The Photographer
1974
Bolag: HemVideo
B-thrillers är väl egentligen en av de genrer som överraskar mest sällan. I alla fall positivt. Men ibland finns ju trots allt den där independentnerven som gör letande värt besväret. Jag fick lite fyndkänsla precis i början av den här filmen. Lite skev förstascen, snygga förtexter.
Men sen föll den ganska snabbt i det där tröstlösa b-landet av filmer som varken är bra eller så dåliga att de är roliga att se.
Adrian (Michael Callan) är en amatörfotograf med stort kvinnoförakt. Det har att göra med något hans mamma utsatte honom för i barndomen. Problemet är att Adrian är jättepopulär hos just kvinnor, nästan varenda en av de modeller han fotograferar vill ha honom.
Men så fort en kvinna närmar sig honom fysiskt ser han sin mamma i dem och dödar dem i tron (fattar jag det som i alla fall) att han dödar sin mamma om och om igen.
Jag har lite svårt för förstaperson-vyn i såna här filmer, måste jag säga. Det är ju glasklart från början att Adrian är den som mördar kvinnorna, ändå får man följa ett par poliser (varav den ena är väldigt lik en nutida Nick Lowe) som famlar i mörkret i jakt på honom. Varken spännande eller intressant.
På tal om likheter, jag hade aldrig hört talas om Michael Callan innan jag såg den här filmen, ändå kände jag "aha, är det han!" när han dök upp i bild. Det visade sig vara ett falsklarm för han ser ut som en blandning mellan Hank Azaria, Cliff Robertson och Judd Nelson. Med tyngdpunkt på Hank, skulle jag säga. Väldigt lika.
Mest av allt är väl filmen skrattretande, men inte tillräckligt för att nå kultstatus. Man fattar ju vadman vill åt med Michael Callans porträtt av skogstokige Adrian, men känslan är snarare svensk tv-teater. Som om Richard Wolf skulle spela Norman Bates.
Visst, det finns en liten twist på slutet. Det finns stunder av 70-talsmys. Men mest av allt är detta en 70-talare med själen av en 80-talig tv-thriller med typ Robert Urich.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar