Hemligheten

Hemligheten
Hemligheten
1990
Bolag: Sandrews

  Länge sen jag såg en svensk film i den här bloggen. Gillar ju så klart att se svensk 80-talsfilm, men mörkertalet är dessvärre inte lika stort vad det gäller mainstreamfilm man inte sett som i det oändliga Hollywood-utbudet. De flesta osedda svenska filmer i mina videohyllor är gudsförgätna filmstödsfilmer som inte har blivit roligare med åren direkt.
  Det osar filmstöd om den här filmen också, ska sägas.
  Ett par ungdomar letar efter några dagböcker de råkat stänga på en soptipp. Av en händelse så råkar de på Waldemar (Carl-Gustaf Lindstedt), en äldre man som bor i ett övergivet hus på soptippen och restaurerar sånt som folk har slängt och säljer det till antikhandlare.
  De båda barnen blir först skrämda av honom men märker snart att han är en gullig gubbe som gärna berättar sin livshistoria och hittar på en massa tokigheter. De får gärna komma och hälsa på honom där, men inte berätta för någon att han bor där han bor. Det är så att säga hemligheten i filmtiteln.
  Ja, där har vi väl handlingen. Från att de träffats följer nästan en timme av olika scener då de gör saker tillsammans. Sånt man kanske annars avverkar i nåt klippkollage. Men nä, här lämnas inget åt fantasin.
  Waldemar har även en syster, Greta (Sif Ruud), som han besöker på sjukhem varje vecka. Scenerna med Carl-Gustaf och Sif är de allra bästa i filmen. Delvis för att de ju är så fina, båda två, men också för att det är ju det här nedtonade, lite grubbliga, som jag tycker Carl-Gustaf är allra bäst i.
  Jag får lite känslan av en sån där fransk film som ska vara lite udda och hjärtevärmande och som blir en otippad biosuccé som i själva verket är jättetippad. Tyvärr är den rätt tråkig, om man nu inte älskar att se två barn umgås glädjefyllt med en gammal gubbe, men det finns andra förtjänster som ändå drar upp den totala känslan. För även om en amerikansk film från 80-talet kan ge lite nostalgikänslor, så är ju känslan ändå starkare i de här svenska miljöerna. Cykling genom en stockholmsk villaidyll, 80-talig mobbing på skolgården ("de' angårej inte") och lite smålustigt obsoleta referensramar ("va fan, har du tagit min Py Bäckman-kassett??").
  Sedan piggar det också upp att se en ung Linus Wahlgren som videovåldsdåre. Det värmer ett vhs-hjärta att se killarna komma med gamla hyrisar på "Bloodsport" och "Huset Som Gud Glömde" (återutgåvan på TransWorld).