Mordkliniken
Cardiac Arrest
1979
Bolag: MDC
En seriemördare härjar i San Fransisco, och den gemensamma nämnaren för offren är att hjärtat är utskuret ur kroppen och att mordplatserna är helt rena från spår. Polisen jobbar efter olika teorier, kan det vara nån religiös sekt eller liknande? Utredaren Higgins får en känsla av att den kliniska precisionen kan tyda på att morden utförs av någon form av doktor.
Som tittare får vi samtidigt följa människor som får reda på av sin doktor att de måste göra en hjärttransplantation, men att det är långa väntetider. Plötsligt kommer sedan ett samtal från någon som kan fixa fram ett hjärta snabbare för rätt pengar.
Ja, om man nu hade hoppats på en mordgåta här så är den ganska snabbt löst. Man kan ju till exempel titta på omslaget för att se hur det ligger till. Men mysteriet är inte riktigt löst där. Man vet nämligen inte vem i kedjan mellan offer och sjukhus som är de skyldiga.
Intressant hur videomarknaden i dessa tidiga dagar försökte att sälja in minsta polisfilm som videovåld. Titeln Mordkliniken hade i alla fall jag hajjat till på som skräcktörstande tonåring. Och sannolikt hade jag även blivit besviken när jag kommit hem med en tv-deckare av klassisk 70-talsmodell (fladdrande trenchcoats och bortklippta reklamavbrott) men idag kan jag ändå tycka det är rät njutbart att se detta. Den simplaste av tv-deckare som ändå ger ett visst välbehag.
Visar inlägg med etikett MDC. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett MDC. Visa alla inlägg
torsdag 12 februari 2026
onsdag 7 januari 2026
Jagad
Jagad!
Running Scared
1980
Bolag: MDC
Två unga soldater, spelade av Ken Wahl och Judge Reinhold, muckar från sin militärtjänstgöring i Panama 1961. För att komma hem till USA snabbt så liftar de olovligen i ett bagageutrymme på ett militärflygplan, och någonstans däruppe i luften så tar Leroy (Reinhold) en polaroidbild för att minnas äventyret.
När de får smita ut hals över huvud glöms bilden kvar, och tolkas av militären som att killarna är ryska spioner som har fotat hemliga militära områden.
Sedan börjar en vansinnig jakt där militären ska fånga in de två ungdomarna (som så småningom får sällskap av en handlingskraftig tjej) utan att de egentligen förstår varför de är jagade.
Här kan man kanske dofta en Kafka-artad politisk thriller, med två oskyldiga ungdomar som anklagas för ett brott de är oskyldiga till. Men så raffinerat är det inte direkt. Detta är mer en klassisk road movie i nostalgisk 60-talsmiljö. Här finns korn av actionkomedi, men mest av allt är det ju ett matinéeäventyr i sumpig vildmarksmiljö. Inte otittbart, men tiden flyger inte heller fram. Lite birollsgodis som Bradford Dillman och John Saxon kan väl få en videot att le lite i alla fall. Och kul att Ken Wahl och Judge Reinhold i tidiga filmroller.
Running Scared
1980
Bolag: MDC
Två unga soldater, spelade av Ken Wahl och Judge Reinhold, muckar från sin militärtjänstgöring i Panama 1961. För att komma hem till USA snabbt så liftar de olovligen i ett bagageutrymme på ett militärflygplan, och någonstans däruppe i luften så tar Leroy (Reinhold) en polaroidbild för att minnas äventyret.
När de får smita ut hals över huvud glöms bilden kvar, och tolkas av militären som att killarna är ryska spioner som har fotat hemliga militära områden.
Sedan börjar en vansinnig jakt där militären ska fånga in de två ungdomarna (som så småningom får sällskap av en handlingskraftig tjej) utan att de egentligen förstår varför de är jagade.
Här kan man kanske dofta en Kafka-artad politisk thriller, med två oskyldiga ungdomar som anklagas för ett brott de är oskyldiga till. Men så raffinerat är det inte direkt. Detta är mer en klassisk road movie i nostalgisk 60-talsmiljö. Här finns korn av actionkomedi, men mest av allt är det ju ett matinéeäventyr i sumpig vildmarksmiljö. Inte otittbart, men tiden flyger inte heller fram. Lite birollsgodis som Bradford Dillman och John Saxon kan väl få en videot att le lite i alla fall. Och kul att Ken Wahl och Judge Reinhold i tidiga filmroller.
tisdag 20 maj 2025
Atlanta Child Murders - Del I och II
Atlanta Child Murders
The Atlanta Child Murders
1985
Bolag: MDC
En av anledningarna till att jag föredrar att se filmer framför tv-serier är att filmerna tar slut. En upplevelse som tar ungefär 1,5 timme och som man sen kanske bär med sig. Eller inte. Att jämföra med serier som bara fortgår, nya avsnitt och säsonger, man hamnar efter, man tappar tråden. Men filmer - det är grejer det!
Det är också lite anledningen att jag sällan kollar på miniserier från förr. Har en hel hylla i vhs-samlingen med såna här serier på 2-3 kassetter, som känns långa och oöverstigliga när man står där och väljer, men sanningen är ju att jag ytterst sällan ångrar mina val efteråt. Nu har jag tagit mig genom den här. Det tog några dagar, men jag gjorde det. Och det var värt varje sekund.
I brytpunkten mellan 70- och 80-tal mördas fattiga barn- och ungdomar i Atlanta. Efter att för lång tid gått innan man fått upp ens ett spår efter mördaren börjar man göra en ansats att bevaka broar där liken dumpats. En polis hör ett plask och kort därefter passerar en bil i sakta fart. I bilen sitter Wayne Williams, en 21-årig svart man som har varit lite känd för allmänheten för att ha byggt en egen radiostudio i ung ålder och nu försöker få igång en karriär som manager för unga soulartister.
Det finns egentligen inget som binder Wayne mer än att han var just vid den där bron, och när man några dagar senare hittar en död kropp i floden anhåller man Wayne för mordet och alla andra mord på unga som plågat Atlanta.
Det finns ingen riktigt poäng med att gå in på alla rättegångens turer fram och tillbaka, men det är ju den biten som största delen av filmen, hela andra kassetten typ, handlar om.
Låter kanske tråkigt men jag är som trollbunden av denna. Kvalitetsskådisar i alla roller. Jason Robards, Rip Torn, James Earl Jones, Morgan Freeman och lite längre ner bland birollerna namn som Bill Paxton och CCH Pounder.
Jämfört med dagens true crime, så finns det inget direkt djup i denna, men det gör mig egentligen. Mer som en rekonstruktion än en dramatisering. Rätt skönt att en voice over tar historien framåt till exempel. Jag bara njuter av en lagom intressant historia framför av top of the line-skådisar.
The Atlanta Child Murders
1985
Bolag: MDC
En av anledningarna till att jag föredrar att se filmer framför tv-serier är att filmerna tar slut. En upplevelse som tar ungefär 1,5 timme och som man sen kanske bär med sig. Eller inte. Att jämföra med serier som bara fortgår, nya avsnitt och säsonger, man hamnar efter, man tappar tråden. Men filmer - det är grejer det!
Det är också lite anledningen att jag sällan kollar på miniserier från förr. Har en hel hylla i vhs-samlingen med såna här serier på 2-3 kassetter, som känns långa och oöverstigliga när man står där och väljer, men sanningen är ju att jag ytterst sällan ångrar mina val efteråt. Nu har jag tagit mig genom den här. Det tog några dagar, men jag gjorde det. Och det var värt varje sekund.
I brytpunkten mellan 70- och 80-tal mördas fattiga barn- och ungdomar i Atlanta. Efter att för lång tid gått innan man fått upp ens ett spår efter mördaren börjar man göra en ansats att bevaka broar där liken dumpats. En polis hör ett plask och kort därefter passerar en bil i sakta fart. I bilen sitter Wayne Williams, en 21-årig svart man som har varit lite känd för allmänheten för att ha byggt en egen radiostudio i ung ålder och nu försöker få igång en karriär som manager för unga soulartister.
Det finns egentligen inget som binder Wayne mer än att han var just vid den där bron, och när man några dagar senare hittar en död kropp i floden anhåller man Wayne för mordet och alla andra mord på unga som plågat Atlanta.
Det finns ingen riktigt poäng med att gå in på alla rättegångens turer fram och tillbaka, men det är ju den biten som största delen av filmen, hela andra kassetten typ, handlar om.
Låter kanske tråkigt men jag är som trollbunden av denna. Kvalitetsskådisar i alla roller. Jason Robards, Rip Torn, James Earl Jones, Morgan Freeman och lite längre ner bland birollerna namn som Bill Paxton och CCH Pounder.
Jämfört med dagens true crime, så finns det inget direkt djup i denna, men det gör mig egentligen. Mer som en rekonstruktion än en dramatisering. Rätt skönt att en voice over tar historien framåt till exempel. Jag bara njuter av en lagom intressant historia framför av top of the line-skådisar.
måndag 24 juni 2024
Reborn
Reborn
Reborn
1981
Bolag: MDC
Pastor Tom Hartley (Dennis Hopper) är en tv-predikant i ständig jakt på nästa "mirakel" att presentera för tittarna. Han skickar Mark (Michael Moriarty) till Italien för att hämta en kvinna som påstås vara Stigmata, dvs att hon får spontana blödningar i händerna där Jesus korsfästes.
Under resan till Italien fattar Mark tycke för den mystiska Maria, och när de väl är tillbaka i USA försöker han skydda henne från att exploateras av den pengagiriga frikyrkovärlden, men när han gör motstånd börjar mystiska män förfölja honom.
Skulle absolut inte kalla filmen dålig, men har lite svårt att förstå vad det är man försöker göra en film om. Eller vilken typ av film man försöker göra. Jag tycker det finns en ganska stark Giallo-känsla i hela filmen, men den är ju verkligen inte spännande eller våldsam. Mer bara lite europeiskt sunkig, på nåt vis. Gillar det ändå. En speciellt stämning.
Reborn
1981
Bolag: MDC
Pastor Tom Hartley (Dennis Hopper) är en tv-predikant i ständig jakt på nästa "mirakel" att presentera för tittarna. Han skickar Mark (Michael Moriarty) till Italien för att hämta en kvinna som påstås vara Stigmata, dvs att hon får spontana blödningar i händerna där Jesus korsfästes.
Under resan till Italien fattar Mark tycke för den mystiska Maria, och när de väl är tillbaka i USA försöker han skydda henne från att exploateras av den pengagiriga frikyrkovärlden, men när han gör motstånd börjar mystiska män förfölja honom.
Skulle absolut inte kalla filmen dålig, men har lite svårt att förstå vad det är man försöker göra en film om. Eller vilken typ av film man försöker göra. Jag tycker det finns en ganska stark Giallo-känsla i hela filmen, men den är ju verkligen inte spännande eller våldsam. Mer bara lite europeiskt sunkig, på nåt vis. Gillar det ändå. En speciellt stämning.
söndag 8 maj 2022
Schlock - Jätteapan
Schlock - Jätteapan
Schlock
1973
Bolag: MDC
Den här filmen har jag sorterat in i min hylla för parodier. Där har den stått bredvid Titta Vi Flyger, Police Squad och andra klassiker i många år. Vet inte vad den hellre skulle stå förvisso, men kan efter 80 minuter i dess sällskap känna att den kanske inte förtjänar sitt sällskap.
Handlingen är nästan för trött för att ens återge, men handlar i alla fall om att typ 800 människor på tre dagar har fallit offer för en mördare som i media benämns som Banana Killer, eftersom han lämnar ett bananskal vid sina offer.
Låter ganska roligt, kan jag tycka. Som idé eller som baksidestext. Men kan man spinna vidare på den här idén? Typ hitta på några roliga scener eller räcker det med här knasiga handlingen?
Verkar inte ha varit lätt i alla fall. Enda förmildrande omständigheten här är väl att filmen är från 1973. En 23-årig John Landis debuterade med den här filmen, långt innan Blues Brothers och Ombytta Roller, och visst märks det att det är en debutants verk. Det känns nästan till och med ett snäpp tidigare än så. Som ett gäng mediaprograms-studenter som, höga på nån Mel Brooks-film, gått och köpt en knasig gorilladräkt och sen kommit på lite skruvade scener allt eftersom. Fattas bara kameramannens kvävda skratt bakom kameran.
Schlock
1973
Bolag: MDC
Den här filmen har jag sorterat in i min hylla för parodier. Där har den stått bredvid Titta Vi Flyger, Police Squad och andra klassiker i många år. Vet inte vad den hellre skulle stå förvisso, men kan efter 80 minuter i dess sällskap känna att den kanske inte förtjänar sitt sällskap.
Handlingen är nästan för trött för att ens återge, men handlar i alla fall om att typ 800 människor på tre dagar har fallit offer för en mördare som i media benämns som Banana Killer, eftersom han lämnar ett bananskal vid sina offer.
Låter ganska roligt, kan jag tycka. Som idé eller som baksidestext. Men kan man spinna vidare på den här idén? Typ hitta på några roliga scener eller räcker det med här knasiga handlingen?
Verkar inte ha varit lätt i alla fall. Enda förmildrande omständigheten här är väl att filmen är från 1973. En 23-årig John Landis debuterade med den här filmen, långt innan Blues Brothers och Ombytta Roller, och visst märks det att det är en debutants verk. Det känns nästan till och med ett snäpp tidigare än så. Som ett gäng mediaprograms-studenter som, höga på nån Mel Brooks-film, gått och köpt en knasig gorilladräkt och sen kommit på lite skruvade scener allt eftersom. Fattas bara kameramannens kvävda skratt bakom kameran.
måndag 30 januari 2017
Sammansvärjningen
SammansvärjningenCry Panic
1974
Bolag: MDC
TV-filmsfesten fortsätter. Med ett annat tv-ansikte som jag har ett onyktert kärleksförhållande till: John Forsythe. Älskar ju Dynasty. Har knappt sett honom i några andra sammanhang, så det är riktigt svårt att till en början ta in att det inte är Blake Carrington som kommer körande längs en dammig ökenväg i början av filmen.
Men det är David Ryder, en affärsman som sömnig vid ratten råkar köra på en man mitt ute i ingenstans och ser hur han ligger död vid vägkanten. Han söker hjälp i ett närliggande hus och ringer polisen, men när han kommer tillbaka är kroppen borta.
I närmsta småstaden avfärdar de olyckan som att han måste ha sett fel, men han ger sig inte utan vill verkligen veta vad som hänt. I en papperskorg hittar han en gammal tidningen med en bild på mannen han precis tror sig ha kört ihjäl. Han visar sig vara stadens mäktige man.
Handlingen är med sin konspiratoriska thrillerform som hämtad ur en Alfred Hitchcock Presents-shortstory med en historia som hela tiden tar nya vändningar, framför allt i vem man kan lita på och inte. David Ryder bär lite samma decent man-drag som Blake Carrington, vilket passar mig - som inte gillar för mycket förändringar - fint. John Forsythe ÄR verkligen något extra, det är inget jag bara inbillat mig eller vill se.
Stämningen känns på något vis lite för...bra för att vara standardiserad tv-film från ABC. Jag får lite känslan av krypande glesbygdsskräckisar som Död och Begraven eller Salems Lot när det gäller staden och dess invånare. Fast till kompet av 70-talets tvfilmsfunk istället för fräsande moogsyntar.
tisdag 24 december 2013
The Question
The Question
A Question of Guilt
1978
Bolag: MDC
Den som har orkat/råkat följa den här bloggen ett tag vet att jag gärna hyser ett extra intresse för skådisar som tiden fört i glömska. I den fåran är Tuesday Weld en blank spot även på min karta. Pinsamt nog är min första tanke om henne att hon är tjejen på omslaget av Matthew Sweets skiva Girlfriend. Min kunskap behöver med andra ord verkligen uppgraderas.
Kanske är en bra början att ta sig genom den här tv-thrillern från 1978. TV-filmer med poliser från den här tiden har tagit en del stryk av Police Squad alltså. Saken blir inte bättre av att Tuesday Welds karaktär här är väldigt lik Sally Decker från den seriens första avsnitt. Men om man tänker bort lite fladdrande trenchcoats och snutar som munhuggs, så är det en rätt ok deckare ändå.
Doris Winters (Weld) är en frånskild tvåbarnsmamma, känd i sina kvarter för att vara promiskuös och "oseriös". En dag försvinner hennes två barn, och hittas kort därefter dödade. Polisen Kazinsky provoceras av Doris livsstil och bestämmer sig tidigt för att hon är den skyldige, och försöker sedan vinkla bevis till en egen fördel för att få henne fast.
Det känns som att alla pilar pekar mot att detta skulle vara baserat på en sann händelse. Själv historien är liksom alldeles för normal och händelselös för att någon skulle orka skriva en thriller, ens för tv-bruk, om det. Kanske har man velat uppnå debatt om hur någon kan dömas för ett brott baserat på folks allmänna bild av vilken typ av person man är. Kunde blivit intressant, men filmen slutar just när sådana grubblerier eventuellt hade kunnat börja.
Fast det är ändå trevligt med filmer som denna. Som knappt ens är märkbart mer dramatiska än att läsa om något kriminalfall i tidningen.
Rolig svensk titel förresten. Totalt poänglös.
A Question of Guilt
1978
Bolag: MDC
Den som har orkat/råkat följa den här bloggen ett tag vet att jag gärna hyser ett extra intresse för skådisar som tiden fört i glömska. I den fåran är Tuesday Weld en blank spot även på min karta. Pinsamt nog är min första tanke om henne att hon är tjejen på omslaget av Matthew Sweets skiva Girlfriend. Min kunskap behöver med andra ord verkligen uppgraderas.
Kanske är en bra början att ta sig genom den här tv-thrillern från 1978. TV-filmer med poliser från den här tiden har tagit en del stryk av Police Squad alltså. Saken blir inte bättre av att Tuesday Welds karaktär här är väldigt lik Sally Decker från den seriens första avsnitt. Men om man tänker bort lite fladdrande trenchcoats och snutar som munhuggs, så är det en rätt ok deckare ändå.
Doris Winters (Weld) är en frånskild tvåbarnsmamma, känd i sina kvarter för att vara promiskuös och "oseriös". En dag försvinner hennes två barn, och hittas kort därefter dödade. Polisen Kazinsky provoceras av Doris livsstil och bestämmer sig tidigt för att hon är den skyldige, och försöker sedan vinkla bevis till en egen fördel för att få henne fast.
Det känns som att alla pilar pekar mot att detta skulle vara baserat på en sann händelse. Själv historien är liksom alldeles för normal och händelselös för att någon skulle orka skriva en thriller, ens för tv-bruk, om det. Kanske har man velat uppnå debatt om hur någon kan dömas för ett brott baserat på folks allmänna bild av vilken typ av person man är. Kunde blivit intressant, men filmen slutar just när sådana grubblerier eventuellt hade kunnat börja.
Fast det är ändå trevligt med filmer som denna. Som knappt ens är märkbart mer dramatiska än att läsa om något kriminalfall i tidningen.
Rolig svensk titel förresten. Totalt poänglös.
fredag 29 november 2013
Eruption
Eruption
Where Have All The People Gone
1974
Bolag: MDC
Jag kan inte påstå att postapokalypsfilmer är något som intresserat mig nämnvärt genom åren. Ser framför mig biljakter i ökenlandskap och tråkiga maktkamper bland överlevande folkstammar. Detta är något helt annat, tack och lov.
En serie solutbrott inträffar. Människor insjuknar, dör och deras kroppar blir till ett vitt pulver. En familj på utflykt råkar när det händer befinna sig i en grotta och undgår att drabbas. Men de möts av en öde värld där alla människor är borta och deras kläder ligger som högar på marken vart de än kommer.
Mamman i familjen är inte med på utflykten så filmen går i princip ut på att de ska ta sig tillbaka till Los Angeles för att se om hon fortfarande lever.
Detta är en tv-film, det måste sägas. Så något större mått av våld eller överraskningar finns inte. Däremot en lite småmysig känsla av 70-tal och roadmovie. I huvudrollen Peter Graves, känd från original-Mission: Impossible men i min värld evigt förknippad med piloten Clarence Oveur från Titta Vi Flyger. Så evigt förknippad att det är nästan svårt att inte se honom ställa de där obekväma frågorna till filmens yngling.
Where Have All The People Gone
1974
Bolag: MDC
Jag kan inte påstå att postapokalypsfilmer är något som intresserat mig nämnvärt genom åren. Ser framför mig biljakter i ökenlandskap och tråkiga maktkamper bland överlevande folkstammar. Detta är något helt annat, tack och lov.
En serie solutbrott inträffar. Människor insjuknar, dör och deras kroppar blir till ett vitt pulver. En familj på utflykt råkar när det händer befinna sig i en grotta och undgår att drabbas. Men de möts av en öde värld där alla människor är borta och deras kläder ligger som högar på marken vart de än kommer.
Mamman i familjen är inte med på utflykten så filmen går i princip ut på att de ska ta sig tillbaka till Los Angeles för att se om hon fortfarande lever.
Detta är en tv-film, det måste sägas. Så något större mått av våld eller överraskningar finns inte. Däremot en lite småmysig känsla av 70-tal och roadmovie. I huvudrollen Peter Graves, känd från original-Mission: Impossible men i min värld evigt förknippad med piloten Clarence Oveur från Titta Vi Flyger. Så evigt förknippad att det är nästan svårt att inte se honom ställa de där obekväma frågorna till filmens yngling.
lördag 17 augusti 2013
Brevet Till Brezjnev
Brevet till BrezjnevLetter to Brezhnev
1986
Bolag: MDC
Mitt oefterfrågade uppdrag att "äntligen" se soundtrackfilmer från förr är ofta ett skitjobb. Sällan har det varit så tydligt varför soundtracken överlevt istället för filmerna.
Soundtracket till Brevet till Brezjnev är väl kanske ingen Top Gun-klassiker direkt, men min kalenderbitarhjärna har ändå tydliga minnen hur Kaj Kindvall ständigt påminde om filmens existens när han spelade Bronski Beats temalåt "Hit that perfect beat" i Tracks.
Handlingen går ut på att arbetslösa Elaine blir kär i den ryske, förbipasserande sjömannen Peter. När han åker vidare har hon svårt att glömma honom och försöker med alla medel få komma hem till honom i Ryssland.
Jorå, det är kalla kriget så det räcker och blir över. Det stora hemliga Ryssland skrämmer, kittlar och lockar. Inte minst för uttråkade arbetarklasstjejer utan jobb. På barerna dansar man till sophistipop och det lättar så klart upp den hopplösa diskbänksstämning som präglar övriga filmen.
Hade inte tänkt så långt att jag insett detta ju så klart är en engelsk film. Engelska diskbänksdramer är nog en av de genrer som intresserar mig allra minst, och hade jag vetat varthän detta barkade hade nog filmen legat osedd idag. Kändes inte helt bortkastat dock. Bronski Beats förtjänst.
tisdag 16 juli 2013
Rivalerna
Rivalerna
Killjoy
1981
Bolag: MDC
Det var ett tag sedan jag var inne i tvfilmsloopen nu. Jag simmade i sådana här filmer i vintras. Stabila tv-deckade i långfilmsformat med hantverksmässiga skådisar som lagt lite heder i att vara med i tio tv-filmer om året.
Och ja, tv-deckare var ordet. Mordvapen, motiv, plats för reklampauser. Cluedo-känslan. Det enda som befriande nog saknas är poliser. Jätteskönt. Just snutjargongen är ju det mest tröttsamma med deckargenren.
Laury (Kim Basinger) berättar att hon är förlovad med Max (Stephen Macht), vilket gör barndomsvännen Paul (John Rubinstein) avundsjuk och får honom att hitta på en historia om att Max varit otrogen med en kvinna vid namn Joy Morgan. Kvinnan ska enligt Paul vara påhittad, men mer och mer visar på att hon faktiskt finns.
Låter kanske inte så upphetsande men det är faktiskt inte så dumt. Många oväntade och lite konstiga vändningar (inte sällan före ett "reklamavbrott") på ett sätt som påminner om en klurig short story av Roald Dahl eller Alfred Hitchcock snarare än den traditionella polisdeckarintrigen.
Killjoy
1981
Bolag: MDC
Det var ett tag sedan jag var inne i tvfilmsloopen nu. Jag simmade i sådana här filmer i vintras. Stabila tv-deckade i långfilmsformat med hantverksmässiga skådisar som lagt lite heder i att vara med i tio tv-filmer om året.
Och ja, tv-deckare var ordet. Mordvapen, motiv, plats för reklampauser. Cluedo-känslan. Det enda som befriande nog saknas är poliser. Jätteskönt. Just snutjargongen är ju det mest tröttsamma med deckargenren.
Laury (Kim Basinger) berättar att hon är förlovad med Max (Stephen Macht), vilket gör barndomsvännen Paul (John Rubinstein) avundsjuk och får honom att hitta på en historia om att Max varit otrogen med en kvinna vid namn Joy Morgan. Kvinnan ska enligt Paul vara påhittad, men mer och mer visar på att hon faktiskt finns.
Låter kanske inte så upphetsande men det är faktiskt inte så dumt. Många oväntade och lite konstiga vändningar (inte sällan före ett "reklamavbrott") på ett sätt som påminner om en klurig short story av Roald Dahl eller Alfred Hitchcock snarare än den traditionella polisdeckarintrigen.
onsdag 23 januari 2013
Dark Night Of The Scarecrow
Dark Night Of The ScarecrowDark Night Of The Scarecrow
1981
Bolag: MDC
Andra tv-filmen i rad som åker in i spelaren, och jag inser fort hur viktiga miljöerna är för formatet. Där till exempel Viskningar tråkade omkring i studiobyggda lägenheter med persiennskuggor på väggarna är Dark Night Of The Scarecrow inspelad mestadels utomhus och i riktiga hus. On location, så att säga. Det gör att den känns som vilken film som helst, och enda indikatorn på att den faktiskt är gjord för TV är att bilden ibland tonar ut sådär som den brukar göras för reklampauser i amerikansk TV.
Annars är detta klassiskt kvalitetssunk. Birollsveteraner i alla roller, vilket känns tryggt och stabilt. I en liten by på vischan får en förståndshandikappad man (som vanligt en type-castad Larry Drake) skulden för att ha mördat en liten flicka, när han i själva verket räddat henne från en vakthund. Ett medborgargarde på fyra män tar lagen i egna händer och skjuter honom till döds när han gömt sig inuti en fågelskrämma. Sekunden senare visar det sig att flickan inte är död och har berättat att han räddade henne.
Männen bär på hemligheten ihop, och den biten av filmen påminner en aning om En Enkel Plan, för att sedan gå över till att bli en ganska regelrätt slasher a la 1980. Männen blir dödade på brutala och fantasifulla sätt som samtidigt ser ut som olyckor.
Utan att egentligen ha några riktigt spännande scener så är det svårt att sluta titta. Blandningen av trivsam b-filmsstämning och tv-säker slasher alltså. Svårt att inte älska.
söndag 11 november 2012
Kära Miranda
Kära MirandaMessage To My Daughter
1973
Bolag: MDC
Ungefär fem minuter in i den här filmen tänkte jag att jag måste ta mig ur TV-filmsträsket. En 33-årig Martin Sheen gråsminkad med lösmustasch och bilscener med bakrutefilm. Det har blivit lite för mycket av det goda på sistone. Men ganska fort tar den sig.
Miranda bråkar med sin pappa. Hemma hittar hon ett antal bandrullar som hennes mamma har talat in till henne innan hon gick bort när Miranda var liten. Hon går och köper "one of those new portable tape things" (vilket måste varit väldigt nytt och modernt 1973) och rymmer hemifrån med mammans röst i lurarna. Sedan klipper man växelvis mellan Mirandas resa hemifrån och mammas sista tid i livet. Som en bakvänd variant av Mitt Liv Utan Mig.
Grejen att man växlar mellan nutid och dåtid förklarar också den bisarra castingen av Martin Sheen med grå peruk i nutidsscenerna (som är ganska få, som tur är). Filmen är ungefär vad det låter som. Jag är rätt svag för filmsorten. Dåtidsscenerna med Bonnie Bodelia (som så klart är fantastisk) som mamman är de bästa och hennes råd till dottern är simpla men hjärteskärande. Ungefär som den där Baz Luhrmann-låten med en massa pekpinneråd till ungdomar.
Tycker det funkar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)







