Kära Miranda

Kära Miranda
Message To My Daughter
1973
Bolag: MDC

  Ungefär fem minuter in i den här filmen tänkte jag att jag måste ta mig ur TV-filmsträsket. En 33-årig Martin Sheen gråsminkad med lösmustasch och bilscener med bakrutefilm. Det har blivit lite för mycket av det goda på sistone. Men ganska fort tar den sig.
  Miranda bråkar med sin pappa. Hemma hittar hon ett antal bandrullar som hennes mamma har talat in till henne innan hon gick bort när Miranda var liten. Hon går och köper "one of those new portable tape things" (vilket måste varit väldigt nytt och modernt 1973) och rymmer hemifrån med mammans röst i lurarna. Sedan klipper man växelvis mellan Mirandas resa hemifrån och mammas sista tid i livet. Som en bakvänd variant av Mitt Liv Utan Mig.
  Grejen att man växlar mellan nutid och dåtid förklarar också den bisarra castingen av Martin Sheen med grå peruk i nutidsscenerna (som är ganska få, som tur är). Filmen är ungefär vad det låter som. Jag är rätt svag för filmsorten. Dåtidsscenerna med Bonnie Bodelia (som så klart är fantastisk) som mamman är de bästa och hennes råd till dottern är simpla men hjärteskärande. Ungefär som den där Baz Luhrmann-låten med en massa pekpinneråd till ungdomar.
  Tycker det funkar.