Öga Mot Öga

Öga Mot Öga
At Close Range
1986
Bolag: Esselte-Orion

  Jag glömmer aldrig när jag såg den här första gången. Det var i min mest videointensiva period i början av 90-talet, då jag kunde dra hem kassar med tiokronorsfilmer över helgen som jag slukade och kopierade. Blev ju lite blasé ibland, men då och då kom en film som fick allt att stanna blev. Jag blev otroligt berörd av denna. Speciellt sista halvtimmen satt jag som hypnotiserad.
  Och det är en väldigt speciell film, även om man tar bort den nostalgiska faktorn för mig.
  Sean Penn spelar tonårige Brad Jr som växer upp på fattig landsbygd, då och då tittar pappan Brad Sr (Christopher Walken) förbi med lite penga men annars ser de aldrig honom. En dag visar han ett plötsligt intresse för sin son. Anledningen är att han livnär sig som kriminell i nån slags liga som stjäl jordbruksmaskiner, och han vill gärna få sin sönerna i sin business.
  Sönerna (brorsan Tommy spelas förresten av Seans brorsa Chris Penn) blir charmade av pappans plötsliga närvaro och nästlas in i kriminaliteten motvilligt. Samtidigt har Brad Jr träffat flickvännen Terry (Mary Stuart Masterson) och de skaffar sig drömmar om att fly iväg tillsammans.
  Det är lite lustigt med den här filmen för den har rätt många element jag inte brukar gilla. Det är lite kitchen sink, det är lite noir, det är lite coola män. Men det vägs helt upp av stämningen. Och jag älskar att jag inte ens kan sätta fingret på den där stämningen, men det är som att jag blir lite nervös av den här filmen. Sean Penns roll är ju orolig och nervös och det sprider sig på något vis. Och Walken så klart, aldrig sett en mer karismatisk psykopat på film. Sedan Patrick Leonards musik, små fragment av Madonnas "Live To Tell" (filmens ledmotiv) som ligger som syntmattor och skapar en otrolig stämning, lite som i Twin Peaks.
  Ett otroligt fint bygge, och en underskattad 80-talare.

Kramer Mot Kramer

Kramer Mot Kramer
Kramer vs Kramer
1979
Bolag: Video Express

  Det är med viss oro jag ser om den här filmen. Tveklöst placerat på livets klassikerhylla av mig. Har rekommenderat den till många genom åren. Berörd av den som liten, då såg jag den genom barnets ögon. Några år senare ur ett vuxnare perspektiv. Men nu var det väl uppåt 25 år sedan jag såg den senast. Saker kan ändras. Till exempel preferenser.
  Dustin Hoffman och Meryl Streep spelar Ted och Joanne Kramer. Ted är en karriärstörstande reklamare och Joanne är förpassad till att vara hemmafru och ta hand om sonen Billy. Men en dag får Joanne nog och lämnar familjen för att förverkliga sig själv. De hör inte av henne på flera år, men under den tiden hinner Ted och Billy knyta starka band och han får äntligen prioritera sin son framför arbete.
  Några år senare dyker Joanne upp igen. Hon har startat en egen karriär och är redo att ta hand om Billy igen, men det vill så klart inte Ted och en långdragen rättsprocess drar igång.
  Kramer Mot Kramer slår an precis samma ton som den gjorde när jag såg den senast. Den känns på något vis tidlös i sin känsla. Annars får man ju ofta tänka tanken att "det var en annan tid" när man ser äldre filmer om relationer, men detta skulle lika gärna kunna varit idag. Kanske bidrar den ljuvliga New York-miljön till den känslan också.
  Men framför allt så ju alla huvudroller det otroliga. Förutom Hoffman och Streep (så klart) även barnskådisen Justin Henry som Billy och Jane Alexander som väninnan är makalöst fina. Överhuvudtaget så uppskattar jag den vänliga tonen i filmen, det är ju ändå upplagt för en massa hat och konflikter men alla karaktärer vill varandra väl och den stämningen känns som en större utmaning att få fram på film än en massa uppslitande grälscener.
  Finkalibrigt och tidlöst. Fortfarande en favorit!

Nålens Öga

Nålens Öga
Eye of the Needle
1981
Bolag: Warner Home Video

  Jag har ett lite märkligt minne till den här filmen. Såg den tillsammans med en klasskompis och hans pappa. Vet inte om pappan var historielärare eller om han bara uppförde sig som en, men han satt hela tiden och kommenterade allt som sades som hade med kriget att göra. Det var ju störigt så klart, men har ändå minnet av att man tyckte filmen var otroligt spännande.
  Henry Faber (Donald Sutherland) är en trevlig och omtyckt granne som visar sig vara hänsynslös tysk spion som urskiljningslöst dödar de som kommer på honom. När han ska lämna över spionmaterial till en tyst ubåt hamnar han i oväder och blir strandsatt på en enslig ö utanför Skottlandskust. Där finns bara två hus, det ena tillhör en fåraherde och det andra en familj som valt att isolera sig när mannen blivit invalidiserad. 
  De har så klart ingen aning om vem Henry verkligen är, men framför allt frun Lucy (Kate Nelligan) charmas av honom och de inleder en vänskap och relation bakom makens rygg. Men sakta börjar sanningen att dyka upp.
  Som sagt, mitt enda minne av den här filmen var att jag tyckte den var spännande när jag var 12 år. Jag blir totalt golvad av den här omtitten. Vilken otroligt bra film! Brukar vara begränsat entusiastisk över krigsfilmer, men här utgör andra världskriget en perfekt kuliss till en thriller som lika väl hade kunnat handla om något annat.
  Framför allt filmens andra hälft, när Henry lär känna Lucy på ön, är makalös. Dels ur ett ganska hjärteskärande dramaperspektiv men framför allt är den är helt otroligt spännande. Det ligger en roman av Ken Follett i botten här, den är säkert bra, men det är framför själva det filmiska framförandet jag blir tagen av. Sutherland och Nelligan är fantastiska, speciellt i de lite mer lågmälda dialogerna, och hela filmer har liksom en mäktighet som jag inte alls hade förväntat mig.
  Musiken, miljöerna, personerna. Så mäktigt, så dramatiskt.

Pump Up The Volume

Pump Up The Volume
Pump Up The Volume
1990
Bolag: Arena

  Denna filmen har jag blivit tipsad om många gånger. Av folk jag litar på. Ändå har den känts lite sådär njae, mest för att jag sett framför mig en andra klassens Heathers (som jag dessvärre tycker är lite överskattad) och sen den här grungegrejen. Njae, vet inte.
  You guyz were right! Vilken strålande film detta är!
  Christian Slater spelar Mark Hunter, en introvert och fåordig tonåring som återuppfinner sig själv som upprorisk radiopratare på kortvåg. Rykten om hans frispråkiga och ofta ganska snuskiga sändningar sprider sig i skolan och snart sitter de flesta och lyssnar på honom om nätterna. På skolan undrar alla, både lärare och elever, vem den mystiske radioprataren är. Han börjar ta in brev och samtal från lyssnare, han spelar Leonard Cohen och Pixies. En natt pratar han med en elev från skolan som berättar att han ska livet av sig. Mark viftar skämtsamt bort honom men dagen efter har han hängt sig i pojkrummet.
  Mark får då skulden för att ha uppviglat självmordet, och även polis och myndigheter kopplas in i jakten på vem han är. Samtidigt börjar han inspirera allt fler ungdomar där ute att göra uppror mot systemet.
  Måste erkänna att min grundaversion mot att se den här filmen hade lite med Christian Slater att göra. Inget större fel på honom väl, men känner mig lite mätt på hans grej. Den snygga, smarta och lite farliga rebellen. Detta är varken hans första eller sista film på det temat, men här sitter kepsen helt perfekt. Han är fullkomligt strålande, trots att han bara gör ungefär samma grej som i sina andra filmer från samma tid. Det har ju så klart att göra med själva filmens kvalitéer. Här finns en perfekt tidsanda. 90-talet gör upp med 80-talet. Soundgarden och Bad Brains i bakgrunden. Här finns även ett perfekt mörker. Den lilla staden i Arizona har ett tillrättalagd deppighet som påminner lite om Donnie Darko. Här finns en upprorisk stämning, en Lost Boys utan vampyrer.

  Sedan intressant att se den här filmen 2022. Inte bara som tidsdokument utan också som nån slags profetia och analog variant av det som idag är influencers och Youtubers. En vanlig person som lyckas nå fram i bruset. För- och nackdelarna med det.
  Oerhört bra!

Cohen & Tate

Cohen & Tate
Cohen & Tate
1988
Bolag: Egmont

  Man blir glad ändå när något är helt annat (och bättre) än vad man trott. Den här filmen har jag skjutit upp ett bra tag att se. En mörk road movie om två yrkesmördare som dessutom är omaka. 
  Nioåriga Travis (Harley Cross) bor på hemlig ort med sin familj sedan han blivit vittne till ett mord som begåtts av maffian. En dag hittas familjen av yrkesmördarna Cohen (Roy Scheider) och Tate (Adam Baldwin) som skjuter föräldrarna och tar med sig Travis på en lång resa för att överlämna honom till maffian. Cohen är den tysta, ärliga och korrekta med Tate är oberäknelig och galen.
  Kan bli ungefär hur tråkigt som helst, i min bok.
  Men här finns en helt annan känsla än jag förväntade mig. Här finns liksom en grundspänning från första till sista scenen på något vis. Tror det har mycket med musiken och scenografin att göra. Det ligger spänningsmusik även när det inte är spännande, och sedan är det ju något visst med en hel film som utspelar sig i en bil på natten. En 70-talig neonoir-nerv som är svårt att riktigt sätta fingret på. En ständig känsla av "vad fan ska hända nu då".
  Vilket drama, alltså!

Den Lilla Flickan i Huset Vid Vägens Slut

Den Lilla Flickan i Huset Vid Vägens Slut
The Little Girl Who Lives Down the Lane
1976
Bolag: Jaguar

  Oj, vilken överraskning detta var. Den här filmen hyrde jag som tonåring, i min mest videointensiva period, säkerligen ihop med en radda slashers från någon 10-kronorsbutik. Tyckte den var seg och tråkig. Inte alls läskig. Är på något vis glad att min hjärna har utvecklats sedan dess.
  Rynn (Jodie Foster) är en 13-årig flicka som hyr ett hus med sin pappa. Men pappan ser man aldrig. Han är alltid upptagen eller borta och det verkar som att hon bor i huset helt själv. En som anar oråd är huset ägare, Mrs Hallett (Alexis Smith) och hennes son Frank (Martin Sheen) som dessutom är pedofil och gör ständiga närmanden mot Rynn.
  Dock så träffar hon Mario (Scott Jacoby), en ung pojke som är stadens andra outsider, aspirerande trollkarl. De inleder en fin vänskap där Rynn sakta vågar berätta mer om sig själv och hur allt ligger till.
  Ja, sitter man och väntar på ett bodycount så är det klart att det blir segt och tråkigt. Detta är nämligen snarare ett otroligt välskrivet thrillerdrama, inte olikt de som Stephen King brukar skriva. Filmen är dessutom inspelad i Maine, vilket väl kanske spär på den känslan en aning.
  Älskar ju de där miljöerna alltså. Mysiga poliser i pälsmössa. Polisen spelas förresten lite otippat av Mort Shuman, mer känd som låtskrivare under pre-Beatles-eran i konstellationen Pomus-Shuman.
  Visst, det är ett intressant manus. Snygga vändningar. Men det som gör det för mig är själva stämningen. Den höstruggiga upstate-miljön till pianosoundtrack. Jag får nästan lite Fulci-känsla ibland, men det kanske är de vhs-svajjiga Chopin-styckena som spökar.
  Långt över förväntan!

Timmen Noll

Timmen Noll
The Final Countdown
1980
Bolag: Transfer

  Ännu en film jag skjutit upp att se. Vet ju att den ska vara bra, rätt personer har sagt det osv. Men sen är det ju det här med krig, 1941. Lite segt.
  Martin Sheen spelar Warren Lasky, en inspektör som skickar till hangarfartyget Nimitz där Kirk Douglas är kapten. Ute på havet överraskas man av ett märkligt oväder som får hela besättningen att svimma av. När man vaknar är det 7 december 1941 och världens står inför Japans anfall av Pearl Harbour.
  Medvetna om historien, kan besättningen på Nimitz påverka vad som händer och på så sätt påverkar hela kriget och världshistorien?
  Ja, detta var något helt annat än jag väntat mig. En tidsresefilm! Och inte nog med det en bra och välskriven tidsresefilm. Frågeställningen kring vad som skulle hända om man gick in och påverkade det förflutna är ju samma som i Tillbaka Till Framtiden, och även om tankarna inte får samma tid att blomma här så är de lika spännande. Möjligen hade jag uppskattat detta ännu mer om jag haft ett större intresse för krigshistoria, men ändå, det är välspelat, snyggt och långt över mina förväntningar.
  Lite lustigt att en blandning av två genrer jag svårt för, krig och fantasy, skulle fungera såhär magiskt bra ihop.

Har Inte Vi Setts Förut?

Har Inte Vi Setts Förut?
Seems Like Old Times
1980
Bolag: Video Express

  Den här har jag sett för många år sedan. Skrattade gott då, men sånt kan ju ändras har livet visat. Chevy Chase däremot, speciellt så klart de här finaste åren i början av 80-talet, har åldrats riktigt bra. Allra helst får han ju ha ett riktigt bra manus i ryggen. Varför inte ett Neil Simon-manus?
  Chevy spelar Nick Gardenia, en författare som blir kidnappar från sina skrivarlya av två bankrånare som vill att han ska fronta deras nästa bankrån. Under pistolhot går han med på det, och blir naturligtvis den som hamnar på på övervakningskameran och jagas av polisen.
  Han tar tillflykt till sin ex-fru Glenda (Goldie Hawn) som inte bara är omgift med chefsåklagaren Ira (Charles Grodin) utan även själv är advokat som verkligen inte borde beblanda sig med en misstänkt rånare på flykt från polisen.
  Sedan blir det fars. Oj sicken fars det blir. Det slås i dörrar, det göms i garderober, det blir den ena snurriga situationen efter den andra. Men vilken fars detta är. Den är ju faktiskt rolig. Dialogen är strålande, rolig och smart, och blir ren finkomedi i händerna på framför allt Chevy Chase, men även övriga skådisar är i sitt esse här.
  Vet i tusan om inte de här skådisarna fanns i tankarna redan när Neil Simon skrev det här manuset alltså. Alla är verkligen i högform och inte så konstigt kanske eftersom alla spelar sina signaturroller. Chevy Chase är kvick och smart i dialogen, och jag undrar lite om det inte var här som han blev den Chevy vi känner sedan från 80-talet. Vissa scener känns som tagna ur Fletch (som ju kom fem år senare) och mimiken som var bra i Tjejen Som Visste För Mycket är ännu skarpare här.
  Goldie Hawn är sitt bästa whimsical och har fått några strålande scener till skänks i manuset. Charles Grodin har en patenterad slita-sitt-hår-roll som han naturligtvis gör perfekt.
  Blev så glad att den här var lika rolig som jag minns den som. En av Chevy Chase bästa, faktiskt.

Angel - Sista Natten

Angel - Sista Natten
Angel
1983
Bolag: HemVideo

  VHS-året 2022 inleds med en riktig superöverraskning. På de flesta plan faktiskt. Denna filmen har jag känt till med ljummen nyfikenhet länge, men det är inte förrän ikväll jag inser att jag helt missuppfattat vad det är för typ av film. Såg framför mig en lite fräck ungdomskomedi, ok?
  Istället får jag i princip allt utom det. Sällan har jag behövt tagga in så många genrer i en recension som denna. Angel heter egentligen Molly och är en 16-årig toppstudent vid en fin skola. Mest känd för att hon är präktig och aldrig deltar i skolans festaktiviteter.
  Det är nämligen på kvällarna om hon blir Angel och säljer sig till män på gatan i Los Angeles sämre nattkvarter. I detta gytter av levnadsöden härjar dessutom en brutal mördare med smak för just prostituerade.
  Så ingen fräck ungdomskomedi, direkt.
  Egentligen påminner filmen en del om New Year's Evil som jag såg bara häromdagen. Det är en brutal mördare i dekadent storstadsmiljö. Men där den filmen mest blir ett meningslöst, dock underhållande, bodycount så är den här filmen något helt annat. Här lyckas man sätta färg på gatumisären på ett strålande sätt. Angels vänskap med andra kantstötta nattfigurer är bedårande. Den äldre transvestitmannen som tar hand som henne och vill få henne ut prostitutionen. Charlie Chaplin-imitatören som är kär i en av de prostituerade kvinnorna. Och det är när hon faller offer för mördaren som man verkligen känner att filmen sticker ut i sin genre. Man bryr sig om de här stackars människorna. De är så fina mot varandra.
  Det är lite som att sitta och zappa mellan ett bra socialrealistiskt drama och en brutal gatuslasher. Och blandningen är smått enastående. Jag har nog aldrig brytt mig så mycket om offer i en slasher som i denna filmen. Även polisdelen, dvs jakten på mördaren, har en otippad Death Wish-nerv som också passar bra in i helheten.
  Vet inte hur bra den här filmen är om jag skulle se om den. Men här och nu är jag totalt överraskad och smått omtumlad.

84 Charing Cross Road

84 Charing Cross Road
84 Charing Cross Road
1987
Bolag: Video Trade

  Detta var precis vad jag behövde. Efter en filmvecka full av (i bästa fall) slätstrukna b-thrillers så kurrade det i magen efter något jag skulle vilja rekommendera, annat än till mina värsta fienden. Min filmsmak står på rätt många ben, det vet ni som läser återkommande här, men detta är faktiskt bland det bästa jag vet. Ett välspelat, tänkvärt drama. Based dessutom! Äntligen!
  Huvudpersonen är Helene Hanff (Anne Bancroft), författare och anglofil som stör sig på hur de New Yorska antikvariaten inte intresserar för engelsk litteratur och ännu mindre för brittiska originalutgåvor av böckerna. I jakt på några böcker skickar hon ett brev till ett antikvariat i London och får napp. Med böckerna får hon ett brev från ägaren Frank Doel (Anthony Hopkins) som leder till en livslång vänskap via brev och bokköp. Parallellt flätar man ihop livet på antikvariatet och Mr Doels familjeliv med Hanffs karriär som kedjerökande författare i 50-talets New York. Hennes brev engagerar hela antikvariatet och så småningom börjar hon få brev från andra anställda också. 
  Jag älskar förutsättningarna här, men känner tidigt i filmen att det inte borde räcka till en hel film att man fick följa den här korrespondens, men det gör det verkligen. Det är så snyggt sammanflätat allting. Helene romantiserar England, medan andra sidan romantiserar ett välmående 50-tals-USA i tillväxt och utan ransonering. Helene förfasas över hur skyskraporna växer fram på hennes Manhattan och flyr hellre in i tankarna om vilka som ägt en läderinbunden Oscar Wilde-bok innan henne.
  Till och med en sån uttjatad grej som 60-talets studentuppror finner sin plats på ett naturligt sätt här. Men visst; det snackas, det snackas och det snackas. Som sig bör i New York-filmer med hög svansföring. Tänk er den varmaste av Woody Allen-filmer, fast utan neuroser och gubbsjuka romanser.
  Helt underbar film!

Inga Spår Efter Alex

Inga Spår Efter Alex
Without a Trace
1983
Bolag: Transfer

  Filmer om försvunna barn. Blir aldrig omodernt. Slutar aldrig att fånga mig heller. Oavsett om man sitter och pinar sig genom tio avsnitt av Netflix-noir eller en amerikansk tv-film från 1992 så är det alltid en resa. Finns ju bättre och sämre så klart, men hög lägstanivå och sällan bortkastad tid.
  Här ser dessutom förutsättningarna ovanligt goda ut. New York, 1983, höst, bra betyg och dessutom vad det verkar totalt bortglömd idag.
  Och ja, den griper tag direkt. Får nästan gåshud när höstlöven blåser över välbärgade New York-gator och en liten pojke i manchesterjacka går från skolan ihop med sin mamma. Det är fint filmat, fina miljöer, fina ansikten. Den här typen av filmer är bland det bästa jag vet, känner jag.
  Snart sjuåriga Alex (Danny Corkill) säger hej då till sin mamma för att gå ett kvarter ensam till skolan. Men den här morgonen kommer han inte fram. Danny är skötsam och duktig och ingen kan förstå vart han har tagit vägen. Efter att ett par spår har avskrivits står polisen handfallna, och sakta så trappas sökandet och mediaintresset ner. Kvar står mamman Susan (Kate Nelligan) med en försvunnen son som hon är säker på lever någonstans. 
  Hennes enda hopp är polisen Al Menetti (Judd Hirsch) som har barn i samma ålder och känner extra kall att hitta Alex.
  Ja, inget nyskapande i själva intrigen. Skulle kunna ha varit en miniserie för ABC likaväl. Det som skiljer är ju framförandet. Kate Nelligans soloprestation som den desperata mamman är helt enorm. Inget teatraliskt överspel utan små, små detaljer. Ansiktsuttryck och pauser. Man känner nerven. Susan jobbar som litteraturprofessor och just den här krocken mellan hennes skyddade värld av kultur och litteratur som möter gatans grymhet och verklighet kryper verkligen under skinnet.
  Två timmar är filmen, men känns längre. På ett positivt sätt. Det känns som att jag suttit och kollat genom tio avsnitt av en jättebra Netflix-serie, fast med den positiva skillnaden att detta är New York 1983. En annan tid, nästan 40 år sedan, men ändå samma grundpanik som det skulle vara idag. Var är Alex någonstans?

Runaway

Runaway
Runaway
1984
Bolag: VideoTrade

  Det är inte ofta jag skriver om actionfilmer här. Det beror på att jag mycket mycket sällan ser actionfilmer, och det i sin tur beror på att jag lika sällan uppskattar dem. Med actionfilmer menar jag i synnerhet trötta snutfilmer men även actionbetonad scifi har jag tyvärr väldigt svårt för.
  Så, varför åkte då den här filmen in i spelaren? En snutig actionfilm som utspelar sig i framtiden (räknat från 1984) och som ser ut som på omslaget här bredvid? Jo, jag läste om den på en lista över underskattade 80-talsfilmer som floppade när de kom och där lät den faktiskt ganska intressant ändå.
  Filmen utspelar sig som sagt i framtiden räknat från 37 år sedan, och det blir väl typ nu då. Tom Selleck spelar Jack Ramsay, en polis som specialiserat sig på att stoppa robotar som löper amok. Det är nämligen så att i den här framtiden så lever vi med robotar i allt. Historien tar avstamp när en hushållsrobot plötsligt mördar en familj. Jack och hans kollega Thompson (Cynthia Rhodes) börjar gräva i fallet och upptäcker att superskurken Luther (Gene Simmons) utvecklar mördarrobotar och uppfunnit ett vapen med hjälp av data träffar en enskild person.
  Som sagt, sällan är jag road av action, men här finns tillräckligt med förlåtande faktorer för att jag till och med ska tycka de här scenerna är spännande. Men mest av allt är jag imponerad över hur rätt Runaway prickat i sin bild av samhällets utveckling. Här ser det mesta ut som 1984, inga futuristiska polisuniformer eller flygande bilar, men tekniken och skärmarna har tagit över vår vardag. Här syns embryon till dagens surfplattor, ansiktsigenkänning, robotdammsugare, Siri-liknande pratfunktioner och så vidare. Sånt som var absurd framtid 1984...
  Men det är inte bara i den tekniska profetian som Runaway plockar intressanta poäng. När Tom och Cynthia åker på uppdrag är det Cynthia som kör bilen, det var väl ändå otänkbart 1984 och måste ha varit en sak man förutspådde om framtiden. Likaså hur media är närvarande. Här är kameror och mikrofoner på plats mitt i händelserna centrum vid polisens ingripanden. Riktigt där är vi inte idag men ändå en liten hint om dagens realityhysteri.
  Nu vet jag inte riktigt varför den här filmen floppade när det kom, men på många sätt är den faktiskt intressantare idag, när vi åtminstone delvis har ett facit. Sedan är den faktiskt lite obehagligt klaustrofobisk i hur Luther (genom tekniken) kan bevaka precis allt som händer. 
  På något vis får jag känslan av en ovanligt bra Cannon-actionrulle med Bronson eller Norris. Tom Selleck är mindre hårdkokt än dessa i huvudrollen och det tycker jag bara gör filmen en tjänst. Svårmod och one-liners hade blivit precis det är snutigt svåra som jag har så svårt för.
  Bortsett från sista kvarten, action är ju alltid tråkigast under slutcrescendot, då jag sneglar lite mot klockan så blir jag faktiskt helt uppslukad av den här filmen. Helt otippat!

Dad

Dad
Dad
1989
Bolag: Esselte Video

  Bara häromdagen när jag såg Sa Jag Adjö När Jag Kom? så slogs jag av hur en film kan ha alla förutsättningar men ändå inte lyckas för att man inte bryr sig om karaktärerna. Här har vi det omvända, en film som jag inte har jättehöga förhoppningar om. Ett smörigt, amerikanskt nostalgidrama, typ. Men men, en osedd film från 1989 slinker väl alltid ner, tänkte jag.
  Tillbaka fick jag en av de största överraskningarna på länge. Direkt får jag den. Känslan! Det är egentligen ingen speciell scen som slår an tonen, det är mest bara känslan inför karaktärerna, skådespelarna och replikskiften.
  Jake (Jack Lemmon) och Bette (Olympia Dukakis) spelar ett åldrande par där Bette i princip sköter sin handlingsförlamade man som helst bara vill stå ute och påta i sitt växthuset. Bette lagar maten, diskar, tvättar, och planerar vilka kläder han ska ha på sig nästa dag. En dag i får Bette en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus, och dottern Annie (Kathy Baker) ringer till brorsan John (Ted Danson) och ber honom komma hem och hjälpa till.
  John är den i syskonskaran som lämnat småstaden för karriären men tar några dagar ledigt för att åka hem till föräldrahemmet och hjälpa pappan med vardagssysslorna. Där börjar de för första gången i sitt liv prata med varandra och lära känna varandra.
  Svårt att säga varför jag faller så hårt för den här filmen, men jag har ju en soft spot för filmer om åldrande. Sista Sommaren och Godnatt Mamma är två andra filmer jag älskat i den här bloggen. Lite på samma sätt, att den förhållandevis enkla dialogen gripit tag. Dramakomedi står det på omslaget, mycket lite komedi får jag säga, men inte heller något mörkt drama utan mer än fundersam film med några få komiska inslag. Gammal möter nytt, behöver inte vara svårare än så.
  Det fina är ju samspelet, både mellan karaktärerna och skådespelarna. Älskar hur alla är snälla mot varandra, hur man slipper bråk och gapiga konflikter. Alla respekterar varandras livsval och det blir inte alls den där stad-mot-land-konflikt som man anade var på gång när man såg först klippen på Johns stressiga affärsmöten.
  Jag älskar fan Jack Lemmon. För mig överglänser han alla de stora, manliga skådisarna. Kanske just för att han tar såna här roller. Här gör han den åldrande Jake till fullständig perfektion. 

Hämndens Ögon

Hämndens Ögon
The Silent Partner
1978
Bolag: EuropaFilm

  Man älskar ju när man får den där omedelbara kemin med en film. När man redan under förtexterna känner att det här blir bra, även fast man inte har något fog för känslan. Det har så klart med miljöer att göra. Här är det ett 70-taligt köpcentrum i juletid. Elliot Gould spelar bankkassören Miles som får zickzacka mellan välgörenhetstiggande tomtar med bjällror på väg till kontoret.
  Väl där hittar en han banktalong (ni som är födda efter 1995 får fråga en vuxen vad det är) med en notering om att detta är ett rån men banken har inte blivit rånad. Någon har alltså planerat ett rån men ångrat sig. Handstilen matchar precis en av tomtarnas skyltar, så Miles tror sig veta att banken inom kort kommer bli rånad av just den tomten.
  Med den vetskapen börjar han planera för att, om rånet äger rum, i förhand smussla undan en del av pengarna så att han själv får en del av bytet. Rånet sker men när rånaren (Christopher Plummer) hör om bytets storlek på TV inser han att han blivit lurad av bankkassören. Då börjar han söka upp Miles för att hämnas och få tag i pengarna.
  Det kanske inte låter superupphetsande när man berättar sådär, men det är faktiskt spännande bitvis. Kanske mest för att den är så lurig. Ständiga vändningar i historien, så egentligen är man väl mer nyfiken på vad som ska hända än vad det är nagelbitande spänning, men just såna här "hur ligger det till egentligen"-thrillers har jag lätt att dras med i.
  Så även här. Extra lyxigt då att få lite bonusmys i form av Elliot Gould som neurotisk bankman och fina miljöer i Toronto 1978.

Immediate Family

Immediate Family
Immediate Family
1989
Bolag: VideoTrade

  Mycket i den här bloggen är ju nostalgiskt betingat. Känslan av tonårens videohyrarmys är verkligen inget jag kastar bort, men det är lätt att gå vilse i den nostalgiska dimman i sina omdömen. Därför blir jag så glad när jag hittar en film jag gillar på alla plan. som dessutom är från 80-talet och som jag inte sett förut.
  Jag är ingen finsmakare som tycker att vissa filmer är bra på riktigt egentligen. Gillar amerikansk mainstreamfilm, typ. Det jag dock uppskattar är ett välspelat drama. Det behöver verkligen inte vara blytungt eller utmanande, men välspelat och nyansrikt, där har vi det.
  Här har vi precis en sån film. Michael (James Woods) och Linda (Glenn Close) är ett välbeställt akademikerpar som försökt få barn i många år, och avundsjukt sett hur alla deras vänner fått familjer. Via en adoptionsfirma får de kontakt med gravida tonåringen Lucy (Mary Stuart Masterson) som inte har råd att behålla sitt barn utan vill adoptera bort det vid födseln.
  Michael och Linda vill gärna lära känna mamman till deras barn och bjuder henne till att bo med dem den sista tiden innan förlossningen.
  Ja, mer än så behövs inte till grund att skapa ett fängslande drama. Nyckeln är ju mycket själva känslan man får. Redan i första bildrutan slår man an en ton. James Woods och Glenn Close åker bil på väg till ett barnkalas. Bra dialog. Bra kemi. Jag önskar att Glenn Close gjort många fler såna här filmer, istället för de kostymiga teaterdramer som man väl mest förknippar henne med. Hon passar perfekt i såna här Meryl Streep-roller.
  Sedan älskar jag ju när dramer är rika på nyanser och perspektiv. Här finns ju dels klassperspektivet. Välmående storstadsakademiker i beroendeställning till underklassungdomar från landet. Krampaktigt lär de känna varandra. Skulle kunna vara svårtittat och konfliktfyllt men alla är så fina mot varandra. Så skönt att se en film så fri från konflikter som denna. Älskar det.
  Sedan hatar man ju inte direkt att filmen utspelar sig 1989 heller, då amerikanska tonåringar hade John Cougar Mellencamp-affischer på väggarna, men filmen känns ändå tidlös nog att jag säkert skulle ha gillat den som ny också. Det är ju mer än man kan säga om de nostalgi-slashers man tuggar i sig.

The Blob

The Blob
The Blob
1988
Bolag: TransWorld

  Mycket talar för att jag skulle ha sett den här filmen. En skräckfilm som kom precis i min allra mest aktiva videohyrarperiod. Men jag minns också rätt tydligt varför jag inte tilltalades av den. Tror det började redan med titeln, The Blob. Det låter skräckkomedi, det låter medveten kult. det låter Troma. Alla varningsklockor.
  Sedan var jag ju mer intresserad av skräckfilmer som inte var övernaturliga eller sci-fi-betonade.
  En kall vinterdag 30 år senare ändrar jag mig. Det händer ju att filmer jag undvikit i alla år överraskar, om inte annat så kan den ha fått en nostalgifilt kastad över sig (som The Gate som jag såg häromdagen).
  Utanför en amerikansk småstad landar en meteorit som lämnar efter sig en röd gegga som är nån slags livsform som slukar människor. Meg (Shawnee Smith) är på dejt när de hjälper en skadad äldre man till sjukhuset. Väl där dör han plötsligt och hans underkropp har oförklarligt trasats i småbitar. Det visar sig att geggan från meteoriten kan ta alla möjliga former och nu sprider sig över hela tiden staden genom avloppsystemet.
  Ja, jag vet, det låter som en kultfilm med glimt i ögat, men det finns väldigt lite synlig humor i den här filmen, vilket är jätteskönt. Visst, handlingen är väl i grunden lite fjantig kanske men det glömmer jag snabbt bort för den är faktiskt spännande nästan hela tiden. Vet inte när jag skrev eller kände så över en film senast. 
  Kanske är det mina skrala förhoppningar som spökar men jag blir nästan chockad över hur bra jag tycker den här filmen är. Det är så många bra pusselbitar. Själva staden (innan den blir attackerad) har lite behaglig Twin Peaks-känsla (som förstärks av Jack Nance i rollen som läkare, kanske). Specialeffekterna är enastående, speciellt om man tänker på att de är över 30 år gamla. Visst, scenerna med en jättelik slemmassa som sprider sig ut över stadens gator hade så klart sett bättre ut idag men de scenerna är få. Där gör man en smart grej egentligen, man inser sina tekniska begränsningar och koncentrerar sig på närbilder och chockeffekter som är betydligt mindre avslöjande än om man zoomar ut.
  The Blob är lite som en blandning av Hotet Från Underjorden och Cloverfield (kryddat med lite Twin Peaks). Istället för att vältra sig i maffiga effektscener låter man det okända spela huvudrollen.

Är Det Inte Mitt Liv Kanske?

Är Det Inte Mitt Liv Kanske?
Whose Life is it Anyway?
1982
Bolag: Esselte Video

  När jag gnäller över det tråkiga utbudet på världens alla streamingtjänster brukar jag få motfrågan vad det är jag söker egentligen? Nu har jag äntligen ett svar på den frågan. Den här filmen! Eller rättare sagt möjligheten att ramla över den.
  Ett helt vanligt top-notch-drama från 1982.
  Richard Dreyfuss spelar Ken Harrison, en hyllad skulptör som blir förlamad från huvudet och ner i en bilolycka. När han inser att hans öde är att ligga resten av sitt liv på sjukhus så vill han hellre få hjälp att dö, men det tillåter varken sjukhuset eller lagen.
  Jag har historiskt haft lite svårt för Dreyfuss, speciellt när han spelar ettriga män som ska vara lite excentriska sådär. Här gör han exakt det, fast med bästa möjliga manus i ryggen, och då har jag inte alls något emot honom. Här driver han sin tes med putslustig spydighet som påminner lite om Chevy Chase i Fletch. En lam Irwin Fletcher.
  Roligt ibland, men också intressant. Tydligen så bygger filmen på en brittisk pjäs, och det kan man ju förstå. Väldigt dialogdrivet och så gott som hela filmen utspelar sig kring sjuksängen. Här har torra, brittiska överläkare (antar jag) bytts ut mot sin amerikanska (judiska) diton, och det passar mig mycket bättre.
  Christine Lathi (som spelar en av läkarna) är en storfavorit hos mig, kanske allra mest för att hon väljer roller med omsorg. Men även som skådis så borde hon ha Meryl Streep-status sedan länge.
Jag vet inte riktigt varför den här filmen slår an en ton hos mig. Jag blir inte nämnvärd berörd av den, lite småkul ibland men inte superrolig, ämnet är väl lite småintressant men inte heller det nåt som jag är jättegripen av. Det är väl helt enkelt bara så att den är så bra skriven och framförd.
  Ett helt vanligt top-notch-drama från 1982, helt enkelt.

Third Degree Burn

Third Degree Burn
Third Degree Burn
1989
Bolag: Esselte Video

  Här kommer han då igen, gamle Hitchcock. En snygg thriller med lite vändningar och noirstämning. Väldigt överraskande att Esselte Video missade att dra Hitchcock-kortet på omslaget. Inte ens orden "tät thriller" använde man.
  Fler saker överraskar här. Till exempel att detta är en tv-film. Mellan Skjut För Att Döda och Turner & Hooch klämde Roger Spottiswoode in en tv-film med Treat Williams. En tv-film som dessutom verkligen är god nog för att gå på bio.
  Men en gång för alla borde jag väl inse att det inte bara är idag som de bästa manusen hamnar i tv-fållan. Redan på 80-talet är det ofta större chans att hitta oväntat guld bland Turner-filmer än hos Paramount eller Universal.
  Hur som helst, Treat Williams spelar en privatdetektiv som blir kontaktad av en miljonär för att skugga hans unga fru (Virginia Madsen) som han misstänker är otrogen. De både träffas av en händelse och inleder en romans. När miljonären sedan hittas död så visar det sig inte alls vara samma man som gav honom uppdraget. Vem var det han träffade egentligen?
  Ja, detta är väl ungefär vad ni tror. En vem-kan-man-lita-på-thriller och såna äter jag gärna till frukost. Normalt sett så brukar jag störa mig på noir-grejen, men här funkar den hyggligt ändå.
Ingen är väl så 90-tals-noirig som Virginia Madsen egentligen. Känns som att noir-saxofonen börjar spela så fort hon ens kommer i bild. Eventuellt bara i mitt huvud ibland.
  Här spelar hon i princip samma roll som Hot Spot som jag såg häromsistens, blont kvinnoväsen som sätter färg på öknen med blommiga klänningar.
  Treat Williams har också ett bra 50-talsansikte förvisso. Den här rollen gör han inte ett uns sämre än Sean Penn eller Nick Nolte eller vem som nu skulle fått rollen om filmen varit en blockbuster. Sedan alltid en glädje att se birollsfavoriten Richard Masur också.
  Riktigt trött (och oförståelig) filmtitel och ett tråkigt omslag sänkte förväntningar, så riktigt positiv överraskning. Kanske gjorde copyn på Esselte alldeles rätt ändå.

Babysitter

Babysitter
Babysitter
1980
Bolag: Screen Entertainment, Walthers

  Låt mig först redogöra lite för förutsättningarna här.
  En thriller utgiven på Walthers Videos kanske b-igaste underetikett Screen Entertainment. Inspelad 1980 men utgiven på video nån gång i mitten av 80-talet. Att omslaget är tecknat är ofta en varningssignal (i alla fall för thrillers) men att även screenshots på baksidan är det känns smått unikt.
  Fast å andra sidan, 1980 ändå. Och filmen är regisserad av Peter Medak som gjort en av mina favoritfilmer, The Changeling, samma år dessutom. Är glad att det sistnämnda trots allt överskuggade min skepsis, för detta var ett rejält fynd.
  Tara är en ensam 12-åring som blir kompis med 18-åriga Joanna (Stephanie Zimbalist pre-Remington Steele) som gör ett så bra intryck på familjen att de anställer henne till att sköta hemmet och hålla Tara sällskap. Joanna är dock manipulativ och frågan är hur hon egentligen hamnat där. Grannen Dr Lindquist ser direkt något suspekt i hennes beteende och börjar luska i hennes förflutna.
  Visst, inte på något vis en unik thriller men jag måste ändå säga att den är före sin tid. Upplägget med en ung flicka som nästlar sig in i en familj med onda avsikter känns som en Joseph Ruben eller Curtis Hanson-film från långt senare. Sedan är det nåt visst med den här allra mest perfekta typen av tv-film före videokamerornas intåg. Det blir som en superlyxig b-film där alla skådisar är top notch men man ändå känner att den är lite tv-säker och inte badar i Hollywoodpengar.
  Hade den här gått upp på bio istället, i exakt samma utförande, tror jag att den hade varit en stilbildare idag. Istället hamnade den på TV i USA och på video i Sverige, med tecknat omslag, hos Screen Entertainment.

Mördande Intrig

Mördande Intrig
Murder 101
1991
Bolag: CIC Video

  Oj, vilken överraskning detta var!
  Att tv-filmer kan överraska behöver ni inte berätta för mig. Älskar ju den skiten, men på nåt vis hade jag rätt sömniga förväntningar på den här filmen. Gillar Pierce Brosnan, det var nog därför den hamnade i spelaren.
  Pierce spelar Charlie Lattimore, en professor som skrivit en framgångsrik bok om ett uppmärksammat mord men nu är tillbaka på Universitetet där han lär ut konsten att skriva thrillers. Första kursen handlar om det perfekt mordet och när en kvinnlig elev hittas död visar det sig att någon kopierar Charlies egna knep och försöker ge honom skulden.
  Mer än så vill jag nog inte berätta om någon skulle få för sig att se filmen, för den är värd att leta efter faktiskt. En blandning av Döda Poeters Sällskap och Mord och Inga Visor kan man säga, och jag har svårt att komma på vad som skulle passa mig bättre denna fredag i livet.
  Det är lurigt skrivit, välspelat och ljuvlig miljö med ett höstigt campus och fina 90-talsfärger. Förvånande på något sätt att detta inte blev en biofilm istället, för den hade passar bra in thrillervågen i det tidiga 90-talet.