Den Du Tror Är Död...

Den Du Tror Är Död...
Buried Alive
1990
Bolag: Esselte Video

  Ibland brukar jag landa i att filmer har en FilmNet-känsla. Luddigt och högst personligt begrepp, men tänkte ändå försöka trassla mig ur vad jag menar med det. Min absoluta grönbetesperiod vad det gällde filmintresse var i början av 90-talet. Jag hade börjat hyra filmer (massvis) själv och så delade jag en dekoder till FilmNet med Micke Andersson. Varannan vecka-livet innebar att man försökte maxa sina egna veckor. Ställa in timern på inspelning när man var i skolan så man inte missade nåt. Och just känslan av att filmerna var "gratis" (jämfört med att hyra som var ganska dyrt för en 16-åring) gjorde att man spelade in i princip allt som inte verkade direkt motbjudande.
  Sedan satt man som nattvaken högstadieungdom och tuggade sig genom film efter film. Ibland gick de i bakgrunden när man höll på med något annat.
  Det är riktigt svårt att beskriva känslan jag far efter men vissa filmer kan jag liksom riktigt se framför mig med FilmNet-loggan i hörnet och den där ocentrerade text-tv-textningen som var så ful men ändå så härlig.
  Dags att skriva lite om den här filmen nu kanske. Förutom FilmNet-känslan får jag även annars ganska varma känslor för den här filmen.
  Joanna (Jennifer Jason Leigh) är en cool storstadstjej som gått med på att flytta ut på landet till byn där hennes man Clint (Tim Matheson) är uppvuxen. Där är hon uttråkad så till den grad att hon inleder en relation med stans doktor Cort (William Atherton) som delar hennes dröm om att fly landet för storstaden.
  De smider en plan att Joanna ska förgifta Clint, och sedan sälja hans företag så de kan starta om ihop i Los Angeles. Clint förgiftas och Joanna är väldigt mån om att han ska begravas så snart som möjligt innan mordet upptäcks. Problemet är att han inte är riktigt död utan begravs levande, något som hans hund får en föraning om och gräver upp honom på kyrkogården.
  Väl uppe över marken igen så börjar han planera hur han kan hämnas på sin fru och älskaren.
  Klassisk thriller av fram-och-tillbaka-modell. Inga chockerande vändningar kanske, men en behaglig känsla av lurig short story av t ex Alfred Hitchcock eller Stephen King.
  Jag tycker nog att den håller tillräcklig nivå för att ha varit en bio-thriller faktiskt, framför allt i det tidiga 90-talets våg av välskrivna thrillers som ofta hade det här vem-kan-man-lita-på-temat. Men stället är vi i tv-filmsland med en stadig soffa birollsskådisar som hantverksmässigt klanderfritt ror detta i hamn.