Immediate Family

Immediate Family
Immediate Family
1989
Bolag: VideoTrade

  Mycket i den här bloggen är ju nostalgiskt betingat. Känslan av tonårens videohyrarmys är verkligen inget jag kastar bort, men det är lätt att gå vilse i den nostalgiska dimman i sina omdömen. Därför blir jag så glad när jag hittar en film jag gillar på alla plan. som dessutom är från 80-talet och som jag inte sett förut.
  Jag är ingen finsmakare som tycker att vissa filmer är bra på riktigt egentligen. Gillar amerikansk mainstreamfilm, typ. Det jag dock uppskattar är ett välspelat drama. Det behöver verkligen inte vara blytungt eller utmanande, men välspelat och nyansrikt, där har vi det.
  Här har vi precis en sån film. Michael (James Woods) och Linda (Glenn Close) är ett välbeställt akademikerpar som försökt få barn i många år, och avundsjukt sett hur alla deras vänner fått familjer. Via en adoptionsfirma får de kontakt med gravida tonåringen Lucy (Mary Stuart Masterson) som inte har råd att behålla sitt barn utan vill adoptera bort det vid födseln.
  Michael och Linda vill gärna lära känna mamman till deras barn och bjuder henne till att bo med dem den sista tiden innan förlossningen.
  Ja, mer än så behövs inte till grund att skapa ett fängslande drama. Nyckeln är ju mycket själva känslan man får. Redan i första bildrutan slår man an en ton. James Woods och Glenn Close åker bil på väg till ett barnkalas. Bra dialog. Bra kemi. Jag önskar att Glenn Close gjort många fler såna här filmer, istället för de kostymiga teaterdramer som man väl mest förknippar henne med. Hon passar perfekt i såna här Meryl Streep-roller.
  Sedan älskar jag ju när dramer är rika på nyanser och perspektiv. Här finns ju dels klassperspektivet. Välmående storstadsakademiker i beroendeställning till underklassungdomar från landet. Krampaktigt lär de känna varandra. Skulle kunna vara svårtittat och konfliktfyllt men alla är så fina mot varandra. Så skönt att se en film så fri från konflikter som denna. Älskar det.
  Sedan hatar man ju inte direkt att filmen utspelar sig 1989 heller, då amerikanska tonåringar hade John Cougar Mellencamp-affischer på väggarna, men filmen känns ändå tidlös nog att jag säkert skulle ha gillat den som ny också. Det är ju mer än man kan säga om de nostalgi-slashers man tuggar i sig.