Hannah och Hennes Systrar

Hannah och Hennes Systrar
Hannah and her Sisters
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Detta var den första Woody Allen-film jag såg. Jag har ett ganska starkt ungdomsminne kring det. Den gick på FilmNet som var en rätt bra källa för mig att se filmer som jag "aldrig hade hyrt". Minns att jag verkligen gilla den, och att jag kände mig lite smart och vuxen som gillade den. Jag var typ 13 och konsumerade väl i första hand ungdomskomedier och slashers. Men det var en liten ögonöppnare att filmer jag trodde var "svåra" eller "djupa" faktiskt kunde vara ganska kul.
  Sedan dess har den väl haft en ganska säker plats på klassiker-piedestalen, och det bär ibland emot att se filmer som står där, men blev genuint sugen på att se den igen.
  Handlingen är väl inte mycket att orda om egentligen, det kretsar i vanlig Woody Allen-ordning kring relationstrassel bland kulturfolk och övertänkare i New York. Denna gång blir Michael Caine förtjust i sin frus syster och brottas med tankarna kring det. Woody Allen spelar en tv-producent i samma bekantskapskrets som utreds för en misstänkt hjärntumör och brottas med tankarna kring det.
  Man skulle kunna tro en film med den här titeln och det här omslaget är en film om systerskap, i nån förlängning så är det väl det, men mest av allt är de här tre systrarna föremål för männens grubblerier. Jag tycker förvisso att karaktärer är intressanta och bra skrivna, men det är ändå de grubblande männen som liksom äger rummet.
  Kan förstå att jag föll för den här som ung. Woody Allen är kul och lätt att förstå, och själva inramningen med New York och jazzsoundtrack, den är jag alltid svag för.

Föräldraskap

Föräldraskap
Parenthood
1989
Bolag: Esselte Video

  Den här filmen och jag kunde ha fått en bättre start i vår relation. Hyrde den på OK Vallås nån gång kring 1990. Med Tre Amigos och Supernollan i ryggen förväntade jag mig en riktig screwball-komedi med Steve Martin. Omslaget hjälpte väl kanske till lite att bygga förväntan. Tyckte den var noll rolig.
  Inte så konstigt om man ser till mina förväntningar kanske. Nu tycker jag visserligen att den här filmen bitvis är riktigt rolig idag, men det är ju mest av allt ett hjärligt och innerligt drama om att vara en del av en familj. Huvudrollens Gil Buckman (Steve Martin) blev aldrig sedd av sin far som ung, och vill därför ge sin stora familj all den uppmärksamhet han aldrig fick.
  Systern Helen (Dianne Wiest) är frånskild och fullt upp med att tygla sina rebelliska tonåringar och Nathan (Rick Moranis) är fast besluten att hans femåriga dotter kommer gå långt om hon lär sig det periodiska systemet istället för att leka med barnsliga barn.
  Visst, det är lite kaotiskt stundtals, men inte alls så högljutt som jag såg framför mig. Snarare varmt, välformulerat och framför allt välspelat. Castat i perfektion ner till minsta biroll. Ungdomarna spelas förresten av Keanu Reeves, Martha Plimpton och Joaquin Phoenix i tidiga roller. 
  Egentligen påminner filmen lite om 90-taliga multiplot-filmer som Short Cuts och Magnolia, fast genom ett mysigt feelgood-fönster. Short Cuts möter Modern Family. 
  Allt har sin tid. Idag ser jag hellre om den här en gång till än alla Amigos i världen. Otroligt fin, är den.

En Ny Chans

En Ny Chans
A New Life
1988
Bolag: Esselte Video

  Relationskomedi i New York-miljö? Ja tack! Denna har jag sett för många år sedan, men jag kände mig mer i fas med den nu, så värt en omtitt. Alan Alda är ju en favorit. Som en likeable Woody Allen.
  Här spelar han Steve Giardino, en stressad Wall Street trader som plötsligt får höra av sin fru Jackie (Ann-Margret) att hon vill skiljas efter många år äktenskap. Anledningen är att Steve är gift med sitt jobb och inte ger henne någon uppmärksamhet.
  De båda ger sig ut i New York efter nya livspartners och Jackie hittar Steves totala motpol, den spirituelle konstnären Doc (John Rhea) som ger henne full uppmärksamhet alla dygnets minuter.
  Steve inleder ett förhållande med läkaren Kay (Veronica Hamel från Spanarna på Hill Street!!), en relation som först verkar helt perfekt men som blir komplicerad när Kay vill ha barn.
  Jag älskar ju sånt här. Snackiga relationskomedier i New York-skrud. Visst blir man lite trött på babbel ibland, men Alan Aldas filmer har en fin humanistisk ton i sina filmer, inte lika nedlåtande som Woody Allen, men annars är det är ju mycket som förenar dem. "En Ny Chans" påminner på många sätt om en av Aldas allra bäst filmer, "Fyra Årstider" från 1981, där äktenskap går i kras och knyts samman. Det är lättsamt, småroligt och ibland riktigt fint.

Hur Jag Lärde En FBI-Agent Att Dansa Marengo

Hur Jag Lärde En FBI-Agent Att Dansa Marengo
My Blue Heaven
1990
Bolag: Warner Home Video

  Warner var inne i en period i början av 90-talet med många filmer där 80-talsstjärnorna började floppa (Nothing But Trouble, Den Osynlige Mannen, Fåfängans Fyrverkeri osv) och jag räknar in den här filmen i den skaran på nåt vis. Filmer man läste dåligt om.
  Steve Martin spelar Vinnie, en snajdig och snackig maffiaboss som ska vittna i en rättegång och därför beviljats skydd av FBI. Den lotten faller på Barney Coopersmith (Rick Moranis) som är hans raka motsats. En bokstavstrogen rätt-ska-vara-rätt-agent, pedantisk och stel.
  Trots att Vinnie är tillsagd att hålla låg profil i sin hemliga identitet så är han babblig och notoriskt kriminell. Samtidigt blir Barney lämnad av sin fru för att han är för tråkig, och då ser Vinnie det som sin uppgift att göra honom mer avslappnad och framåt.
  I början av 90-talet gick ju Steve Martin in i en fas där han nästan bara spelade välmenande, klumpiga män. Jag såg framför mig en sådan film här, men den här påminner mer om hans tidiga 80-tal, screwball-komedier som Lonely Guy eller Dr. Hfuhruhurr. Framför allt första halvan är skruvad finkomedi sådär. Andra halvan blir mest ett tröttsamt ältande av italienska maffia-schabloner, men att se Rick Moranis "ta för sig" är otroligt roligt. Hela hans existens är ju helt omöjlig att inte älska.

Datakuppen

Datakuppen
Improper Channels
1981
Bolag: Videofilm AB

  Den svenska videotiteln "Datakuppen" ger ju en viss förhoppning om en thrillerkomedi som kan ha åldrats lite dåligt sedan 1981. Visst kommer man väl undan med titeln på nåt vis, men detta är snarare en svart komedi "om datorsamhällets baksida" som omslaget predikar.
  Alan Arkin spelar Jeffrey, en medelålders familjefar som ligger i skilsmässa. Han försöker vara alla till lags för att få ihop familjen efter en liten utflykt med dottern så råkar hon skadas när bilen bromsar in och hon inte är fastspänd.
  På sjukhuset kopplas socialen in och anser att dottern borde omhändertas på grund av faderns försumlighet. Det visar sig dock att socialtjänstekvinnan på grund av arbetsbrist är besatt av att sätta dit just Jeffrey och med hjälp av sin "datakille" letat fram dåliga saker om honom ur alla möjliga register. Datorsamhällets baksida, ni vet.
  Ja, detta är väl inget man satt och skrattade ihjäl sig till direkt. Och som intressant drama duger den inte mycket till heller. Samspelet mellan Alan Arkin och Mariette Hartley (mamman) däremot, är guld. Alan gillar jag verkligen sedan tidigare men henne känner jag mest som tv-skådis och har inte riktigt sett hennes funny bone förut. Men deras dialoger är filmens stomme, och jag hade mycket hellre sett dem babbla i 1,5 timme än en massa småtråkiga, flippade scener hos polis och socialkontor.
  Sedan finns den ju så klart där, avslagenheten i en indiekomedi.

Född Smart

Född Smart
The Apprenticeship of Duddy Kravitz
1974
Bolag: Europafilm

  Högljudda judiska komedier. Svårdoserat. Kan gå från härligt till jobbigt på bara några sekunder. Lika mycket som jag kan älska snack-komedier av Paul Mazursky, lika svårt kan jag ha för ändlösa, mustiga middagsscener i samma film.
  Richard Dreyfuss spelar Duddy Kravitz, en ung man som blir besatt av tanken att äga land. Det är så man vinner respekt från sin släkt, har han fått höra. Han är full och energi och hoppar på i princip varje affärsidé han råkar på, vilket till slut blir en soppa så klart.
  Mycket med det judiska. Stereotyper och driva-med-sig-själv. Vet i tusan om det är så roligt. Mest är det en massa tjafs. Dreyfuss är i vanlig ordning högljudd och överspänd, men det är ju lite hans grej.
  Glimrar till ett par gånger, till exempel när Duddy hyr in en pretentiös, brittisk filmregissör (Denholm Elliot) att filma bar mitzvas i ett av hans affärsprojekt. Sedan nån replikväxling här och där som är lite småkul, men i stort finns det många liknande komedier jag hellre ser om.

Slaktarens Fru

Slaktarens Fru
The Butcher's Wife
1991
Bolag: CIC

  Var det nån liten trend med "magiska" komedier i brytpunkten mellan 80- och 90-tal, eller hittar jag på? Menar inte filmer med häxor och sånt, utan mer typ spirituella komedier som skulle vara lite tankeväckande. Oh well, här är en sån i alla fall.
  Demi Moore spelar Marina, en ung spirituell tjej från landet som dessutom är synsk. Hon har sett i en dröm att mannen i hennes liv ska komma i en roddbåt på en viss strand, och när väl en man dyker upp där är det en medelålders, fryntlig slaktare från New York, Leo (George Dzundza). De gifter sig och hon flyttar med honom och börjar jobba i hans slakteributik.
  Hennes förmåga att se in i framtiden går hem hos butikens kvinnliga stammisar, som får hjälp att reda ut sina neurotiska kärleksliv. Psykologen Alex (Jeff Daniels) blir mindre nöjd eftersom hans egen roll som kvarterets medelpunkt plötsligt är hotad.
  Jag är lite nyfiken på om de som skrev den här filmen tyckte att de gjorde en smart New York-komedi eller om det bara är tänkt som en lättsam romcom. Här finns små korn av finkomedi (Neil Simon, Alan Alda, typ) men mest av allt är det ju en rätt intetsägande relationsfars. Aldrig rolig, möjligen trivsam.

Har Inte Vi Setts Förut?

Har Inte Vi Setts Förut?
Seems Like Old Times
1980
Bolag: Video Express

  Den här har jag sett för många år sedan. Skrattade gott då, men sånt kan ju ändras har livet visat. Chevy Chase däremot, speciellt så klart de här finaste åren i början av 80-talet, har åldrats riktigt bra. Allra helst får han ju ha ett riktigt bra manus i ryggen. Varför inte ett Neil Simon-manus?
  Chevy spelar Nick Gardenia, en författare som blir kidnappar från sina skrivarlya av två bankrånare som vill att han ska fronta deras nästa bankrån. Under pistolhot går han med på det, och blir naturligtvis den som hamnar på på övervakningskameran och jagas av polisen.
  Han tar tillflykt till sin ex-fru Glenda (Goldie Hawn) som inte bara är omgift med chefsåklagaren Ira (Charles Grodin) utan även själv är advokat som verkligen inte borde beblanda sig med en misstänkt rånare på flykt från polisen.
  Sedan blir det fars. Oj sicken fars det blir. Det slås i dörrar, det göms i garderober, det blir den ena snurriga situationen efter den andra. Men vilken fars detta är. Den är ju faktiskt rolig. Dialogen är strålande, rolig och smart, och blir ren finkomedi i händerna på framför allt Chevy Chase, men även övriga skådisar är i sitt esse här.
  Vet i tusan om inte de här skådisarna fanns i tankarna redan när Neil Simon skrev det här manuset alltså. Alla är verkligen i högform och inte så konstigt kanske eftersom alla spelar sina signaturroller. Chevy Chase är kvick och smart i dialogen, och jag undrar lite om det inte var här som han blev den Chevy vi känner sedan från 80-talet. Vissa scener känns som tagna ur Fletch (som ju kom fem år senare) och mimiken som var bra i Tjejen Som Visste För Mycket är ännu skarpare här.
  Goldie Hawn är sitt bästa whimsical och har fått några strålande scener till skänks i manuset. Charles Grodin har en patenterad slita-sitt-hår-roll som han naturligtvis gör perfekt.
  Blev så glad att den här var lika rolig som jag minns den som. En av Chevy Chase bästa, faktiskt.

Ingenting Gemensamt

Ingenting Gemensamt
Nothing in Common
1986
Bolag: Video Trade

  Jag har ett komplicerat kärleksförhållande till New York-komedier. Vi snackar Alan Alda, Paul Mazursky. Hur mysigt det än är med välskrivna, dialogdrivna komedier så är det med en viss eftersmak av självgodhet man tuggar i sig dem.
  Jag trodde inte jag skulle hitta en sådan film här, och rent tekniskt är det ingen New York-film, den utspelar sig i Chicago, men här finns ändå en smart-ass-känsla som framför allt för tankarna till Alda.
  Tom Hanks spelar David Basner, en självupptagen reklamare mitt i karriären. Ni vet en sådan som skjuter basketbollar på kontoret när han letar inspiration.
  Plötsligt en dag hör hans pappa Max (Jackie Gleason, i sin sista filmroll) av sig för första gången på länge och berättar att mamma Lorraine (Eva Marie Saint) har lämnat honom efter 36 år. Lorraine är en sprudlande och älskvärd kvinna medan Max är en sur och bitter gubbe.
  Mitt i detta så dyker drömdealen upp på jobbet. David får chansen att göra en reklamkampanj till ett stort flygbolag och inleder dessutom en romans med VD:ns dotter (Sela Ward). Nu måste han dels göra sitt livs bästa jobb, och dels finnas där för sina sällskapsjuka föräldrar.
  Det finns något sympatiskt och intressant med dramakomedier som handlar om relationen mellan förälder och vuxna barn. Just den biten tycker jag inte slår an så väl i den här filmen. Där skulle jag hellre slå ett slag för filmer som Dad eller Big Fish som också rör sig i samma land av karriärister med åldrande föräldrar.
  Istället tycker jag den här filmen gör sig bäst när den är rolig. Småkul dialog överlag, speciellt Tom Hanks har fått en rolig och rapp roll till skänks. Sedan tror jag att jag gillar när filmer utspelar sig på reklambyråer. Lätt att göra sig lustig över, men också en ganska bra källa till just rapp dialog. Här kan man förresten se Dan Castellaneta som en av Hanks kollegor. Påfallande ofta skojpratar han med Homer-rösten, dessutom.
  Stark Steve Martin-känsla över hela filmen, förresten. Komedi med hjärta. Men jag tycker inte han saknas i filmen, snarare tvärtom. Han hade bara gjort en screwball-karaktär av huvudrollen. Tom Hanks passar bättre. Småkul, rakt genom. Hur ofta känner man det, ändå?

Ensam Är Pest

Ensam Är Pest
The Lonely Guy
1984
Bolag: Esselte Video

  Ögnade genom Steve Martins filmografi häromdagen. Inte lätt att hålla isär hans mest typiska filmer. Vilka man sett och inte. Överdrivna screwball-komedier med hjärta. Där har vi det.
  Just det här med hjärta var väl hans lilla specialitet jämfört med de flesta andra gaphalsarna i SNL-fåran.
  Här har vi just en sån. En riktig typisk Steve Martin-film.
  Han spelar Larry Hubbard, en lite sorglig och tråkig man som arbetar med att skriva gratulationskort. När han blir lämnad av sin flickvän blir ensamheten så stor att han börjar umgås med andra ensamma män i New York, i synnerhet den hopplöst ensamma och cyniska Warren (Charles Grodin).
  Warren ser inte mycket ljus i tunneln men Larry vägrar ge upp och faller till slut för en tjej som han inte vet namnet på, men blir besatt av att leta upp.
  Lite romcom-inramning får man säga. Och det är väl en romcom i dess lite vidare begrepp kanske, men just det där hjärtat och allvaret infinner sig aldrig riktigt. Det är lite som kompisen som ska skoja till det få fort konversationen blir allvarlig. Comic relief.
  Däremot tycker jag faktiskt att filmen är rätt rolig. Många bra dialoger, främst de mellan Martin och Grodin. Lite ståuppiga vardagsbetraktelser som sätter lite guldkant.
  På sina ställen är det nästan som att filmen försöker göra lite smart narr av romcom-genren, som en ZAZ-parodi nästan, lite Mel Brooks-flippat. Och det är väl inte så konstigt kanske. Filmen trampar runt på hans gator i New York, Neil Simon har varit med och pillat här också.
  Så oavsett vad omslaget och den svenska titeln antyder så är det väl en New Yorksk finkomedi.

Ljuva Frihet

Ljuva Frihet
Sweet Liberty
1986
Bolag: Esselte Video

  Alan Alda har jag i stort sett ett gott öga till. Hans självgoda New York-neuroser känns mer sympatiska (och förvisso mer lättsmälta) än Woody Allens, Han har dock fler dåliga filmer i sin filmografi, vilket gjort att rätt många filmer legat osedda i alla år. Idag åkte den här in i spelaren.
  Skriven och regisserad av Alan, då vet man att han i vanlig ordning skrivit in sig i historiens medelpunkt, eftertraktad och omtyckt av alla. Här spelar han historieläraren Michael Burgess som även skrivit en populär historisk roman om en kvinnas kamp under det amerikanska inbördeskriget. Nu ska boken filmatiserats i småstaden han bor i, och plötsligt är han i händelsernas centrum.
  Dock blir han snabbt besviken när han inser att Hollywood inte tänkt sig att göra ett gripande historiskt drama utan en lättsam komedi. En sak han gillar dock är Faith Healy (Michelle Pfeiffer), skådespelerskan i den kvinnliga huvudrollen, som han tycker ser ut precis som han tänker sig hjältinnan i boken. Hon vill lära känna honom för att lära känna karaktären, de inleder en romans som inte alls är söt utan bara konstig.
  Michael går nämligen i giftastankar med lärarkollegan Gretchen (Lise Holboldt) som även hon faller lite utanför ramen när hon börjar träffa filmens manliga huvudroll (Michael Caine).
  Så filmen går alltså ut på två saker: Buskisen kring de här fyras korsvisa relationer och Michaels frustration över att filmen inte alls blir som han vill.
  En komedi får ju gärna vara lite rolig, och det tycker jag verkligen inte den här filmen är. Bäst är den tvärtom när den inte försöker vara rolig eller dråplig utan håller sig till det som Alan Alda (och alla hans New York-kompisar) är bäst på: New York-snackig dialog om ingenting alls.

St. Elmo's Fire

St. Elmo's Fire
St. Elmo's Fire
1985
Bolag: Video Trade

  Av alla ikoniska mitt-i-åttiotalet-filmer så är nog St Elmo's Fire den jag kommer ihåg minst. Man har ju sett den, så klart, kanske till och med fler gånger. Men nyligen slog det mig att den enda scen jag förknippar med den här filmen kom från en annan film, den snarlika Härom Natten.
  Hög tid för en omtitt.
  Förutsättningarna är ju makalöst bra. Relationsdrama, 1985, soundtrackfilm, klassiska 80-talsskådisar i full blomning. Och visst är det härligt med själva inramningen. Höstmys, dessutom.
  Historien kretsar kring sju ungdomars första höst efter examen. Ett halvår senare hänger fortfarande kompisgänget ihop, men vad ska hända nu? Vi har populära hunken Alec (Judd Nedson) som vill gifta sig med Leslie (Ally Sheedy) men inte klarar av att vara trogen. Promiskuösa Jules (Demi Moore) som lever lyxliv på kredit och hennes motsats i rika, pryda arvtagerskan Wendy (Mare Winningham) som lever ett enkelt liv och jobbar på ett härbärge. Hopplösa Billy (Rob Lowe) som lever kvar i de glada partydagarna från college men samtidigt letar efter sitt syfte och inte verkar kunna få rätsida på livet hur han än gör. Emilio Estevez spelar Kirby, en grubblande streber som hänger upp hela sitt liv på en ungdomskärlek som knappt vet att han existerar. Och till sist snälle Kevin (Andrew McCarthy) som håller sig borta från alla konflikter och är alla till lags, ända tills stunden då han säger vad han tänkt på hela tiden, och allt ställs på ända.
  Jag älskar ju sånt här. Liv som flätas samman, små och stora problem som diskuteras och hanteras. Men det är ändå något som gör att inte kan hänge mig som jag vill. Jag tror jag saknar en favorit. Ally Sheedy har de bästa scenerna och är väl den jag håller mest av, men utan att kunna peka på varför så känns det lite avslaget.
  Just den här typen av relationsspaghetti är ju egentligen samma sak som tv-serier som Girls eller Sex & the City går ut på, och kanske hade man velat ha lite mer tid att känna personerna i en längre serie. Nu blir allting nedkokat till under två timmar, och det är nog för lite för att hitta under ytan.
  Men jag kan ändå förstå filmens storhet, i alla fall i sitt sammanhang. Många av bratpackgängets skådisar fick ju så att säga sina karaktärer här. Andrew McCarthy är nästan precis samma karaktär här som i Pretty in Pink till exempel.
  Det finns en magi i St Elmo's Fire. I bioaffischen där hela gänget sitter utanför puben på en regnblöt trottoar. John Parrs temalåt. Kalla kriget ständigt i bakgrunden. Inget blir mer 1985.

Sa Jag Adjö När Jag Kom?

Sa Jag Adjö När Jag Kom?
The Goodbye Girl
1977
Bolag: Warner Home Video

  Det fanns en tid då den här typen av filmer var det bästa jag visste. Eller vänta nu, var det så, eller var det bara att jag ville vara en person som älskade den här typen av filmer? Snackiga, "smarta" New York-komedier med referenser till finkultur och neurotiska förhållanden. Svalde allt! När jag var klar med Allen gick jag vidare till Mazursky och Alda. Inget jag direkt avskyr idag heller men jag har nog en nyktrare bild av dess excellens i alla fall.
  Neil Simon är ju ytterligare en av de där gubbarna. Fin-i-kanten-komedier som ofta bygger på lika delar gräl och nostalgi. I den här filmen får vi följa Paula (Martha Mason), en ensamstående mamma som kämpar sig fram som dansare i New York. Hon har precis blivit lämnad av en skådespelare när han fick karriär någon annanstans. Hon bestämmer sig för att behålla hans lägenhet och bo kvar där, men tyvärr har han redan lovat bort den till Elliot (Richard Dreyfuss), en off-Broadway-skådis som är i samma desperata behov av nånstans att bo.
  De hamnar på kollisionskurs direkt, men bestämmer sig ändå för att lösa situationen genom att bo ihop. Och ja, sakta börjar de så klart tycka om varandra.
  Hela nyckeln till den här typen av filmer är ju att man har förståelse för eller tycker om åtminstone en av karaktärerna. Jag har ju rätt svårt för den här typen av Dreyfuss-karaktärer. Gapiga och hetsiga men som om att det ska vara charmigt på nåt vis. Han spelar en liknande roll i Lasse Hallströms "Once Around", stjäl all syre i rummet.
  Inget fel på Martha Masons feel-good-kvalitéer direkt, men herregud vad denna roll andas Sally Field. Struggling mom med kort avstånd mellan gräl och charm. Tyvärr får jag ingen riktigt känsla för karaktären som sådan, eller rättare sagt så tycker jag inte riktigt man får veta något mer än att hon är missnöjd med att dela lägenhet.
  På positiva sidan då, det är ju svårt att bortse från det automatiska myset som kommer med New York och 70-talet. Kramer mot Kramer-land. David Gates 70-talsmysiga temalåt. Intellektuella gräl på brandtrappor. Check check check! Önskar bara jag kunde blivit lite mer...intresserad av den här filmen.

Kära Systrar

Kära Systrar
Some Girls
1988
Bolag: Esselte Video

  Med tanke på den ändlösa mängd videofilm jag hyrde och såg under det tidiga 90-talet så är minnena ibland rätt dimmiga över vilka man sett eller inte. Speciellt när det gäller filmer i nummerserier och snarlika filmer (typ Eddie Murphy-filmer). Eller som i detta fallet Patrick Dempseys täta ström av tjejtjusarfilmer från slutet av 80-talet.
  Den här borde jag ha sett. Hade ju ett gott öga till Patrick Dempsey men framför allt till Jennifer Connelly på den här tiden. Men känner faktiskt inte alls igen den. Ska jag rannsaka mig själv som 16-åring så kan jag eventuellt ha hyrt den men stängt av den.
  Den skiljer sig nämligen en del från Dempseys övriga filmer från den här tiden, även om de huvudsakliga beståndsdelarna är ungefär samma: han är klumpig men eftertraktad.
  Men till skillnad från hans lättsamma pojkdrömskomedier så får väl denna ses som aningen kärvare. Här spelar han Michael, en ung kille som blivit oväntat dumpad av sin flickvän Gabi (Jennifer Connelly) men sen lika oväntat bjuden till att fira jul med hennes familj i Kanada.
  Han hoppas det är ett tecken på att hon har ändrat sig och åker dit. Där möter han hennes excentriska familj som alla bor tillsammans i ett slottslikt hus ute i obygden. Medan Gabi går och velar fram och tillbaka om deras förhållande så visar husets övriga kvinnor (systrar + mormor) intresse för Michael. Mormor kanske mest för att hon är senil och tror att Michael är hennes avlidne man.
  Ok, det låter kanske som att det skulle kunna vara rätt kul på nåt slags snubbligt 80-talsvis, men nä roligt är det verkligen inte. Det är nämligen en sak jag inte berättat än.
  Filmen vill nämligen inget hellre än att vara en mustig eurocinema-komedi, allra helst av franskt snitt skulle jag tro. Och man kan väl säga att de i alla fall gör allt som står i deras makt. Allt utspelar sig nämligen i French Canada, så viss del av filmen är till och med på franska. Vivaldi i soundtracket? Jadå.
  En sak man i alla fall lyckats få någorlunda europeisk är att filmen saknar handling, förutom det jag redan berättat att de ska fira jul. Ingen början, inget slut. Bara en samling scener som antingen är dråpliga eller mustiga.
  Egentligen så påminner Kära Systrar allra mest om en sån där mellankomedi av John Hughes, som kanske var Based Upon an Idea by John Hughes snarare än skriven eller regisserad av honom.
Den enda förmildrande faktorn är väl julen. Det är ju nåt visst med jul och snö i amerikanska filmer. Plus att jag får en lite mysig "FilmNet-känsla" av filmen men det är ingen idé att försöka trassla in sig i vad jag menar med det.

Funny About Love

Funny About Love
Funny About Love
1990
Bolag: Esselte Video

  Låt mig först redogöra för förutsättningarna här. Ett snackigt relationsdrama i New Yorksk kulturmiljö! Gene Wilder! Christine Lahti! Jepp, redan i första bildrutorna springs det mellan taxibilar till pianoklink. Steinberg heter visst manusförfattaren.
  En nästan chockerande känsla av hur har jag kunnat missa den här. Efter att ha dammsugit filmhistorien på allt som går i Alan Aldas och Paul Mazurskys fotspår i många år så känns det orimligt att jag inte sett denna förut. Förklaringen är väl att den är lite efter sin tid. 1990 levde både genren och Gene Wilders karriär en tynande tillvaro.
  Sedan tror jag marknadsföringen är missvisande också. Detta är en komedi av sorten som roar fans av Woody Allen och Alan Alda, men som sannolikt hamnade i videoapparaten hos ett gäng grabbar som gillade Hör Upp Blindstyre och som kom indundrande i videobutiken dagen efter och sa att det här vad de sämsta de sett. Här skulle man naturligtvis gjort ett omslag som utstrålande småputtig relationskomedi. Kanske en bild på huvudrollsinnehavarna som klänger på varandra. Just sayin'.
  Hur som helst, Gene Wilder spelar den åldrande komikern Duffy som ritar en populär satirserie. Han träffar Meg (Christine Lahti), en likväl åldrande kock som drömmer om att bli mamma. De bestämmer sig för att försöka men det visar sig vara svårare än man tänkt sig och vägen dit tär på förhållandet som så småningom tar slut. Då träffar Duffy istället den unga och gränslösa Daphne (Mary Stuart Masterson) som sig bör i relationsfilmer av New York-modell. Men han saknar Meg.
  Jag tror ni ser filmen framför er ungefär. Det är snackigt, mustigt, hetsigt, lite gubbsjukt men aldrig roligt. Förutom nån enstaka träffsäker kommentar från Gene Wilder möjligen. Men det är ju inte för skratten eller citaten man sitter och ser en sån här film. Det är för att man vet precis vad som ska hända och det är ju bara så himla härligt.

En Lång En

En Lång En
The Tall Guy
1989
Bolag: Transfer

  Jag har en liten förkärlek för film om film. Eller lite både och. Kan vara störigt med för mycket meta och referenser, som i de snabba, moderna komediserierna på TV. Men äldre filmer som utspelar sig i film- eller tv-världen slår an en ton tycker jag. Tootsie, Spelaren, Broadcast News och så vidare.
  Så en film om en misslyckad skådis som försöker hanka sig fram med deppiga biroller låter som goda förutsättningar. Jeff Goldblum i huvudrollen. Passar ju perfekt.
  Men! Filmen är brittisk. Vilket betyder att allt måste dras genom nåt burleskt kitchen-sink-filter som alla brittiska komedier från 80-talet och bakåt. Har så svårt för det. Synd, för annars gillar jag verkligen upplägget.
  Jeff Goldblum spelar amerikanske skådisen Dexter, som mest får roller för att han är lång. Bland annat blir han sidekick åt den odräglige komikern Ron Anderson (Rowan Atkinson) som i princip går ut på att bli förolämpad och slagen på scen. När han får sparken därifrån så får han istället en roll i en sunkig musikalversion av Elefantmannen. Just den biten är den roligaste. Kommer att tänka lite på Simpsons-musikalerna av Apornas Planet och Linje Lusta.
  Men annars, mja jag vet inte. Det är liksom för långt mellan det roliga för att man ska stå ut med det mustiga brittiska.

Himlen Tur eller Retur?

Himlen Tur eller Retur?
Defending Your Life
1991
Bolag: Warner Home Video

  Jag är svag för Albert Brooks. Som en lätt-Woody Allen eller kanske till och med som en föregångare till hur Woody Allen-filmerna är nuförtiden. Romcoms with a twist, egentligen inte så olikt moderna dialogtäta komediserier.
  Likt de flesta av de här männen som skriver och regisserar sig själv (Allen, Billy Crystal, Alan Alda osv) så får Albert inte bara huvudrollen, de bästa replikerna och den snygga tjejen, utan även ständigt den sympatiska rollen.
  Ett problem med hans filmer bara: de håller nästan aldrig hela vägen. Ibland kan de börja så otroligt bra. Roliga, täta dialoger, bra personligheter och bra miljöer. Men sedan är det som att han tappar allt det där längs filmen och andra halvan av hans filmer är ibland olidligt sega.
  Här spelar han Daniel, en självgod och ängslig reklamare (klassiskt upplägg i Albert Brooks-film) som dör i en självförvållad bilolycka (han försöker rädda några CD som hamnar på golvet i bilen) och hamnar i Judgment City, platsen dit alla kommer när de dör.
  Där ska deras liv utvärderas efter rättegångsliknande former och en jury ska ta beslut om man är värd att komma tillbaka till jorden igen i ett nytt liv. Daniel har inte varit någon dålig människa men självisk och sånt är inte bra om man vill leva om sitt liv.
  Nästan alla i Judgment City är åldringar, men han träffar och faller för Julie (Meryl Streep), en genomgod kvinna som dött när hon räddat sin familj ur ett brinnande hus. Populärt hos juryn. Sedan går filmen ut på att de ska försöka hamna på samma ställe.
  Gillar handlingen. Som en neurotisk romcom-version av Efter Livet. Sen är ju både Albert Brooks och Meryl Streep rätt mysiga alltså. Varken speciellt rolig eller hjärtevärmande, men fin eftermiddagsfilm.

Memories of Me

Memories of Me
Memories of Me
1988
Bolag: Esselte Video

  Ok, det var ett tag sedan jag skrev här. Har varit mellan vhs-spelare ett tag och det känns inte rätt att sitta här och snacka om vhs-filmer jag sett digitalt. Ordningen återställd i livet och förhoppningsvis även på bloggen.
  Öppnar med en film med en av bloggens genrehörnstenar: New York-film! Nu befinner vi oss i och för sig största delen av filmen i Los Angeles, men alla beståndsdelar skriker New York. Billy Crystal, Alan King, neuroser.
  Billy spelar Abbie, en populär doktor i NY som lever ett vitsigt men stressigt liv. En dag får han en hjärtinfakt ("due to chronic lack of attention") och börjar fundera över sin frostiga relation med sin pappa i Los Angeles. Pappa Abe (Alan King) är en självcentrerad, åldrande man som försörjer sig mestadels som statist i såpor.
  Väl på plats upptäcker man att pappan har en dödlig sjukdom, så Abbie bestämmer sig för att stanna hos honom istället för att åka tillbaka till jobbet i New York. Han ska även försöka se till att pappan får en talroll innan han dör.
  Ordet vi letar efter är så klart 'heartwarming'. Denna svåra balansgång mellan komedi och drama där Cher oftast dyker upp på ett hörn, eller Lasse Hallström sitter bakom spakarna. Här finns varken Cher eller Lasse till hands men jag tycker man klarar sig utan.
  Billy Crystal har skrivit manus och så klart roffat åt sig största tårtbiten både vad det gäller oneliners och good guy-poäng, och visst, jag saknar filmer idag av den typen som han representerar. Roligaste biten är dock när pappan hankar sig fram i statistvärlden. Hans vänner som 'the guy who mumbles in court rooms' och jakten på en talroll. Jag kan nästan se en del av skämten återanvända i Ricky Gervais Extras-serie, men jag minns kanske fel.
  Hur som helst - riktigt fint att sitta och titta på hoppiga vhs-filmer igen. Kommer kanske inte uppdatera lika frenetiskt som förr, men det kommer i alla fall inte ta ett år till nästa post.

Dödsfällan

Dödsfällan
Deathtrap
1982
Bolag: Warner Home Video

  När jag var tio år älskade jag mystiska short stories. Roald Dahl, Stephen King, Alfred Hitchcock. Både i bok- och filmform. Bokformen delvis för att det var ungefär så länge man orkade läsa utan att bli uttråkad.
  Kännetecknande var att det nästan alltid hade en liten twist på slutet, och när man blivit lite vän med genren blev det som en sport att lista ut hur det låg till.
  Det hade varit en dröm för mig att hitta den här filmen då.
  Svårt att ens berätta handlingen utan att spoila, men i stort handlar den om Sidney Bruhl (Michael Caine), en pjäsförfattare på dekis som har kommit över ett fantastiskt manus skrivet av en student (Christopher Reeve). Han bjuder hem studenten för att prata om ett samarbete, medan i själva verkar han och frun Myra (Dyan Cannon) planerar att mörda honom för att lansera manuset som sitt eget.
  Sedan vänder det. Igen och igen. Det är som fem sådana där short stories staplade på varandra. Dödsfällan är en filmatisering av Ira Levins Broadway-pjäs Deathtrap som var en långkörare på 70-talet. Det här med filmer baserade på teater kan ju se ut lite hur som helst. Just i det här fallet, när intrigen finns i själva dialogen, gör filmformatet varken från eller till. Så gott som hela filmen utspelar sig i samma rum, och det känns rätt mycket som att se en pjäs, fast ut lite fler vinklar.
  Jag vet inte varför jag har lite svårt för Michael Caine, men det är något som gör att jag nästan aldrig får kemi med hans karaktärer. Kanske något med det brittiska han utstrålar. Här fyller det dock sin funktion. Dyan Cannon är i vanlig ordning en tv-Goldie Hawn som fnittrar och spelar fars men här passar hon in i sammanhanget, tycker jag.
  Som sagt - om jag hade sett den här som tioåring hade jag blivit helt förförd av alla intriger och vändningar och gjort fruktlösa försök att återberätta handlingen för mina föräldrar gång på gång.

Shoot the Moon

Ta Ner Månen Om Du Kan! (biotitel)
Shoot the Moon
1982
Bolag: Esselte Video

  Det verkar som att omslagsmakaren har tänkt att den här filmen ska marknadsföras som 'heartwarming'. Möjligen är även filmen själv tänkt att vara det, men jag är inte så säker. Speciellt mycket mys är det inte.
  Författaren George Dunlap (Albert Finney) har ett bråkigt äktenskap med sin fru Faith (Diane Keaton) men bråken slutar trots allt alltid förlåtande. Tills den dag George träffar en ny kvinna, Sandy (Karen Allen) och lämnar familjen över en natt.
  Faith bor kvar med de fyra döttrarna i huset på landet och träffar istället den vänlige hantverkaren Frank (Peter Weller) som hon inleder ett stapplande förhållande med.
  Jag brukar gilla själva filmtypen, men det är lite för mycket att störa sig på här för mig. Jag vet inte riktigt hur man tänkt sig att tittaren ska uppfatta Albert Finneys hemska karaktär, men antagligen är det meningen att man ska låta hans kulturgubbecharm förlåta att han beter sig som en idiot. Det är ju lite det som filmen går ut på överlag, att oavsett hur han beter sig så kan han alltid komma tillbaka till familjen igen. "De älskar varandra för mycket". Otroligt störigt.
  Fast delen med Diane Keaton och döttrarna är lättare att tycka om. Det slår mig när jag ser den här filmen att hon nog är den första skådisen som specialiserade sig på att vara 'whimsical'. Smart och tuff men lite klantig. Här är hon i så fall i sitt esse förutom karaktärsdraget att ständigt ge mannen nya chanser.
  Peter Wellers karaktär Frank är väl tänkt att vara motsatsen till Albert Finneys gubbstrutt. Ung och lågmäld men ändå händig och handlingskraftig. Det slår mig att det är andra filmen på kort tid där jag ser Weller i den här rollen som en kärlekstörstande kvinnas nya man. Kan förstå varför på något vis.
  Bäst i hela filmen är dock Dana Hill, äldsta dottern i familjen som även är en av filmens bästa karaktärer. Till skillnad från de mindre barnen är hon en grubblare som ser saker mycket klarare än alla de vuxna karaktärerna. Dana Hill som jag annars bara sett i andra Ett Päron till Farsa-filmen men nu blev jag sugen på att se fler filmer med henne. Här är hon makalös.