10 to Midnight

10 to Midnight
10 to Midnight
1983
Bolag: TransWorld

  Jag vet inte varför jag urskiljningslöst undvikit sånt som ses som kult inom videosvängen. Har inte sett en enda Bud Spencer-film. Det här beteendet har fått mig att missa Charles Bronson. Har alltid sett honom som ytterligare nån tradig gubbe i svansen efter John Wayne och Clint Eastwood. Och det är han ju. Men samtidigt så har varenda film jag sett med honom varit bättre än jag förväntat. Kanske handlar det mer om att han är med i bra filmer än att han är bra själv.
  Den här filmen är precis i det där perfekta gränslandet mellan allt som gjorde hyrvideo intressant och spännande på 80-talet. En man dödar kvinnor i Los Angeles. Morden är en hämnd mot att kvinnor inte ser honom. Han planerar morden pedantiskt för att inte åka fast. Ändå gör han det. Polisen Leo Kessler (Bronson) går nämligen på sin magkänsla att han hittat den rätta mördaren, planterar bevis för att få fast honom och framför allt för att rädda sin dotter som ser ut att bli mördarens nästa offer.
  Jag vet att det inte låter mycket att lägga sin tisdagskväll på, men det är det faktiskt. Om inte annat som en provkarta över de tidiga årens videohyllor. Allt finns här. Slasher, grubbliga poliser, Giallo, svårmotiverad bröstexponering, billigt soundtrack, rättegång, ta-lagen-i-egna-händer. Allt!
  Men är det bra då? Jag tycker den är jättebra. Nostalgin över den här typen av filmer grumlar eventuellt mitt omdöme, men J. Lee Thompson var faktiskt en jäkel på att hitta rätt i såna här sammanhang. Sunk med bra råvaror. Love it!