Kär och Galen

Kär och Galen
Lovesick
1983
Bolag: Warner

  New York-film! Detta förlåtande faktum som gör att till och med tradiga actionfilmer kan få ett visst värde i min ögon. I inledningsscenen av Kär och Galen följer man psykologen Saul Benjamin (Dudley Moore) på hans promenad från hemmet till praktiken. Längs lugna och välbärgade gator. Soundtrack: klassisk musik. Jag funderar för en stund på om jag ska spara den här filmen till en fredag istället. Känns mycket lovande.
  I andra delen av skalan finns det ett problem som drabbar New York-film lite mer än genomsnittet, tror jag. Historier om unga kvinnor (typ 18-20) som faller för äldre kulturmän/akademiker (typ 45-50). Ju mer glimt i ögat desto mer olustigt.
  Dudley Moore spelar som sagt en psykolog som faller för/blir besatt av sin unga patient (Elizabeth McGovern) som berättar om sina fantasier där så klart psykologen spelar en betydande roll. Likt de flesta Woody Allen-filmer med andra ord. Problemet är egentligen inte att ämnet är olustigt. Ett välspelat drama om det här dilemmat hade väl gått an.
  Men nu ska det istället vara gulligt, roligt (antar jag) och lite whimsical sådär. Han ringer patienten och lägger på, förföljer henne till jobbet och gömmer sig i en klädkammare, rotar i hennes plånbok och så vidare. Jag har lite svårt att se gulligheten.
  Lägg sedan till ett störigt sidospår där Dudley Moore har spöksamtal med Sigmund Freud som leder honom på rätt väg.
  Synnerligen olustig film.