta att ta till sig som ung, okomplicerade handlingar som samtidigt är fina att återupptäcka som äldre när man kan relatera till karaktärer på ett annat sätt.
  Här handlar det om en olycklig hemmafru (Dee Wallace) som skaffar en älskare, blir påkommen av sin man som lämnar henne ensam med sonen Tad (Danny Pintauro). Som om inte relationskrisen räcker så får de bensinstopp på väg till bilmekanikern, och möts av den rabiessmittade hunden Cujo som attackerar och tvingar dem att barrikadera sig i sin bil och hoppas hjälp anländer.
  Javisst handlar filmen om hunden Cujo, men utan bakgrundshistorien om den lågmälda, grubblande hemmafrun i bilen så hade den inte alls varit lika spännande. Han är bra på det där, King. Få in riktiga personer i skräcksammanhang.
  Sedan gillar jag hur filmen är upplagd lite som en katastroffilm. Första halvan går nästan bara ut på att skapa dessa karaktärer. Ge liv åt bakgrundshistorien. Visst, då och då avbryts relationsdramat av att Cujo ger sig på och dödar nån granne också, men det är först när de är fast i bilen som den är spännande på riktigt. Minns den som nästan osebar, så spännande var den då. Idag får jag nog gradera ner den till "ganska spännande", men ändå, det finns en sån känsla i de här filmerna. Miljöer, ansikten, ljus. Mer värt än lite spänning ibland.

Motivet Är Mord

Motivet Är Mord
The Killing Hour / The Clairvoyant
1982
Bolag: Europafilm

  Armand Mastroianni är för mig mest känd för "Han Vet Att Du Är Ensam", en videoklassiker i slashervågen som har något lite italienskt över sig. Armand är trots sitt namn amerikan. Även denna hans andra film ger lite Giallo-vibbar bitvis.
  En lagom smutsig storstadsthriller om en seriemördare i New York som har som signum att låsa fast sin offer med handklovar i diverse dödliga situationer. Elizabeth Kemp (som även spelade huvudrollen i "Han Vet..") spelar här en ung tecknare som även är klärvoajant och ser morden hända i sitt huvud. Hon tecknar skisser som stämmer precis med verkligheten och blir en hjälp till polisen som försöker lösa fallet.
  En annan som blir intresserad av hennes förmågor är tv-ankaret Paul Mac (Perry King) som gör allt för att få med henne i sitt program, men visar också intresse för henne privat. Samtidigt börjar samtal från mördaren komma in till programmet.
  Ja, just den delen, att mördaren ringer in till programmet, är så trött och slätstruken att man gärna fått skippa, men annars är detta är helt godkänd polisfilm som jag högst troligast aldrig kommer se om igen, men det är nåt visst med kombon New York och småsunkig slasher som ändå slår an en ton i stunden.

Född Smart

Född Smart
The Apprenticeship of Duddy Kravitz
1974
Bolag: Europafilm

  Högljudda judiska komedier. Svårdoserat. Kan gå från härligt till jobbigt på bara några sekunder. Lika mycket som jag kan älska snack-komedier av Paul Mazursky, lika svårt kan jag ha för ändlösa, mustiga middagsscener i samma film.
  Richard Dreyfuss spelar Duddy Kravitz, en ung man som blir besatt av tanken att äga land. Det är så man vinner respekt från sin släkt, har han fått höra. Han är full och energi och hoppar på i princip varje affärsidé han råkar på, vilket till slut blir en soppa så klart.
  Mycket med det judiska. Stereotyper och driva-med-sig-själv. Vet i tusan om det är så roligt. Mest är det en massa tjafs. Dreyfuss är i vanlig ordning högljudd och överspänd, men det är ju lite hans grej.
  Glimrar till ett par gånger, till exempel när Duddy hyr in en pretentiös, brittisk filmregissör (Denholm Elliot) att filma bar mitzvas i ett av hans affärsprojekt. Sedan nån replikväxling här och där som är lite småkul, men i stort finns det många liknande komedier jag hellre ser om.

Hämndens Ögon

Hämndens Ögon
The Silent Partner
1978
Bolag: EuropaFilm

  Man älskar ju när man får den där omedelbara kemin med en film. När man redan under förtexterna känner att det här blir bra, även fast man inte har något fog för känslan. Det har så klart med miljöer att göra. Här är det ett 70-taligt köpcentrum i juletid. Elliot Gould spelar bankkassören Miles som får zickzacka mellan välgörenhetstiggande tomtar med bjällror på väg till kontoret.
  Väl där hittar en han banktalong (ni som är födda efter 1995 får fråga en vuxen vad det är) med en notering om att detta är ett rån men banken har inte blivit rånad. Någon har alltså planerat ett rån men ångrat sig. Handstilen matchar precis en av tomtarnas skyltar, så Miles tror sig veta att banken inom kort kommer bli rånad av just den tomten.
  Med den vetskapen börjar han planera för att, om rånet äger rum, i förhand smussla undan en del av pengarna så att han själv får en del av bytet. Rånet sker men när rånaren (Christopher Plummer) hör om bytets storlek på TV inser han att han blivit lurad av bankkassören. Då börjar han söka upp Miles för att hämnas och få tag i pengarna.
  Det kanske inte låter superupphetsande när man berättar sådär, men det är faktiskt spännande bitvis. Kanske mest för att den är så lurig. Ständiga vändningar i historien, så egentligen är man väl mer nyfiken på vad som ska hända än vad det är nagelbitande spänning, men just såna här "hur ligger det till egentligen"-thrillers har jag lätt att dras med i.
  Så även här. Extra lyxigt då att få lite bonusmys i form av Elliot Gould som neurotisk bankman och fina miljöer i Toronto 1978.

Alligator

Alligator
Alligator
1980
Bolag: Europa Film

  Ett säkert kort på tiokronorsavdelningen i videobutiken var det ganska stora utbudet av filmer om onda djur. Hyllorna dominerades av italienska Hajen-kopior, insekter i överflöd och djur som muterat och blivit farliga, oftast som en följd av mänskliga kemiska experiment.
  Alligator letade jag länge efter. En kompis sa att den var en av de bästa monsterdjurfilmerna, men jag såg den aldrig i någon videobutik. Anledningen kan ha varit att den gavs ut av ett av de första videobolagen, Europa Film, i början av 80-talet och mig veterligen inte har kommit ut igen efter det.
  Nu finns den i samlingen dock, men jag vet inte om jag blev så imponerad. Om vi tar de mest erkända filmerna i genren (Hajen, Cujo...) så lyckas ju de kombinera den lite sunkiga b-filmskänslan med hög kvalitet. Kvalitén finns när den behövs, så att säga. Alligator är mer som en tradig snutfilm.
  Ett antal kroppsdelar dyker upp ur avloppen i Chicago och en tråkig polis letar efter en galen mördare. Det som verkligen hänt är att en man har spolat ner sin dotters baby-krokodil i toaletten, och så har den växt till en monster som äter upp de som befinner sig i kloakerna. Inte sämre idé än någon annan film i genren egentligen, problemet är väl snarare utförandet. Det hade varit betydligt mer spännande om man skippat polisgrejen, både faktumet att monstret är en polissak och hela snutstämningen.

Djävulska Natt, Iskalla Natt

Djävulska Natt, Iskalla Natt
Cries In The Night
1980
Bolag: Europa Film


  På samma sätt som kommersiella Hollywoodfilmer från 1985 automatiskt slår an en ton hos mig så känner jag direkt något bra inför b-filmer från decennieskiftet 70-80-tal. Det finns något i alla överspelande skådisar med skeva utseenden som gör att sammanhanget faktiskt känns mer genuint än när filmerna har hög budget och etablerade skådespelare. Början av 80-talet var dessutom en bra tidpunkt för b-filmer eftersom de fortfarande filmades på riktig film istället för det billigare videokameraalternativet som blev aktuellt från slutet av 80-talet och framåt.
  Djävulska Natt, Iskalla Natt fanns länge på min lista över filmer jag skulle vilja se, men aldrig lyckades hitta i videobutikerna i Halmstad. Jag kan tycka det är lite synd att jag aldrig hittade den då för mitt 15-åriga jag hade älskat den här filmen. Lagom komplicerad historia om en ung tjej som ska bo över sommaren hos sin mormor som gjort deras gamla hus till ett pensionat. Här finns allra genrens fällor och tillgångar. Hemligheter från förr (komplett med tillbakablickar), förståndshandikappad vaktmästare, lösaktiga gäster och framför allt 1980-stämningen. Det enda jag säkert hade haft något att invända mot som 15-åring hade varit att morden är rätt få och tillvägagångssätten inte fullt så fantasifulla som i genomsnittsslashern. Idag känns det snarare som ett rätt behagligt fokus på historien snarare än bodycount. Så man har ändrats lite på 25 år ändå.
  B-skräckgenren är i högsta grad levande idag också. Numera är de mestadels digitalfilmade, specialeffekterna animerade och med fotomodeller i de flesta roller. I den här filmen är snyggingen lite skev, mormor spelar över, sheriffen är säkert en riktig sheriff som fått chansen att lägga några repliker. Soundtracket består av mediokert framförda stråkar i specialkomponerad filmmusik. Och vet ni, det är tusen gånger mer effektfullt än alla sub-bas-smällar i världen.