Fighting Justice

Fighting Justice
True Believer
1989
Bolag: Video Trade

  En Rekommenderas-klassiker från videobutikerna när det begav sig. Som nästan allt James Woods var med i, väl. Dock aldrig sett den tidigare.
  En asiatisk man sitter i fängelse för ett mord i Chinatown för tio år sedan. I ett bråk i fängelset dödar han en medfånge i självförsvar, och skumraskadvokaten Eddie Dodd (James Woods) tar sig an fallet ihop med assistenten Roger Baron (Robert Downey Jr). När man gräver i fallets historia så hittar man saker som inte riktigt stämmer med den gamla utredningen. Kanske är det så att fel man sitter fängslad?
  Baksidestexten och bilderna gör mig redo för att långt och pladdrigt rättegångsdrama, men detta är faktiskt en rätt fin pusseldeckare med gott om thrillerelement och bra who-dunit-twist på slutet.
  Positiv överraskning!

Hannah och Hennes Systrar

Hannah och Hennes Systrar
Hannah and her Sisters
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Detta var den första Woody Allen-film jag såg. Jag har ett ganska starkt ungdomsminne kring det. Den gick på FilmNet som var en rätt bra källa för mig att se filmer som jag "aldrig hade hyrt". Minns att jag verkligen gilla den, och att jag kände mig lite smart och vuxen som gillade den. Jag var typ 13 och konsumerade väl i första hand ungdomskomedier och slashers. Men det var en liten ögonöppnare att filmer jag trodde var "svåra" eller "djupa" faktiskt kunde vara ganska kul.
  Sedan dess har den väl haft en ganska säker plats på klassiker-piedestalen, och det bär ibland emot att se filmer som står där, men blev genuint sugen på att se den igen.
  Handlingen är väl inte mycket att orda om egentligen, det kretsar i vanlig Woody Allen-ordning kring relationstrassel bland kulturfolk och övertänkare i New York. Denna gång blir Michael Caine förtjust i sin frus syster och brottas med tankarna kring det. Woody Allen spelar en tv-producent i samma bekantskapskrets som utreds för en misstänkt hjärntumör och brottas med tankarna kring det.
  Man skulle kunna tro en film med den här titeln och det här omslaget är en film om systerskap, i nån förlängning så är det väl det, men mest av allt är de här tre systrarna föremål för männens grubblerier. Jag tycker förvisso att karaktärer är intressanta och bra skrivna, men det är ändå de grubblande männen som liksom äger rummet.
  Kan förstå att jag föll för den här som ung. Woody Allen är kul och lätt att förstå, och själva inramningen med New York och jazzsoundtrack, den är jag alltid svag för.

Forever Lulu

Forever, Lulu
Forever, Lulu

1986
Bolag: Vestron

  Elaine (Hanna Schygulla) är en medelålders tysk kvinna som bor i New York och kämpar för att få igång en författarkarriär. Hon är utfattig och bor i ett råtthål, men en sen natt får hon på grund av ett missförstånd en dyr minkpäls av en kvinna. Med pälsen på märker hon att hon blir insläppt på hela andra ställen är som sitt fattiga jag. I fickan ligger dessutom en nyckel till ett hotellrum som hon går till av nyfiken.
  När hon är i lägenheten blir hon vittne till en narkotikauppgörelse, som dessutom blir avbruten av polis följt av en skottlossning. Plötsligt står hon i ett främmande hotellrum med golvet fullt av döda poliser och brottslingar samt två väskor med kokain och sedlar.
  När hon sedan efter samvetskval väljer att kontakta polisen och lämna in tjuvgodset blir hon berömd, intervjuad av TV och igenkänd på gatan. Plötsligt vill alla förläggare ge ut hennes bok, men samtidigt så vet också de kriminella vem hon är och sätter ett pris på hennes huvud.
  Ja, klassiskt thrillerkomedi-upplägg med försvunna väskor och missförstånd, men någon spänning eller fars blir det inte utan mer en diskbänks-komedi där en massa skeva karaktärer i New York avlöser varandra. Snarare än en röd tråd eller handling.
  Debbie Harry är med också. Hennes roll har knappt några repliker utan susar mest omkring som nån slags väsen, jag vet inte om karaktären har nån slags symboliskt värde i handlingen, eller nåt. Hur som helst så får den inget direkt fäste. Det får nästan ingenting för det fladdrigt och New Yorkigt, och det är väl kanske så det ska vara. 

En Prins i New York

En Prins i New York
Coming to America
1988
Bolag: Esselte Video

  Detta är en film som de flesta jag kände på den här tiden hade en starkare relation än jag. Nog såg jag En Prins i New York alltid, men det var verkligen ingen film jag kunde utantill eller kunde repliker från. Gamla Eddie Murphy-filmer är överlag lite som att kolla på gamla glasslistor eller godisreklamer från förr. "Just det, den HÄR minns jag".
  Oh well, En Prins i New York fick en ny vända i spelaren efter snart 40 år.
  Vet inte hur noga man behöver redogöra för handlingen här, men Eddie spelar ju då prinsen Akeem av Zamunda. En överbeskyddad ung herre som precis ska bli bortgift mot sin vilja. Han förklarar att han själv vill välja sin brud, och får några veckors tidsfrist av Kung Jaffe (James Earl Jones).
  Så han och tjänaren Semmi (Arsenio Hall) beger sig till New York för att hitta Akeem stora kärlek. Och ingen får veta att han är prins så han tar jobb som städare på en hamburgerrestaurang.
  Som de flesta komedier från SNL-myllan är det ju väldigt centrerat kring Eddie Murphy. Han spelar fyra olika roller, och hade nog kunnat spela fyra till om tekniken tillåtit 1988. Men det brukar bli mer överspänt och gapigt än så här, faktiskt. En Prins i New York känns mysig och hjärtlig även om man väl får sänka volymen några gånger också. En vinterfilm i New York. Där är man ju halvvägs på nåt vis.

City Girl

City Girl
The City Girl
1984
Bolag: Romantic/Walthers Video

  Den här filmen, som råkade hamna på Walthers Videos Harlequin-etikett Romantic, är i själva verket Martha Coolidges uppföljare till Valley Girl. En film som ju blev lite omtalad för att ta ungdomars känslor och problem på allvar, och denna fortsätter väl lite i samma banor kanske.
  Anne (Laura Harrington) är en ung och begåvad fotograf som står på randen till ett genombrott. Vägen dit tror hon går via ett jobb i New York där hon ska försöka dokumentera en dekadent sekt som experimenterar med droger och sex på rockklubbar. Samtidigt så knakar förhållandet med pojkvännen, som är företagsledare och har väldigt lite förståelse för Annes kreativa driv.
  När de efter ett bråk gör slut känner Anne en dragning till den experimentella klubbvärlden, samtidigt som hon ska försöka hitta sig själv i storstaden.
  Det låter dessvärre mer intressant och djuplodande än det är. I alla fall rent manusmässigt. Långa scener som inte leder någonvart. Däremot gillar jag Laura Harrington i huvudrollen. En ny bekantskap för mig med lite samma girl-next-door-aura som Meg Tilly (och bildmässigt ganska lik Thora Birch). Även karakären hon spelar känns sympatisk och lite lagom quirky sådär.
  Men det är bästa är ju ändå inramningen. Precis som Valley Girl är den här filmen genomsyrad av det tidiga 80-talets new wave-scen, och även en ganska långdragen scen på en nattklubb piggas ju upp av lite ryckig powerpop i smala slipsar från scenen.

Polismördaren

Polismördaren
Prime Target
1989
Bolag: Esselte Video

  Det har olyckligtvis blivit så att de tre senaste filmerna jag sett har fått mig att tappa förtroendet en aning för New Yorks polisväsen. I alla fall som det tedde sig på 80-talet. F/X och F/X 2 gjorde ingen bra reklam för det direkt med sin genomkorrupta och kriminella poliskår, och inte ser det ljusare ut i den här tv-filmen från 1989.
  När två kvinnliga poliser dödas i tjänsten på kort tid börjar Sgt Kelly Mulcaheney (Angie Dickinson) ser ett mönster när det visar sig att båda varit inblandad i ett upprop för kvinnliga polisers rättigheter och löner. De har också kort innan "olyckorna" blivit besvärade av telefonsignaler på nätterna. Kelly får kontakt med ytterligare en kvinnlig polis som fått de här samtalen. Står hon näst på tur? Kommer Kelly kunna skydda henne?
  Väldig basic tv-thriller, på gott och ont. Inte helt värdelös story, men jag hade gärna sett en lite mer whodunit-upplägg än som nu då man fattar rätt tidigt hur det hänger ihop och hoppas på nån slags twist på slutet, men nä, den traskar i mål utan överraskningar eller vändningar.
  Det finns ju dock andra värden. Angie Dickinsons tuffa snut är lite udda på nåt vis, ser ut som nån i pantertanter men är rätt badass ändå. Deckarsaxofonen slipper vi inte heller. Men den kompenseras av mysiga New York-miljöer och, faktiskt, ett par riktigt spännande scener.

F/X - Dödlig Effekt

F/X - Dödlig Effekt
F/X - Murder by Illusion
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Den här filmen var länge sedan jag såg. Länge sedan jag ens tänkte på. Men minns den som bra och fängslande. Bryan Brown spelar Roland Tyler, en stjärna inom specialeffekter på film som blir kontaktad av en man vid namn Lipton (Cliff de Young) som jobbar inom polisen. De har lyckats få maffiabossen De Franco (Jerry Orbach) att vittna mot maffian, och för att inte han ska hinna dödas innan dess så vill de iscensätta att han blir skjuten till döds med hjälp av Tylers specialeffekter.
  Men när väl dagen kommer då Tyler ska skenavrätta De Franco på en restaurang så vänds allt upp och ner. Poliserna lämnar honom i sticket och plötsligt är han jagad av alla.
  Den här håller absolut, skulle jag säga. Riktigt bra "nowhere to run"-film, god 80-talsaction och lagoma doser thriller och action. Jag är generellt förtjust i filmer där man sakta förstår hur allt hänger ihop, och detta är en riktigt mysig och välskriven 80-talskusin till Hitchcocks "I Sista Minuten".

Blue Jean Cop

Blue Jean Cop
Shakedown
1988
Bolag: Nordic

  Roland Dalton (Peter Weller) är en offentlig försvarare som får en man som klient som anklagar för att ha mördat en polis i Central Park. Han säger att polisen var civilklädd och aldrig visade sin badge, och refererar till honom som en "blue jean cop". Med uttrycket menas korrupta poliser inom New Yorks poliskår som samarbetar med de stora knarkkungarna.
  När han börjar undersöka det möts han av motstånd hos polisen, men hittar sin vän i Richie Marks (Sam Elliott), råbarkad äldre polis med stort rättspatos.
  James Glickenhaus som gjorde The Exterminator har gjort den här filmen. Detta var hans mainstreamfilm. Hans enda, tyvärr. Jag tycker han gör det bra. Sunket från Exterminator finns med här på ett hörn, men vägs upp av delen som utspelar sig inom rättsväsendet som ger filmen lite allvarlig tyngd. Där mellan hittar vi rätt sanslös dum-action, men ändå välgjort på ett blockbuster-sätt. Väl använda storstudiopengar.
  Sedan slår det mig att om den här filmen skulle varit helt ny hade jag sannolikt inte gillat den (eller ens sett den, ska väl sägas). Mycket av det fina här hänger ju ihop med den här 1988-ramen. Det är New Yorks 80-talsgränder shot on location, Twin Towers i bakgrunden, lite New Jack Swing i soundtracket och Peter Weller i samma veva som Robocop. Det räcker gott för en överraskande trevlig polisfilm.

Maratonmannen

Maratonmannen
Marathon Man
1976
Bolag: Esselte Video

  Mina recensioner här börjar lite för ofta med att jag såg en viss film på FilmNet för en massa år sedan. Men det var starka och smakdanande år när jag satt och vräkte i mig klassiker, ofta istället för att gå till gymnasiet, om dagarna i början av 90-talet när vi hade FilmNet i hushållet. Den här filmen minns jag som helst fantastisk. Ett betyg jag har lärt mig att ta med en nypa salt när jag sett om filmer långt senare. Men det krävs ingen lättimpad 15-åring för att bli överrumplad av Maratonmannen alltså.
  Babe (Dustin Hoffman) är en universitetsstudent som en dag får oväntat besök av storebrorsan Doc (Roy Scheider). Doc är förmögen och framgångsrik i oljebranschen, men har - visat det sig - även gjort en del tjänster åt en ökänd nazist, Dr Szell (Laurence Olivier) genom att föra hans tillgångar mellan olika länder.
  På sitt besök i New York stämmer han träff med denne Szell som mördar honom. På något vis har han fattat misstankar om att Doc även berättat om honom för sin bror, vilket han inte har. Så utan att ha en aning om vad det handlar som så dras Babe in i en mardröm med nazister, falskspelade poliser och gamla skulder.
  Första halvan av filmen sitter jag mest och njuter av hela sammanhanget. Det är peak Dustin Hoffman, peak Roy Scheider, peak New York. En elegant och nervös thriller. Duger mer än väl. Men det är sen under andra halvan som man blir helt blown away. Febrigt, klaustrofobiskt, vackert, fruktansvärt. Många starka känslor på samma gång. Kan verkligen förstå hur den kröp under skinnet på mig som 15-åring, men trodde faktiskt inte jag skulle känna samma idag. Otrolig film!

Barnförbjudet

Barnförbjudet
The Last Child
1971
Bolag: Scand Video

  Alltid kul med gamla filmer om framtiden där framtiden är uppnådd och passerad. I detta fall med råge. I den här filmen från 1971 befinner vi oss i den svindlande framtiden 1994. Då har alla fortfarande kläder, frisyrer och bilar från 70-talet, men världen är på väg att kollapsa på grund av överbefolkning.
  I USA har man tagit krafttag mot detta och infört en regel om att alla får ha max ett barn, och bevakar detta genom myndigheten Befolkningskontrollen.
  Allen och Karen (Michael Cole och Janet Margolin) hade ett barn som dog som spädbarn. Det räknas ändå som ett barn enligt den nya lagen. Nu väntar man sitt andra barn, vilket myndigheterna kommer på och fångar in Karen för att framkalla ett missfall.
  Men de lyckas fly New York för att ta sig till Kanada. som inte har samma lagar, med polisen hack i häl. På ett tåg hamnar de bredvid senatorn Quincy George (Van Heflin) som lovar det unga paret att göra allt han kan för hjälpa dem. Han står nämligen på deras sida och tycker lagarna är barbariska.
  Ja, man har inte lagt någon större energi på att skildra framtiden rent visuellt. Ingen futuristisk teknik, inga visioner om hur världen skulle kunna se ut 1994. Förutom då den här lagen, och några andra smågrejer. Men jag tycker inte det gör någonting alls, för istället har man en välskriven historia. Man kanske inte sitter på nålar, men är ändå nyfiken på vart det ska ta vägen.
  Men framför allt så fick jag träffa en skådespelare jag inte kände till som jag verkligen vill se mer av, Van Heflin. Han spelar senatorn och gör det otroligt bra. Intressant karaktär också, men det händer verkligen något med hela filmen när Van Heflin kommer in i bild. Han trollbinder.
  Klart sevärd.

Snabba Pengar

Snabba Pengar
Quick Change
1990
Bolag: Warner Home Video

  Grimm (Bill Murray) rånar en bank i clownkostym och tar personalen som gisslan i bankvalvet. Polisen utanför börjar genast förhandla om att släppa gisslan. Men de vet inte att två i gisslan, Phyllis (Geena Davis) och Loomis (Randy Quaid) är hans kumpaner, och efter att han släppt ut dem som första gisslan (med kläderna fulla av pengar) släpper han ut sig själv omaskerad som en tredje. En genial plan som går precis som beräknat.
  Problemen kommer istället när man på väg mot flygplatsen kör fel i en korsning, kommer in i skumma områden, får bilen stulen och får maffian efter sig.
  Ja, en klassisk thrillerkomedi helt enkelt. Gjord 1990 men fylld till bredden av 80-talets alla typiska förvecklingar som man känner ifrån en massa andra såna här "en natt på stan"-komedier.
  Men vem behöver något nyskapande när man kan få en och halv timme New York-mys, Bill Murray i sina bästa år och rollistan full av birollsansikten man försöker komma ihåg vart man sett tidigare. Jack Gilpin, Stanley Tucci, Phil Hartman, Philip Bosco. Om ni inte känner till vid namn så känner igen ansiktena.
  Så ja, 90 lättsmälta minuter. Inga stora skratt, men aldrig heller speciellt tråkig.

Who's That Girl

Who's That Girl
Who's That Girl
1987
Bolag: Warner Home Video

  Det är alltid svårt att sortera minnen kring filmer som är mer kända för sitt soundtrack än som film. Och det gäller väl samtliga Madonna-filmer, skulle jag tro. Har man sett denna, eller är det musikvideorna man minns?
  Madonna spelar här Nikki Finn, en småtjuv som suttit i fängelse i fyra år för ett mord som hon inte har begått. Loudon Trott (Griffin Dunne) är en fyrkantig advokat som precis ska gifta in sig i den förmögna släkten Worthington, men dagen innan bröllop så ber kommande svärfar, patriarken Sam, honom att fånga upp Nikki när hon kommer ut från fängelse och eskortera henne ut ur New York.
  Det blir naturligtvis komplikationer av det. Nikki och Loudon är från två olika världar. Nikki är yvig och oberäknelig och måste hela tiden  tyglas av den stiffe Loudon. Dessutom har de poliser och gamla skurkkumpaner efter sig.
  Nä, jag har nog inte sett den här tidigare. Baserat på att nog ändå hade gillat den som 13-åring när den kom. Just den här typen av lite skruvade actionkomedier där det händer saker hela tiden brukade gå hem i gillestugan när det begav sig. Med vuxna ögon så blir man väl mätt fortare, men det är ändå bra 80-talsfart och lite New York 1987 har man inte dött av.
  Det jag tyvärr blir trött på först av allt är Madonnas karaktär. Fattar ju grejen, hon ska vara nån slags new yorksk Cyndi Lauper-figur som inte bryr sig om vad folk tycker bla bla, men det budskapet går ju fram under förtexterna och sedan bankas det in i scen efter scen.

Kär i Karriären

Kär i Karriären
The Concierge / For Love or Money
1993
Bolag: CIC Video

  För att komma i den rätta mellandagskänslan behövs en romcom. Från 1993. Det blev den här som jag aldrig sett tidigare.
  Doug (Michael J Fox) är portier på ett anrikt Manhattan-hotell. Det gör att han springer ärenden i alla de dyraste butikerna för hotellets gäster, men också att han blivit expert på att hantera deras hemliga affärer. I en av de lyxiga juvelbutikerna jobbar Andy (Gabrielle Anwar) som Doug jobbar på att få ut på en dejt.
  En av hotellets återkommande gäster är modemagnaten Christian Hanover (Anthony Higgins) som den här gången har bokat hotellet lyxigaste svit och ber om full diskretion eftersom han ska träffa en älskarinna. In genom dörren kliver Andy och Dougs hjärta är krossat.
  Samtidigt får han veta av Hanover att Andy bara är tidsfördriv för honom, så han ställs mellan att göra ett bra jobb och följa sitt hjärta.
  Ja, denna slank ju ner lättare än en kanadensisk tv-film, men den har ändå en högklassig Garry Marshall-känsla som gör den egentligen borde vara kändare än den är. Bra feelgood, bra klassisk romcom i elegant New York-skrud.
  En rolig detalj är att två svenska låtar sveper förbi i farten. Army of Lovers "Ride the Bullet" spelas vid en modevisning, och - än mer överraskande - så minglar överklassen till Midi, Maxi & Eftis "Masenko" på en lyxfest.
  God valuta för pengarna, denna afton.

En Främling Mitt Ibland Oss

En Främling Mitt Ibland Oss
A Stranger Among Us
1992
Bolag: Egmont

  Jag har talat mig varm om thrillervågen i det tidiga 90-talet många gånger. Kanske till och med frågat om det ens finns nån dålig thriller från de här extremt starka åren? Det här var en tråkig jävel faktiskt.

  Melanie Griffith spelar Emily, en tuff New York-snut som sätts att undersöka fallet med en försvunnen man i en ortodox judisk församling som inte har mycket till övers för världen utanför. Det visar sig ganska snart att mannen har blivit mördad, troligen av någon i församlingen.
  För att kunna undersöka mordet går rabbin med på att låta henne gå undercover som ortodox jude och bli en del av familjen. Till en början har hon svårt att acceptera deras strikta levnadssätt men efter ett tag börjar hon förstå tjusningen med ett lugnt och fromt liv under religionens strikta regler.
  Även om den här filmen marknadsförs som en thriller (med När Lammen Tystnar-layout och allt) så är det mer ett märkligt drama som jag inte riktigt förstår poängen med. Det finns en liten whodunit-historia i botten men mest består filmen av långa scener med judiska ritualer och långa segment där Emily försöker lära sig olika sysslor. Sedan förstår jag inte riktigt varför hela filmen är så brun. Visst, inredningen är församlingshuset är ju brun, men det är som att det ligger ett brunt filter på hela filmen, ungefär som när man gör en scen som ska visa att det var för länge sen. Man blir lite trött i huvudet efter ett tag.
  Kanske missar jag nån intressant take med det religiösa här, men jag ser tyvärr bara ett riktigt segt polisdrama.

Vittne i Natten

Vittne i Natten
Bedroom Eyes
1984
Bolag: HemFilms

  Harry Ross (Kenneth Gilman) är en börsmäklare som under sin joggingtur fastnar vid ett fönster där det pågår nån slags sexuell lek i ett sovrum. Han återkommer varje kväll till samma fönster för att smygtitta, tills han tar tag i sina problem och kontaktar en psykolog för att bli av med dem. Men guess what, psykologen är inte bara en kvinna utan en sexig kvinna. En sån där som ser ut som en Playboy-modell när hon tar av sig glasögonen och skakar ut håret.
  Trots den professionella hjälpen så fortsätter Harry att gå till det där fönstret för att titta. Men plötsligt en kväll ligger kvinnan död på sängen. Och Harrys fingeravtryck, fotavtryck och till med lite blod (han skär sig) finns utanför mordplatsen.
  Han förstår att han kommer bli misstänkt för mordet och frågar sin nyvunna psykolog om hjälp. Hon försöker hjälpa honom så de kan hitta den riktiga mördaren innan polisen hittar Harry.
  Ja, verkligen by-the-book-thriller som ändå underhåller skulle jag säga. Problemet är väl snarare att den hade mått bra av en annan budget. Regissören William Fruet gjorde klassiska Death Weekend på 70-talet och där gjorde den låga budgeten verkligen filmen gott. Oberäknelig och närgången. Men när man ska göra en rätt standardiserad mordthriller i New York-miljö så hade det nog ändå smakat bättre med t ex William Hurt och Sigourney Weaver än, ja, de här.'
  Mycket okynnessnusk är det. Många duschar tas. Men som thriller har den ändå lite Hitchcock-vibe som gör att man vill se klart och se hur det går i alla fall.

Agent On Ice

Agent on Ice
Agent on Ice
1985
Bolag: TransWorld

  John Pope (Tom Ormeny) är en alkoholiserad f d CIA-agent som går omkring och tror att han dödat maffiabossen Frank Matera (Louis Pastore) på Silicien, medan han i själva verket överlevde. Och nu är han i New York för att inte bara hämnas på John utan eliminera ett antal f d agenter som vet för mycket om en stor penningtvätthärva som han ligger bakom, tillsammans med folk från självaste CIA.
  Så John Pope är jagad av både maffian och CIA och har ingenstans att vända sig.
  Ja, vad ska man säga om denna. Klassisk spionaction. Sett sämre, sett bättre givetvis. Ett par saker faller jag ändå för. Hur de New Yorkska miljöerna är totalt ocharmerande. Det är snöblaskigt, fintpinat och grått. World Trade Center i snödimma. Lite mysigt ändå.
  Sedan gillar jag musiken, ett magert syntsoundtrack där jag inbillar mig att regissören hade föredragit nåt mer actionbombastiskt, men jag tycker verkligen det ger filmen en udda stämning ändå. 

Barn Kidnappat...

Barn Kidnappat...
Rockabye
1986
Bolag: Juno Media

  Hög tid för tv-film igen! Det är ju trots allt det här flödets USP. Här har vi en tv-film från 1986 som ger en stark känsla av based on a true story, men jag hittar faktiskt ingen information om att den skulle vara det.
  Susannah (spelad av Valerie Bertinelli, Eddie van Halens fru) håller på att skilja sig från sin man och mellanlandar en dag i New York på väg hem till sina föräldrar med 3-årige sonen Sonny. Men mitt där på gatan i storstadsmyllret så sprejar någon tårgas i hennes ögon och när hon kan se igen är lille sonen borta. Ingen tycks ha sett vad som hänt, och när hon vänder sig till polisen hamnar fallet snabbt i den oändliga hög av försvunna personer i New York.
  Hennes räddning blir Victoria (Rachel Ticotin), en journalist som intresserar sig för fallet och via tidningen vill försöka hitta Sonny. Spåren leder till att Sonny kan ha kidnappats av en illegal adoptionsfirma, och Susannah och Rachel börjar kontakta olika adoptionsbyråer som kunder, och till slut får de napp.
  Ja, detta var ju förstklassigt mys måste jag säga. Inte ämnet alltså, utan filmen. Dels ett stabil tv-filmsgrund, bra skådisar, bra story, bra manus. Sedan New York också. 1986 dör man inte av. Men också hur den går från ett drama till en faktiskt ganska kuslig thriller när Susannah börjar gå undercover för att komma när den här adoptionsligan. Mycket positiv överraskning!
  Bonus: Jason Alexander (George Costanza i Seinfeld) som NYPD cop!

En Ny Chans

En Ny Chans
A New Life
1988
Bolag: Esselte Video

  Relationskomedi i New York-miljö? Ja tack! Denna har jag sett för många år sedan, men jag kände mig mer i fas med den nu, så värt en omtitt. Alan Alda är ju en favorit. Som en likeable Woody Allen.
  Här spelar han Steve Giardino, en stressad Wall Street trader som plötsligt får höra av sin fru Jackie (Ann-Margret) att hon vill skiljas efter många år äktenskap. Anledningen är att Steve är gift med sitt jobb och inte ger henne någon uppmärksamhet.
  De båda ger sig ut i New York efter nya livspartners och Jackie hittar Steves totala motpol, den spirituelle konstnären Doc (John Rhea) som ger henne full uppmärksamhet alla dygnets minuter.
  Steve inleder ett förhållande med läkaren Kay (Veronica Hamel från Spanarna på Hill Street!!), en relation som först verkar helt perfekt men som blir komplicerad när Kay vill ha barn.
  Jag älskar ju sånt här. Snackiga relationskomedier i New York-skrud. Visst blir man lite trött på babbel ibland, men Alan Aldas filmer har en fin humanistisk ton i sina filmer, inte lika nedlåtande som Woody Allen, men annars är det är ju mycket som förenar dem. "En Ny Chans" påminner på många sätt om en av Aldas allra bäst filmer, "Fyra Årstider" från 1981, där äktenskap går i kras och knyts samman. Det är lättsamt, småroligt och ibland riktigt fint.

En Natt i New York

En Natt i New York
After Hours
1985
Bolag: Warner Home Video

  Den här försökte jag se på FilmNet för typ 35 år sedan. En Natt i New York låter ju verkligen som nåt jag skulle kunna gilla, då som nu, men minns att jag bara tyckte den var skum och stängde av den. Ger den en ny chans med vuxenhjärna.
  Paul (Griffin Dunne) är en vanlig kontorist som i all välmening börjar prata med Marcy (Rosanna Arquette) på en bar. Hon ber honom följa med hem och träffa hennes rumskompis, konstnären Kiki (Linda Fiorentino). Kvällen som börjar med en serie missförstånd leder sedan till en ändlös natt av problem för Paul. Gång efter gång träffar han kärlekstörstande femme fatales, skumma nattmänniskor, tjuvar och mördare.
  Det är skruvat, det är högt tempo, det är som gjort för att mitt 15-åriga jag skulle studsa av lycka hemma i pojkrummet. Men det gjorde jag inte, och gör inte nu heller. Inser att detta är en komedi som många håller högt. Martin Scorsese. Smarta passningar till filmhistorien. Svart komedi. Kul om man uppskattar, men detta är verkligen ingenting alls för mig. Jag bryr mig inte alls om Pauls problem och jag tycker inte scenerna eller personerna är speciellt roliga. Den roligaste personen i hela filmen flashar förbi några sekunder i filmens första scen (en nyanställd på jobbet som direkt börjar berätta om vad han vill göra istället). I övrigt är det för skruvat, noirigt och drogdimmigt för mig.

I Lust och Nöd

I Lust och Nöd
Heartburn
1986
Bolag: Esselte Video

  Oh, jag älskar ju när man känner till en film framför allt via en viss låt i soundtracket, och så kommer den låten redan i första bildrutan. Som att den enda personen man känner i sällskapet kommer till dörren och hälsar en välkommen. Här är det Carly Simons underbara "Coming Around Again" som inte bara sätter tonen för första scenen utan hela filmen.
  Meryl Streep spelar Rachel, en kärlekskrank matskribent i New York, som faller för den vältalige krönikören Mark (Jack Nicholson) när de stöter på varandra i den kulturella men ytliga mingelvärlden. De inleder ett förhållande trots att Rachel varnats för hans playboyrykte.
  De skaffar också ett hus, ett renoveringsobjekt som aldrig blir klart, och väntar snart sitt första barn. Men mitt i familjelyckan märker Rachel att Mark har haft ett förhållande vid sidan om och lämnar honom.
  Ja, jag älskar ju sånt här. Speciellt inom just den här ramen. New York, neurotiska relationsdramer, i utkanten av Woody Allen-spektrat. Nora Ephron har skrivit denna. Henne har jag börjat hysa allt högre respekt för med åldern. Det är välskrivet, nyansrik, småroligt, 80-taligt och bedårande. Meryl Streep är sanslöst bra i huvudrollen. Jack Nicholson går väl mest omkring och är Jack Nicholson, men man kommer ju inte ifrån att ingen spelar charmig skitstövel bättre än Jack.
  Gillar ni birollsskådisar? Då har ni kommit rätt! På menyn finns Jeff Daniels, Richard Masur, Stockard Channing, Catherine O'Hara, Jack Gilpin och andra ansikten man sett hundra gånger och alltid gillar. I New York. 1986. Oslagbart fint!