Spiraltrappan

Spiraltrappan
The Spiral Staircase
1975
Bolag: Warner Home Video

  Den här typen av film var det läskigaste jag visste en gång i tiden. Människor instängda i ett hus, det regnar, åskar, träden slår mot rutan och någon finns där ute. Eller är han redan inne?
  Helen (Jacqueline Bisset) har blivit stum av PTSD efter att hennes familj brunnit inne. I ett försök till miljöombyte får hon bo hos en släkting på en stor herrgård. Samtidigt härjar en mördare som dödar handikappade i trakterna.
  Inne i huset pågår ett släktdrama med en sjuklig mor och två bröder som är i luven på varandra. Ute dundrar åskan. Och så verkar det som att nån har tagit sig in i huset.
  Ja, den här typen av mysrysare har verkligen en charm. Bitvis är det väl nostalgi över det jag skrev om nyss, att en gång i tiden kunde jag verkligen ligga sömnlös av såna här tankar.
  Sedan hatar jag inte att filmen är från mitten av 70-talet heller. Det är nåt visst med de där mellersta åren. Bildkvaliten, stämningen. Men tyvärr är jag nog lite välvillig om jag skriver att jag blir speciellt meddragen i den här filmen. Vet inte vilken pusselbit som saknas, men det är nog bara att själva handlingen är lite mellanmjölkig. Ett fönster som står och slår i källaren med en "galning" utanför var läskigare när jag var 13. Tyvärr.

Förbjuden Kärlek

Förbjuden Kärlek
The Delinquents
1989
Bolag: Warner Home Video

  Slutet av 50-talet. Brylcreme, rock n roll och jukeboxar. Tänk vad 40-talistgenerationen har fått breda ut sig med sina minnen av denna tid. Lek med tanken att 80-talister skulle göra lika mycket filmer om 90-talet. Då skulle det inte finnas annat på Netflix idag. Det finns så många filmer med precis den här sinnesstämningen, färgtonen och handlingen att det är omöjligt att komma ihåg vilka man sett.
  Jag säger inte att det är en dålig typ av film, mer att det blir lite ännu en korv med bröd efter ett tag.
  Just den här filmen, som jag aldrig kommer underfund med om jag sett tidigare eller inte, handlar om ett ungt par i Australien i just slutet av 50-talet. Kylie Minogue spelar tonåriga Lola som blir förälskad i jämnåriga Brownie (Charlie Schlatter), en amerikan som hamnat i Australien och som bor med sin alkoholiserade mamma och en styvfar som slår honom.
  Ganska fort blir Lola gravid, och de båda skriver avskedsbrev till sina familjer och ger sig ut på livets äventyr ihop. Tror de, i alla fall. Snart får Lolas mamma (även hon alkoholiserad) fatt på sin dotter och tar henne tillbaka till hemlig ort, i förhoppningen att hon och Brownie aldrig ska kunna ses igen.
  Sedan handlar då filmen om deras kamp att först hitta varandra och sedan kunna hålla ihop.
  50-talsmyset finns här. Man skulle kunna spela bingo på saker som måste vara med i den här typen av filmer också. Inget fel med det. Hemtamt, det gillar jag. Däremot så bryr jag mig inte nämnvärt om själva historien. Inget som griper tag, vare sig dramat eller karaktärerna. Men som 1,5 timmes 80-tals-50-tal är det habilt ändå.

The Rookie - Nykomlingen

The Rookie - Nykomlingen
The Rookie
1990
Bolag: Warner Home Video

  Den här såg jag på bio när den kom. Inte den typen av film jag normalt sett såg på bio, men det var ändå så ovanligt att någon ville gå på bio att jag i princip godkände vad som helst. Utan att minnas något alls av vad den handlade om, så hade jag ändå positiva minnen av den.
  Clint Eastwood spelar polisen Nick Polowski, på jakt efter en liga som stjäl och exporterar lyxbilar. Vid ett tillslag blir hans mångåriga kollega dödad, och nu paras han istället ihop med unga och oerfarna David Ackerman (Charlie Sheen)-
  Givetvis behandlar han sin nya kollega som skit, och givetvis är fallet nu "personligt" eftersom hans gamla kollega dödads.
  Ligan leds av den stilige Strom (Raul Julia) och hans flickvän Liesl (Sonia Braga). De ger lite guldkant till själv banditdelen, men annars är det mest som vanligt en massa sydamerikaner med ärrade ansikten som ramlar genom takfönster på hamnbyggnader.
  Hemtamt och absolut noll originellt men det är ändå lite fint med de där polisfilmerna som kom i kölvattnet efter Dödligt Vapen. Med omaka par, "sköna kommentarer" och i alla fall någon slags försök att skriva in lite djup i karaktärerna. Håller fast vid mitt positiva minne.

Identitet Okänd

Identitet Okänd
The Bourne Identity
1988
Bolag: Warner Home Video

  Det fanns knappt en videobutik i början av 90-talet som inte hade en Rekommenderas-lapp på den här filmen. Ändå såg jag den aldrig. Kändes så lång, nästan tre timmar. Men nu har tiden blivit mogen att ta till mig rekommendationen.
  Richard Chamberlain spelar en man som vaknar upp hos en doktor på landsbygden i Frankrike efter att ha blivit hittad skottskadad. Han minns inte vem han är eller vad han heter, men ganska snabbt går upp för honom att han är eftersökt i alla fall. Och igenkänd. På de stora lyxhotellen verkar vara ett bekant ansikte, dock inte alltid positivt
  Plötsligt är han jagad av ett stort antal människor, som verkar ha lite olika agendor, och det är väldigt osäkert i vilka lag alla spelar. Till en början tänker man naturligt att huvudrollsinnehavaren var på den goda sidan, men var han verkligen det?
  Ja, den här handlingen kan säkert de flesta redan, men för mig är detta första mötet med historien kring Jason Bourne och hans identitet. Jag har till exempel inte sett någon av Bourne-filmerna som kommit på 00-talet. Tror ändå jag började i rätt ända. 1988 känns hemtamt.
  Inte bara för min egen kulturella hemvist, utan även för att jag tycker historien får en boost av att utspela sig i en tid utan internet, mobiltelefoner och annat som ger en klaustrofobisk känsla till Jasons jakt på vem han är. 
  Jag kan verkligen förstå att filmen rekommenderas till videohyrare när det begav sig för detta är ju stor videounderhållning. Dels är historien bra och fängslande, men också för att den ständigt rör på sig, det finns nåt nytt skit kring varje hörn. Den här tv-filmsversionen är ändå oväntat actionfylld och brutal, och även om det vilar lite Sidney Sheldon-känsla av själva produktionen, så känns det ändå tillräckligt mycket som en världsvan Bond-film i slutändan.

Operation Helknäpp

Operation Helknäpp
Steelyard Blues
1973
Bolag: Warner Home Video

  Jesse (Donald Sutherland) är en odugling som i princip bara drömmer om att köra sönder fordon. Just därför har han precis avtjänat ett fängelsestraff efter att han kört med en stulen ambulans i ett folkrace. På utsidan väntar brorsan Frank (Howard Hesseman) som är hans totala motsats. Framgångsrik och uppstyrd, och när han nu ska satsa på en politisk karriär är det viktigt för honom att inte Jesse hittar på nåt nytt skit.
  Frank försöker fixa vanliga jobb åt Jesse, som hellre drömmer sig bort till nån slags hippievärld där man bara softar. Han slår sig ihop med ett gäng udda figurer, bland annat prostituerade Iris (Jane Fonda) och schizofrena Eagle (Peter Boyle), för att bygga ett eget flygplan som kan ta dem till "friheten".
  Men det kostar så först måste de göra ett antal stötar för att få ihop pengar.
  Jag kan tycka det låter som en rätt kul film när jag skriver om den nu, men det är ju nåt med humor från förr som kan vara så svårt alltså. Få genrer är så fast i sin tidsanda, ändå. Lite som att Killinggängets grejer blir svåra att förstå för en generation som föds idag.
  Så inte tycker jag det är speciellt kul, men kan ändå sträcka mig till någorlunda underhållande. Det finns något den här slappa 70-talsstämningen som är behagligt. Och fint att se de här skådisarna under sina peak-år.

Copycat

Copycat
Copycat
1995
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen har jag inte sett sedan jag såg den på bio när den kom. Minns den som bra. Eventuellt väldigt bra. 90-talets biominnen är betydligt grumligare än 80-talets, märkligt nog.
  San Francisco-polisen tvingas efter några brutala mord att inse att man har att göra med en seriemördare men har svårt att se mönstret, eftersom mördaren byter tillvägagångsätt för varje gång. Polisen MJ Mohanan (Holly Hunter) tar kontakt med psykologiprofessorna Helen Hudson (Sigourney Weaver) som har föreläst på ämnet seriemördare för att förstå mördarens mönster.
  Helen är väldigt neurotisk, delvis ärrad av tidigare möten med seriemördare, och vill först inte medverka, men inser snart att hon är mer inblandad än hon hade trott. Mördaren dödar nämligen baserat på hennes egen föreläsning och kopierar kända mord från andra seriemördare.
  En sak som är stor skillnad från när jag såg den här filmen första gången är att man idag har koll på dessa "klassiska" amerikanska seriemördare via alla dokumentärer och true crime-serie som gjorts. Om det gör filmen en tjänst eller inte är svårt att säga, men man inser i alla fall att det är en snyggt skriven och framförd thriller.
  Det tidiga 90-talets höstiga thrillermys är som bortblåst här, istället har vi en klassisk katt-och-råtta-thriller i storstadsmiljö som inte har nerven eller oförsägbarheten från till exempel Seven, men som ändå bjuder på snabba två timmars habil polisthriller.

Bodyguard

Bodycount
Bodycount
1992
Bolag: Warner Home Video

  När jag brukar lovorda thrillervågen från 1992 är det lätt att tänka att Bodyguard skulle vara genrens Sgt Pepper. Men den är liksom inte ens med i genren på nåt vis. Här finns inga höstiga villagator, smarta vändningar eller psykologisk spänning. Bodyguard är nåt helt annat. Bra är den, men nåt helt annat. Länge sen jag såg den nu.
  Kevin Costner spelar livvakten Frank Farmer, som "trots att han lagt av" övertalas att beskydda sångerskan Rachel Marron (Whitney Houston). Hon är redan nu överbeskyddad av sitt entourage och vet inte ens om att hon får brev från någon som vill döda henne. Därför är hon också oförstående till att Frank ens ska vara i hennes hus. Schism uppstår.
  Men när hon sedan inser det allvarliga läget blir deras relation och bättre och djupare. Men personen som vill mörda henne kommer allt närmare.
  När jag skulle skriva om den här filmen fick jag kolla på IMDB vad deras rollfigurer heter. Trots att jag såg klart filmen för tio minuter sedan. Anledningen till detta borde väl vara att man inte ser några rollfigurer eller karaktärer. Man ser Kevin Costner göra sin grej, man ser Whitney Houston göra sin. Och de gör det så klart jättebra.
  Som thriller är Bodyguard inget speciellt. Snarare en tv-mässig schablon-deckare med en galning som klistrar hotbrev från tidningar. Det fina här är ju dynamiken. Återigen Kevin och Whitney. Hollywood-glansen. Första halvan av filmen är lite segare än jag minns den som, men andra halvan, från att de åker ut till vildmarksstugan och slutscenerna på Oscarsgalan är lika mäktiga idag som när jag satt och slevade i mig chips till den här filmen första gången 1993.

Stekta Gröna Tomater

Stekta Gröna Tomater på Whistle Stop Café
Fried Green Tomatoes
1991
Bolag: Warner Home Video

  När den här filmen kom på video så jobbade jag helger i en videobutik. Minns hur den lockade en helt ny publik till butiken. De som visste direkt vilken film de skulle hyra, inte köpte några chips eller frågade efter tips. Det var lite hyrvideons "Inte Utan Min Dotter" på nåt vis. En bok som sällanläsarna läste. Och då kanske ännu mer specifikt mogna kvinnor.
  Det var väl inte typen av film jag kastade mig över, i alla fall inte till videokvällarna i gillestugan, men jag hade samtidigt en fäbless för filmer som utspelade sig under lång tid och detta var ju en sån. Så jag såg den och tyckte den var jättebra. Förväntningarna på denna omtitt efter 30+ år är rätt stora, för jag tänker mig att jag är mer målgrupp idag än som 17-årig videot.
  Historien tar avstamp när uttråkade hemmafrun Evelyn (Kathy Bates) träffar den livfulla åldringen Ninny (Jessica Tandy) i ett väntrum på ett sjukhem. Ninny börjar berätta underhållande historier från uppväxten på 20-talet, och om vännerna Ruth och Idgie som startar ett café i ödslig glesbygd och får ett samhälle att leva upp.
  På nåt vis är jag besviken. Kanske baserat på att jag minns den som så bra, men den är verkligen...ospektakulär. Det är inga skruvade Garp och Hans Värld-historier, här finns inget Stephen King-mörker och inte heller några extraordinära livsöden. Men det är väl kanske därför den blev så populär. Jordnära, fick folk att tänka på sin egen släkt och så vidare. Kanske hade jag hoppats bli lite mer berörd, men det är ju en fin film, det kommer man inte ifrån.
  Det som slår mig är att jag gillar den nutida biten, den med vänskapen mellan Evelyn och Ninny, mer än de gamla skrönorna från 20-30-talet, och hade gärna sett större fokus på det. Nu blir det mycket nostalgi, men just den här tiden med fattigdom, rasism och karlar som super har man dessvärre blivit lite blasé på med åren.

Katastrofplats Houston

Katastrofplats Houston
The Swarm
1978
Bolag: Warner Home Video

  Nånstans ute i Texas öknar angriper en enorm svärm av afrikanska mördarbin en militärstation och dödar i princip alla som jobbar där. När detta blir känt skickar Vita Huset över forskaren Bradford Crane (Michael Caine) för att leda arbetet med att stoppa bisvärmen. Han försöker lösa problemet på biologisk väg men blir ständigt motarbetad av militären och i synnerhet General Slater (Richard Widmark) som hade föredragit att bomba bort bina.
  Inte blir det bättre av att bisvärmens framfört är snabbare och dödligare än man först trott. När den attackerar en småstad och lämnar kaos efter sig, så inser man att man måste stoppa den till varje pris innan den når miljonstaden Houston.
  Minns den här filmen som en kalkon. Inte att jag tyckte det, utan mer en sån där film som ständigt nämndes ihop med Heaven's Gate och annat som floppat trots maxad budget. 
  När man ser den med de ingångsvärdena så tycker jag inte den är så dum ändå. Scenerna med bina, som ju ändå har nästan 50 år på nacken, ger lite klåda och själva storyn är väl inte sämre än nån annan katastroffilm egentligen.
  Ser att många på IMDB säger att den är för lång, då är den ändå med knappa två timmar ändå ovanligt kort för att vara katastroffilm. Men det ligger ändå något i det. Vad man gör av tiden. Under 2 timmar hinner man bygga karaktärer, lära känna personerna som sedan eventuellt ska falla offer, men istället sitter man mest och babblar, känns det som. Jättemycket käbbel och spel kring militären vs forskarna, som varken är intressant eller för filmen framåt. När det är 20 minuter kvar och filmen borde vara inne i ett crescendo sitter man fortfarande och babblar.
  Men förutom en viss träsmak så tycker jag man lyckas förmedla en klaustrofobisk katastrofkänsla, och effekterna är faktiskt imponerande för sin ålder.

Snabba Pengar

Snabba Pengar
Quick Change
1990
Bolag: Warner Home Video

  Grimm (Bill Murray) rånar en bank i clownkostym och tar personalen som gisslan i bankvalvet. Polisen utanför börjar genast förhandla om att släppa gisslan. Men de vet inte att två i gisslan, Phyllis (Geena Davis) och Loomis (Randy Quaid) är hans kumpaner, och efter att han släppt ut dem som första gisslan (med kläderna fulla av pengar) släpper han ut sig själv omaskerad som en tredje. En genial plan som går precis som beräknat.
  Problemen kommer istället när man på väg mot flygplatsen kör fel i en korsning, kommer in i skumma områden, får bilen stulen och får maffian efter sig.
  Ja, en klassisk thrillerkomedi helt enkelt. Gjord 1990 men fylld till bredden av 80-talets alla typiska förvecklingar som man känner ifrån en massa andra såna här "en natt på stan"-komedier.
  Men vem behöver något nyskapande när man kan få en och halv timme New York-mys, Bill Murray i sina bästa år och rollistan full av birollsansikten man försöker komma ihåg vart man sett tidigare. Jack Gilpin, Stanley Tucci, Phil Hartman, Philip Bosco. Om ni inte känner till vid namn så känner igen ansiktena.
  Så ja, 90 lättsmälta minuter. Inga stora skratt, men aldrig heller speciellt tråkig.

Who's That Girl

Who's That Girl
Who's That Girl
1987
Bolag: Warner Home Video

  Det är alltid svårt att sortera minnen kring filmer som är mer kända för sitt soundtrack än som film. Och det gäller väl samtliga Madonna-filmer, skulle jag tro. Har man sett denna, eller är det musikvideorna man minns?
  Madonna spelar här Nikki Finn, en småtjuv som suttit i fängelse i fyra år för ett mord som hon inte har begått. Loudon Trott (Griffin Dunne) är en fyrkantig advokat som precis ska gifta in sig i den förmögna släkten Worthington, men dagen innan bröllop så ber kommande svärfar, patriarken Sam, honom att fånga upp Nikki när hon kommer ut från fängelse och eskortera henne ut ur New York.
  Det blir naturligtvis komplikationer av det. Nikki och Loudon är från två olika världar. Nikki är yvig och oberäknelig och måste hela tiden  tyglas av den stiffe Loudon. Dessutom har de poliser och gamla skurkkumpaner efter sig.
  Nä, jag har nog inte sett den här tidigare. Baserat på att nog ändå hade gillat den som 13-åring när den kom. Just den här typen av lite skruvade actionkomedier där det händer saker hela tiden brukade gå hem i gillestugan när det begav sig. Med vuxna ögon så blir man väl mätt fortare, men det är ändå bra 80-talsfart och lite New York 1987 har man inte dött av.
  Det jag tyvärr blir trött på först av allt är Madonnas karaktär. Fattar ju grejen, hon ska vara nån slags new yorksk Cyndi Lauper-figur som inte bryr sig om vad folk tycker bla bla, men det budskapet går ju fram under förtexterna och sedan bankas det in i scen efter scen.

Dödligt Vapen 2

Dödligt Vapen 2
Lethal Weapon 2
1989
Bolag: Warner Home Video

  Denna minns jag som helt otroligt bra. Världens bästa film, på det där sättet som filmer var världens bästa film i nån vecka i den åldern. Men den gjorde verkligen avtryck i mitt 15-åriga jag. Ändå är det ettan jag sett om under åren. Kanske för det oftast är den som dykt upp på TV och så vidare. Men hög tid att ge tvåan en ny vända i videospelaren.
  I den här andra filmen så tampas Riggs och Murtaugh med en knarkliga ledd av en sydafrikansk diplomat (Joss Ackland) och dras dessutom med att kuska runt på ett vittne som behöver deras skydd (Joe Pesci). Riktigt jävliga skurkar är det, jag kan verkligen förstå att jag påverkades av deras ondska som ung.
  Inte nog med att de smugglar knark, de är nazister också och riktigt hänsynslösa. "Ger sig på anhöriga" för att anknyta till vår tid skurk-terminologi.
  På ett sätt är ju detta inget nytt. Skurkar, biljakter, snutiga snutar och shootouts i skumma hamnkvarter. Men det som ändå gör Dödligt Vapen-filmerna speciella, i synnerhet denna faktiskt, är att det finns ett stort hjärta i dem. På något vis är Gibson och Glovers kemi smittande på ett sätt som jag inte upplever med andra omaka, sköna snutpar genom åren. Kanske förstorar jag detta på grund av nostalgisk gegga i huvudet, men jag upplever ändå att det finns ett lite större hjärta en vanligt här. Det gör också att de ganska brutala actionscenerna får en annan dimension. Man bryr sig. I synnerhet om Danny Glover. Men Mel Gibson är fin också.

1969

1969
1969
1988
Bolag: Warner Home Video

  En ungdomsfilm från 1988 som jag aldrig sett tidigare. Med Winona Ryder, Kiefer Sutherland och Robert Downey Jr dessutom. Den enda förklaring jag kan tänka mig är att jag har ett inbyggt motstånd mot filmer från den här tiden. Jag har inget emot 60-talet, verkligen inte, men just den här eran med Vietnam, studentuppror och så vidare känns som att man har fått tryckt ner i halsen i filmhistorien. Men så ser jag att den är gjord av Ernest Thompson som gjorde gamla favoriten Sista Sommaren så den får en chans ändå.
  Ralph och Scott (Downey Jr och Sutherland) är två ungdomar i en amerikansk småstad. På väg in i vuxenlivet med Vietnam och rekrytering brinnande runt knuten. De bestämmer sig för att ta vara på den här tiden när de börjar på college, men livet där präglas av studentupproren och gör att de tajta kompisarna blir alltmer olika. Ralph är öppen för att testa allt, medan Scott är mer rättskaffens. Dessutom är han ganska förtjust i Ralphs lillasyster Beth (Winona Ryder).
  Ja, det blev visst de vanliga doserna av 1969 här. Uppror, flower power och All Along the Watchtower. Bla bla. Helt otroligt vad den här generationen av regissörer och författare har fått berätta om detta. Speciella tider, helt klart, men det finns ju knappt en 40-talistförfattare som inte skrivit av sig om den här tiden.
  Med det sagt så måste jag ändå säga att jag blir positivt överraskad. Framför allt scenerna kring deras familjer (Joanna Cassidy fantastisk som Scotts neurotiska och konflikträdda mamma) är superfina och hjärtliga. Får lite samma känsla som av Ömhetsbevis. Lite synd när kampen mot Vietnamkriget tar lite mycket fokus ibland, men det finns hela tiden en varm känsla som kompenserar väl.

Tequila Sunrise

Tequila Sunrise
Tequila Sunrise
1988
Bolag: Warner Home Video

  Frågan jag ställer mig är om jag sett den här tidigare? Eller är det trailern jag minns? Den var ju på alla Warner-kassetter i flera års tid, kändes det som i alla fall. Men när den nu går in i spelaren för en omtitt så känner jag inte alls igen den.
  McKussic (Mel Gibson) är en före detta knarkhandlare som försökt få rätsida på sitt liv genom att starta upp ett riktigt företag. Men det är inte lätt när alla ens kontakter vill att man ställer upp, tar en sista leverans och så vidare. Barndomsvännen Nick (Kurt Russel) har gått en annan väg i livet och blivit narkotikapolis, chef för roteln dessutom.
  Nu ställer han sig tveksam till om McKussic verkligen lagt av, och vill att han leder honom till megabossen Carlos som ingen vare sig har sett eller vet vem det är.
  I mitten av detta hamnar krögaren Jo Ann (Michelle Pfeiffer) som charmar båda killarna och dras mellan vem hon ska våga lita på.
  Ja, denna tyckte jag varken var spännande eller speciellt engagerande, men hamnar ändå i falangen av filmer som "har nåt". Nu är jag lättcharmad av överdrivet 80-taliga miljöer, och det är det gott om här. Röda soluppgångar, kalifornska kustvägar och AOR på bilradion. Det kompenserar fint för tradiga noir-poliser i hatt och hängslen.

Go'dag Yxskaft

Go'dag Yxskaft
What's Up Doc?
1972
Bolag: Warner Home Video

  Den här filmen såg jag som liten och älskade. Sedan har den varit där uppe i komediklassikerhimlen med "Oh Vilket Party" och "En Ding Ding Ding Värld". Aldrig ifrågasatt. Det är ju med viss bävan man ser om filmer man gillade som liten. Man vill ju så gärna att de ska vara lika bra nu, och ofta har väl tiden gått, så att säga.
  Ryan O'Neal spelar Howard Bannister, en vimsig musikprofessor som kommer till San Fransisco för att få ett stipendium. På samma hotell bor en förmögen kvinna med väskan full av dyra juveler. Och den mystiskt flirtiga Judy (Barbra Streisand) som lyckas vara på rätt plats hela tiden.
  Hotellportiern planerar att tillsammans med hotelldetektiven stjäla väskan med juveler från tanten. Problemet är bara att fyra gäster på hotellet har identiska väskor, vilket givetvis lämnar öppet för förvecklingar och buskis.
  Jag blir glad att se att den här filmen verkligen åldrats väl. Den är snabb, rolig, lurig, charmig men framför allt är det den här ganska sällsynta typen av komedi som är rolig i princip hela tiden. I likhet med alla filmer jag tyckte jag var roliga när jag var liten, antar jag. De jag nämnde tidiga, "Titta Vi Flyger" och andra maxade komedier.
  Mitt enda egentliga minne från den här filmen var så klart den klassiska biljakten med lådcykel i San Fransiscos kullar. Även den håller hisnande hög nivå idag. Speciellt eftersom den gjordes i en tid då faktiskt någon satt på den där cykeln på riktigt.
  Stannar på klassikerhyllan!

Rikky & Pete

Rikky & Pete
Rikky & Pete
1988
Bolag: Warner Home Video

  När jag jobbade i videobutik i början av 90-talet var det någon som hade klottrat på det här omslaget. SKITFILM stod det. Istället för att byta insticket gjorde chefen damage control genom att fortsätta på klottrat och ändra till SKICKLIGT FILMAD. Lite mer udda klotter, och osäkert om det ledde till någon boost. Det var en film som de flesta kvällar i veckan stod kvar på hyllan. Själv såg jag den aldrig. Kändes konstig. Och Australisk. Det var krångligt nog för mig då.
  Rikky och Pete är två syskon och barn till en förmögen affärsman. Men de har inte gått i hans fotspår utan lever mer bohemiska liv. Rikky spelar lite trubadurgigs på barer, och Pete gör knäppa konstverk och meningslösa uppfinningar.
  En dag bestämmer de sig för att bara dra iväg från stan och alla förväntningar och hamnar i en liten ökenstad där en gruva håller folk sysselsatta om dagarna. Byns befolkning består av diverse "karaktärer" men är mer och mindre charmiga, till exempel mannen som tror han är privatdetektiv.
  Ja, vad ska man säga om denna. Jag kan inte säga att jag inte förstår den, utan snarare att jag inte förstår vad som är roligt. Det känns lite som när jag ser en film av Emir Kusturica och känner att jag kan för lite för att uppskatta skämt om kulturella skillnader. Nu är väl inte kulturen i Australien så olik vår, men när det handlar om hur aboriginer och folk som bor i öknen ser på stadsbor och förvecklingar kring det så känner man sig rätt långt från målgruppen ändå.
  Skitfilm är väl att ta i dock. Skulle nog ändå säga som Jan-Olof: skickligt filmad!

Tjejen Som Inte Ville Gifta Sig

Tjejen Som Inte Ville Gifta Sig
Best Friends
1982
Bolag: Warner Home Video

  Paula (Goldie Hawn) och Richard (Burt Reynolds) är ett ovanligt Hollywood-par. De har nämligen ett i det närmaste perfekt förhållande. De bor ihop, skriver filmmanus, bråkar aldrig. En dag föreslår Richard att de borde gifta sig, och efter viss tvekan går Paula med på det och de skrider till verket i hemlighet.
  Nu är de dock hög tid att göra något de aldrig gjort tidigare. De ska besöka varandras familjer! Plötsligt hamnar de utanför den harmoniska Hollywood-bubblan och ser sidor av varandra de aldrig sett eller anat tidigare.
  En 70-talsfilm i 80-talskläder, kan man säga. I sina sämsta stunder en familjefars, i sina bästa stunder ett dialogdrivet relationsdrama med lite humorknorr. Goldie Hawn gör sin grej. whimsical. Gråter och skrattar i samma mening. Burt Reynolds ska vara den resonabla och den rollen gör han ju bra. Han hade en mysig period här, tycker jag. Spelade oftare tafatta män än actionsnyggingar.
  Filmen för lite tankarna till Paul Mazurskys 70-talssvit av såna här snackiga komedier som var lite Woody Allen light, på nåt vis. Barry Levinson har skrivit manus förresten. Han var i form här. Den här skrev han samma år som Fiket och Tootsie. I den skaran ter den sig lite blek, kanske, men ändå 100 lättsamma minuter.

Night Eyes

Night Eyes
Night Eyes
1990
Bolag: Warner Home Video

  En erotisk thriller från början av 90-talet. There is always one more. Här har vi en som klockar in på 4.2 på IMDB. 
  Tanya Roberts spelar Nikki, en konstnär som tröttnar på sin man, rockstjärnan och föredettingen Brian Walker (Warwick Sims), och vill skiljas. Brian kontaktar ett mindre övervakningsföretag för att, innan han flyttar därifrån, installera kameror i alla rum så att han ska kunna följa ex-fruns bravader (framför allt i sängen) efter att han själv flyttar.
  Uppdraget går till bröderna Will och Ernie Griffith, där Will (Andrew Stevens) blir den som får sitta och följa övervakningarna när Nikki drar hem karlar. Detta är då tänkt att vara erotiskt.
  Men Andrew och Nikki börjar även umgås vid sidan om, och inleder ett förhållande, vilket så klart försvårar hans uppdrag gentemot ex-maken.
  Ja, lite intriger där, men ingen thriller direkt utan mer nån slags daytime soap opera förklädd till en erotisk thriller. Förstår i alla fall inte vad som är tänkt att vara spännande, men det finns ju en lite twist i historien som duger i krig i alla fall.
  Nu låter jag supermissnöjd, men det är jag inte. Inte för att filmen direkt är bättre än sina 4.2 utan att det är rätt lättkollat och man vill ju ändå veta hur det ligger till i slutändan. Vem som lurar vem.
  Plus i kanten också för karaktären Brian Walker som känns hämtad rakt ur Spinal Tap med pudelkrull och cockneydialekt. 

Den Lilla Trumslagarflickan

Den Lilla Trumslagarflickan
The Little Drummer Girl
1984
Bolag: Warner Home Video

  Här kan man säga att hyrkassettens baksidesbilder har spelat mig ett spratt genom åren. De ger en känsla av att filmen utspelar i Mellanöstern-öken, och jag har väl känt typ att jag inte orkar kanske. Öken generellt är ingen favoritmiljö i film för mig. Men när den väl åkte in i spelaren så var det visst en ganska spännande spionthriller.
  Filmen börjar med att en judisk diplomat blir dödad ihop med sin familj i ett sprängattentat som förmodas har begåtts av den palestinska terroristen Khalil. Den israeliska underrättelsetjänsten sätter upp en plan att få tag i denne genom att få en kvinna att nästla sig in i de rätta palestinska miljöerna.
  Valet faller på Charlie (Diane Keaton i Siw Malmkvist-frilla), en skådespelerska som i många sammanhang visat pro-palenstinska åsikter och därmed skulle ses som trovärdig i sammanhanget. Charlie tackar ja, men har en del brister som försvårar uppdraget. Dels är hon lite mytoman och vet inte alltid vilka lögner hon sagt, och sedan har hon ganska lätt att bli förtjust i folk längs vägen.
  Det är ingen jätteskräll men är ändå ganska positivt överraskad över att det är många thrillermoment i filmen. Gott om "vad fan händer nu"-scener. Sedan är det ju nåt visst med de där gamla analoga spionfilmerna alltså, med mikrofoner i skjortkragar och utklädda mjölkbud.
  En del kul skådisar passerar i för- och bakgrunden. Klaus Kinski har en ganska stor roll, kul att se honom i en Warner-film på nåt vis. Dana Wheeler-Nicholson dyker upp i en mindre roll. Henne har jag nog bara sett i Fletch annars.
  Men ok, en klart med spännande film än jag förväntat mig. Och lite sorgligt att den intrigmässigt skulle kunna vara gjord 2024.

Bill McKay - Utmanaren

Bill McKay - Utmanaren
The Candidate
1972
Bolag: Warner Home Video

  Bill McKay (Robert Redford) är en ung och idealistisk jurist som övertalas att ställa upp i senatorsvalen i Kalifornien. Kampanjchefen Marvin Lucas (Peter Boyle) säger att det inte finns någon chans för Bill att vinna. Motståndaren, den nuvarande senatorn Crocker Jarmon (Don Porter), är för stark och populär. Vinsten för Bill skulle vara att ge karriären en skjuts framåt och kanske få chansen att lyfta några hjärtefrågor i debatten.
  Bill passar inte in i det politiska klimatet. Han har svårt att hålla sig till manus, lyfter "fel" frågor i debatterna och ger ofta ett lite bortkommet intryck. Till en början ser allt ut att gå åt pipen, men sakta börjar folk gilla hans lite känslomässiga sätt att föra fram sina argument. En riktig människa bland robotlika politiker.
  Denna har jag sett för många år sedan, och minns den som lite kul. Det tyckte jag verkligen inte den var nu, kanske mindes fel, men däremot har den med stigande ålder och medvetenhet blivit mer intressant. Visst, det är ju ett klassiskt "den lilla mannen"-drama, och ja, den fick Oscar, men jag tycker ändå den underhåller tillräckligt för att de nästan två timmarna går ganska fort.
  Kul också att se en film med det äldre skådespelargardet (många 10-talister här) i en film som inte är svartvit, utan tvärtom känns ganska modern om man räknar bort lite polisonger och hornbågade glasögon.