Dad

Dad
Dad
1989
Bolag: Esselte Video

  Bara häromdagen när jag såg Sa Jag Adjö När Jag Kom? så slogs jag av hur en film kan ha alla förutsättningar men ändå inte lyckas för att man inte bryr sig om karaktärerna. Här har vi det omvända, en film som jag inte har jättehöga förhoppningar om. Ett smörigt, amerikanskt nostalgidrama, typ. Men men, en osedd film från 1989 slinker väl alltid ner, tänkte jag.
  Tillbaka fick jag en av de största överraskningarna på länge. Direkt får jag den. Känslan! Det är egentligen ingen speciell scen som slår an tonen, det är mest bara känslan inför karaktärerna, skådespelarna och replikskiften.
  Jake (Jack Lemmon) och Bette (Olympia Dukakis) spelar ett åldrande par där Bette i princip sköter sin handlingsförlamade man som helst bara vill stå ute och påta i sitt växthuset. Bette lagar maten, diskar, tvättar, och planerar vilka kläder han ska ha på sig nästa dag. En dag i får Bette en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus, och dottern Annie (Kathy Baker) ringer till brorsan John (Ted Danson) och ber honom komma hem och hjälpa till.
  John är den i syskonskaran som lämnat småstaden för karriären men tar några dagar ledigt för att åka hem till föräldrahemmet och hjälpa pappan med vardagssysslorna. Där börjar de för första gången i sitt liv prata med varandra och lära känna varandra.
  Svårt att säga varför jag faller så hårt för den här filmen, men jag har ju en soft spot för filmer om åldrande. Sista Sommaren och Godnatt Mamma är två andra filmer jag älskat i den här bloggen. Lite på samma sätt, att den förhållandevis enkla dialogen gripit tag. Dramakomedi står det på omslaget, mycket lite komedi får jag säga, men inte heller något mörkt drama utan mer än fundersam film med några få komiska inslag. Gammal möter nytt, behöver inte vara svårare än så.
  Det fina är ju samspelet, både mellan karaktärerna och skådespelarna. Älskar hur alla är snälla mot varandra, hur man slipper bråk och gapiga konflikter. Alla respekterar varandras livsval och det blir inte alls den där stad-mot-land-konflikt som man anade var på gång när man såg först klippen på Johns stressiga affärsmöten.
  Jag älskar fan Jack Lemmon. För mig överglänser han alla de stora, manliga skådisarna. Kanske just för att han tar såna här roller. Här gör han den åldrande Jake till fullständig perfektion.