Prom Night

Prom Night
Prom Night
1980
Bolag: HemVideo

  Jag älskade slashers i tonåren. Såg alla jag kunde hitta. Ibland på femte generationens kopior med holländsk text. Klart att jag såg Prom Night. Flera gånger säkert. Minns den dock knappt. Och minns faktiskt inte vem som var mördaren. Så en omtitt med guldkant.
  Några barn leker i en övergiven byggnad, och ett av barnen ramlar ut genom ett fönster och dör i leken. Förskräckta lovar de varandra allt aldrig berätta för någon att de var orsaken till att flickan dog.
  Några år senare är barnen ungdomar redo för sin första skolbal. Men någon ringer upp dem en och en och viskar att deras tid är kommen. Vem är mördaren i den svarta masken?
  Det stora problemet jag har med den här filmen är att jag inte känner något för ungdomar. Inte för att filmer som Fredagen den 13:e eller The Burning har några djuplodande personporträtt direkt, men man får ändå sina favoriter, bryr sig mer om andra och så vidare. I Prom Night går i princip alla "övriga scener" (de som inte är slasher/mordscener) ut på att tjejerna snackar killar och förbereder sig för balen. Jag håller inte isär karaktärerna, och tappar därför intresset för vilka som är döda och lever. Man sitter mest och väntar på att masken ska åka av. Och då är det den jag gissade på efter fem minuter.
  Ett annat problem för mig är själva miljön. Man får ändå ge Prom Night att den sticker ut lite på det sättet. Där lägerrysarna hade ändlösa badscener så är det istället dans som gäller här. Ibland känner det som att man sitter och väntar en hel låt på att det ska hända nåt annat. Personligen tycker jag stämningen på ett ensligt läger i skogen är mer spännande en i stroben på ett dansgolv.
  Men visst, det är ju 1980, det är det. Det finns något så otroligt slasher-mysigt med de där joggingbyxorna som är uppdragna till armhålan och 70-talskrulliga killar. Säger inte att det kompenserar helt, men en liten bit i alla fall. En annan sak jag gillar är hur man kortklipper ungdomsscenerna med det som hände när de var barn. Inget nyskapande kanske, men det sätter en viss stämning.
  Sedan så klart kul att se Leslie Nielsen i en allvarlig roll. Som pappa till den döda flickan tillika rektor på skolan.
  Ingen topp-5-slasher direkt. Men den slinker ner.

Longshot

Longshot
Longshot
1981
Bolag: HemVideo

  Paul (Leif Garrett) är en ung kille som drömmer om att satsa på en fotbollskarriär i Europa. Soccer alltså, inte amerikansk fotboll. Till det saknas pengar, så han anmäler sig till en tävling i foosball (alltså bordsfotboll) för att förhoppningsvis vinna prispengar.
  Vid sin sida har han fjortonåriga Maxine (Linda Manz) som de hittar nere i arkaden, och tillsammans går det oväntat bra för Paul och Maxine.
  Samtidigt kärar Paul ner sig i Marie (Zoë Chauveau), en fransk rikemansdotter som går emot sin familjs vilja när hon väljer att vara med Paul.
  När de alla åker till det stora mästerskapet blir det problem då varken Maxine eller Marie berättar något för sina föräldrar, så nu gäller det att hinna tävla och vinna innan familjerna och polisen hinner dit.
  Klassiskt snäll ungdomsfilm. "Följ dina drömmar". Nästan ingen friktion i hela filmen. Lite tjafs på sin höjd. Men det gör inte så mycket. Man blir glad av ungdomar 1981, så är det. Man blir även glad av att för andra gången på kort tid få höra lite skeva new wave-band underhålla på uteställena. Den här gången är det bland annat Oingo Boingo, Danny Elfmans gamla band, som står på scen.
  Leif Garrett i huvudrollen är en lite lustig figur. Han var lite heartthrob i lite samma fåra som Christopher Atkins i början av 80-talet. Sångare och skådis, men inte superbra på något av det. Väldigt söt dock. Här sjunger han några AOR-ballader i soundtracket också.
  Den här filmen skulle förvåna mig om jag skulle se om, men för stunden var den lite småmysig ändå.

Winter Kills

Winter Kills
Winter Kills
1979
Bolag: HemVideo

  Neil Kegan (Jeff Bridges) är yngre bror till USA:s före detta president som blivit mördad för tio år sedan. En man har sedan länge fällts för mordet på lösa grunder, men så plötsligt dyker det upp en man som på sin dödsbädd vill tala om för Neil att det var han som begick mordet och han blev betalad att göra det. Han berättar även var han gömde vapnet innan han dör.
  När platsen visar sig stämma börjar Neil tro på historien, men ombeds inte ta kontakt med CIA för "de kan vara inblandade" utan startar istället en egen undersökning. Delvis med hjälp av sin pappa (John Huston), en osympatisk patriark och miljardär.
  Ganska fort står det klart att i princip ingen går att lita på. Kanske allra minst de man litar på mest.
  Kan tycka att det låter rätt bra, är väldigt förtjust i lite klaustrofobiska "hur ligger det egentligen till"-thrillers av den här sorten. Och filmen har nån slags bland mellan James Bond och John le Carré i stämningen, men jag saknar någon ingrediens eller två som gör mig mer intresserad. Och till slut så blir det så mycket namn att hålla reda på att man ändå inte fattar hur det hänger ihop.
  Men i sina bästa stunder är det lite som en light-"Tre Dagar För Condor".

Flykt För Livet

Flykt För Livet
Run, Chrissie, Run!
1984
Bolag: HemVideo

 Eve (Carmen Duncan) lever ett välordnat villaliv utanför Sydney med sin tonårsdotter Chrissie (Annie Jones, senare känd från evighetssåpan Grannar). Vad folk inte vet är att för 20 år sedan levde hon ett farligt liv i en bankrånarliga i Västtyskland, en liga där alla greps utom hon.
  Men nu har de gamla kumpanerna kommit ut från sina fängelsestraff och lyckats spåra upp hennes nya identitet i Australien. De vet nämligen att det är hon som har de många miljoner som aldrig blev hittade då.
  Hals över huvud flyr hon och Chrissie ut i den australiska vildmarken för att komma undan de farliga, forna kumpanerna.
  Ja, denna var ju inte så upphetsande direkt, men ändå så älskar jag att se sånt här. Obskyra mainstreamfilmer från 80-talet som jag aldrig hört talas om tidigare. I detta fallet är väl den största anledning att det är en australiensisk film, detta parallella filmuniversum.
  En roadmovie gjord för tv, vilket väl förklarar att den är ganska snäll ändå. Filmen andra halva har mer lite exploitation/home invasion-känsla, men utan våld så blir det ju mer Mästerdetektiven Blomkvist än Death Weekend, så att säga.
  Men trots en lite småtråkig film är jag ändå nöjd. Det är något alldeles visst med att ramla över den här typen av film.

År 2024

År 2024
A Boy and His Dog
1975
Bolag: HemVideo

  Sci-Fi är ingen favoritgenre, men det är ändå lockade att se äldre filmer som ska utspela sig i den tid vi är i nu. Den här filmen från 1975 utspelar 50 år fram i tiden, det vill säga där vi är idag. Då har världen mer eller mindre utplånats av ständiga världs- och kärnvapenkrig.
  I denna postapokalyps vandrar Vic (Don Johnson) omkring med sin hund Blood. De kan prata med varandra via telepati. I den kala öknen finns små övernattningsställen i underjorden för de få människor som finns kvar på jorden. Där träffar Vic den första tjej han sett på många år, Quilla (Susanne Benton), och hon övertalar honom att följa med till där hennes föräldrar håller hus.
  Det ska vara någon slags underjordisk stad som är uppbyggd för att påminna om hur städerna en gång såg ut på Jorden. Till en början ett paradis, men snart går det upp för Vic att han är ditlurad för att vara avelshingst i deras reproduceringsfabrik där (likväl ifångatagna) unga flickor står i kö för att få föda barn och på det sättet rädda mänskligheten.
  När jag skriver om de så här så kan jag tycka det låter ganska intressant ändå. Det är några nypor Handmaid's Tale, lite Stepford Wives, lite Dead and Buried, fast med den väsentliga skillnaden att jag inte får någon som helst känsla för den här filmen. Första halvan (innan han kommer ner till "staden") är bedövande tråkig, mörk och ointressant. Lite bättre blir väl det mot slutet, men se hellre någon av filmerna jag rabblade upp i så fall.
  Ändå trösterikt att år 2024 i verkligheten är snäppet muntrare än den här visionen.

Nattmonstret

Nattmonstret
Night Creature
1978
Bolag: HemVideo

  Axel MacGregor (Donald Pleasence) är en berömd viltjägare som dragit sig tillbaka till en isolerad och övergiven ö i Thailand. Under sin karriär hade han en nära-döden-upplevelse när han stod öga mot öga med den svarta pantern. Han har sedan fångat in den för att släppa den lös på sin ö för att en gång för alla döda den (eller bli dödad av den).
  Oturligt så kommer han familj med döttrar och barnbarn på oväntad besök då, och istället för hans nöjesjakt blir de fångade på ön ihop med den dödliga pantern.
  Låter ju inte så tokigt på pappret, men bottenbetyg på IMDB har fått mig att vänta rejält länge med att se denna. Har säkert haft den i samlingen i 20 år. Med de ingångsvärdena blir jag ändå positivt överraskad.
  Donald Pleasence haltar runt och gör sin grej, och varken handlingen eller framförandet är sämre än valfri onda-djur-film i b-skiktet på 70-talet. Jag tycker platsen har nåt också. En märklig miljö med kyrkoruiner och ofärdiga broar som man vill veta mer om. Det jag kan sakna är det klaustrofobiska som finns i de här djurfilmerna när det är väldigt många av ett djur. Här tänker man ju ändå att även om pantern är farlig och listig så är den ju i numerärt underläge.

Mördande Skratt

Mördande Skratt
Fade to Black
1980
Bolag: HemVideo

  Filmer om galningar. Så sällan jag tycker de är bra. Så sällan en riktig psykopat går genom rutan för mig. Skjuter därför ofta upp att se såna filmer. Denna har jag haft i hyllan i över 30 år utan att se.
  Eric Binford (Dennis Christopher) är en enstöring som bor och hunsas av sin handikappade mamma. Norman Bates bockar vi av där. När inte verkligheten levererar försvinner han i filmens värd. Kommunicerar med repliker från gamla Hollywoodklassiker och drömmer om att hitta en kvinna som ser ut som idolen Marilyn Monroe.
  Men han blir gång på gång besviken. Mobbad på jobbet, trakasserad av morsan och förlöjligad av tjejer. En dag får han nog och går ut för att hämnas. Men inte hur som helst - han gör varje mord minnesvärt genom att återskapa en känd filmkaraktär.Dracula, mumien, Hopalong Cassidy. För att nämna några.
  Ja, detta är ju ungefär så pajjigt som det låter. Inte uselt betyg på IMDB, vilket förvånar mig. Jag kanske går miste om någon psykologisk dimension här. En del såna här filmer kan räddas lite av en trashig videokänsla, men inte heller där tycker jag den här filmen slår an en ton tyvärr. Det känns bara, helt enkelt och tråkigt nog, som en ganska tråkig b-thriller.

Djävulens Blodsband

Djävulens Blodsband
Sisters
1972
Bolag: HemVideo

  Den här kassetten har jag haft i min ägo sedan 80-talet. Köpte den på coolt filmnamn när nån videobutik sålde ut hyrisar nån gång. Det har jag aldrig ångrat. Det är nog en av de historiskt mest utlånade filmerna i samlingen. Ständigt värd en rekommendation och ganska ovanlig att hitta i videobutikerna.
  Nu var det bra många år sedan jag såg den dock. Även om jag minns den ganska tydligt så kan det vara kul att se vad tiden har satt för spår. Inte mycket skulle jag säga.
  Filmen handlar om Danielle (Margot Kidder), en modell som precis haft nattligt besök av en man. När mannen kommer tillbaka med frukost mördas han av en vanställd version av Danielle, som sedan visar sig vara hennes siamesiska tvilling.
  I huset mittemot ser en ung journalist (Jennifer Salt) den blodiga mannen ropa på hjälp, och ringer polisen som rusar upp till en lägenhet utan några som helst spår av något mord. Hon börjar nysta vidare i vem Danielle egentligen är.
  Så fort nån ser ett mord genom ett fönster mittemot så ska man ropa Hitchcock, oftast obefogat men här tycker jag ändå att vi måste använda hans namn som referens. Brian De Palma hatade säkert inte jämförelsen heller. Men detta är ju en som en provkarta av Hitchcocks 60- och 70-tal. Här finns den klassiska "spänningen ur ingenting", de långa tagningarna som gör att filmen bitvis känns som en teaterpjäs och så klart de oförutsägbara och plötsliga vändningarna.
  Jag skulle dock säga att jag tycker filmen mer är jobbig att se än spännande. Ni vet när nån rotar i en låda och man vet att någon är på väg. Den typen av spänning.
  Visst håller den här filmen. Kanske lider den lite av att jag ser om den som ett mästerverk. Att man kanske är lite väl kritisk. Om jag ramlat över denna som okänd b-thriller från 70-talet så hade man ju svimmat.

Magic

Magic
Magic
1978
Bolag: HemVideo

  Den här ska vara bra, har jag förstått. Har egentligen inte haft någon anledning att betvivla det men skjuter lätt upp att se filmer om psykon. Så sällan jag tycker de är bra.
  Anthony Hopkins spelar Corky, en introvert man som försöker slå genom som trollkarl och som lyckas få framgång när han börjar uppträda med buktalardockan Fats. När genombrottet är nära blir han stressad av situationen och flyr New York för sin hemstad, en ödslig liten håla på landet. Där söker han upp sin ungdomskärlek Peggy Ann (Ann-Margret) i hopp om att han ska stå högre i kurs hos henne nu när han är lite känd. Problemet är bara att hon är gift med machomannen Duke (Ed Lauter).
  Samtidigt blir Corky mer och mer tajt med sin docka Fats. Det går knappt en minut mellan att de pratar med varandra. Så småningom börjar Fats övertala Corky att göra saker.
  Det finns mycket jag tycker om här. De höstiga miljöerna kring Peggy Anns hus, Jerry Goldsmiths spöklika score, Hopkins och Ann-Margrets finkalibriga skådespel. Hopkins nervösa mördare är en riktigt bra karaktär, dyster och svårtydd.
  Men det saknas ändå något för att jag verkligen ska med in i den här historien. Kanske är det just den här psyko-man-grejen som fick mig att skjuta upp att se den här filmen.

Humongous

Humongous
Humongous
1982
Bolag: HemVideo

  Den här slashern har funnits i samlingen länge, men det har aldrig blivit av att jag sett den. Fått lite tråkiga betyg, omslaget är inget vidare och så vidare. Kanske är det dessa låga förväntningar som ligger till grund för att jag faktiskt bli positivt överraskad.
  Rikemansdottern Ida Parsons blir våldtagen och föder en vanskapt son. För att skydda sonen från omvärlden isolerar hon sig på en ö tillsammans med sonen och en massa hundar. Många år senare kapsejsar ett gäng ungdomar med sin båt och simmar i land på ön i jakt på hjälp.
  Ja, såklart inga överraskningar så långt ögat når här, men en mysig tipspromenad i slasherklyschor som jag önskat jag sett när jag var yngre och mindre cynisk. 
  Det är sneda vinklar i mystiskt hus. Det är nåt som hände för 30 år sedan. Det är dagböcker som ligger framme. Det enda det egentligen inte är, är speciellt många mord. Kanske är det filmens svaga bodycount som gett den ett tråkigt rykte?
  Jag tycker inte den är ett dugg sämre än division 2-slashers som Rosemary's Killer eller Hell Night till exempel. Sedan 1982 också. Det gör ju nåt med ens lilla hyrfilmshjärta.

The Howling

The Howling
The Howling
1981
Bolag: HemVideo

  Det här har jag aldrig sett. Inte min grej, har jag väl känt. Men samtidigt en klassiker. Och ska jag välja mellan vampyrer och varulvar (båda tråkiga genrer i min bok) så blir det nog ändå varulvar eftersom de filmerna ändå kan innehålla en mysig whodunit-faktor.
  Karen (Lee Wallace) är en tv-reporter som spelar lockbete till en seriemördare och är nära att bli en av hans offer. Trots att han skjuts ihjäl så plågas Karen av minnen och råds av sin doktor att vila upp sig på hans kurort långt ute i vildmarken.
  Väl där så uppträder folk mystiskt, inte minst hennes egen man Bill (Christopher Stone) som är med på resan. På nätterna hör hon ylande som påstås vara prärievargar men som i själva verket är varulvar. Alla andra på hotellet är nämligen varulvar och Karen ingår i ett experiment för att se om varulvarna kan anpassa sig till människor.
  Det låter inte helt värdelöst när man radar upp handlingen sådär, men jag har tyvärr riktigt tråkigt när jag kollar på den här filmen. Den känns videomysigt ett par gånger när den får lite slasherkänsla men där mellan är det långa och tråkiga ritualscener, ingen spänning att tala om och inte heller någon vem-är-varulven-fråga att ta tag i, för svaret är ju typ alla.
  Men sure, nu vet man.

Blodigt Raseri

Blodiga Raseri
Sudden Fury
1975
Bolag: Hem Video

  Den enklaste av alla 70-taliga thrillergenrer: få fel på bilen i ödemarken! Få skådespelare, shot on location, vad-som-helst-kan-hända på ett sätt som nästan känns improviserat. Birollsskådisar som bara är med i just den filmen. Ni där! Vill ni vara med i filmen?
  Det är en magisk känsla av gränsland mellan film och på riktigt. Motorsågsmassakern, Last House on the Left, Death Weekend. Tourist Trap kanske. Känslan av var fan är vi nånstans.
  Fred (Dominic Hogan) är en mäklare med loser-aura som tar en omväg genom obygden för att visa sin fru Janet (Gay Rowan) en bit mark där han tycker de ska satsa på att bygga en pensionat. Janet, som är rik arvtagerska, fnyser åt idén och vill absolut inte bistå hans idé med sina familjepengar.
  Rasande av nederlaget styr han i hög fart genom vildmarken och kraschar bilen i en ravin. Han överlever skadad men när han ser sin fru sitta döende, fastklämd i bilen väljer han att inte hjälpa henne utan att gå därifrån.
  Mitt i detta råkar Al (Dan Hennessey) köra förbi platsen. En bussig främling som direkt försöker rädda Janet från bilvraket medan Fred gömmer sig i skogen invid.
  Sedan följer nästan som ett kammarspel mellan de tre, där Al försöker rädda livet på Janet samtidigt som Fred försöker med motsatsen.
  Ja, det är ju ingen Motorsågsmassakern detta. Snarare en ganska snäll thriller med lite tv-touch. Inget att oroa sig för. Kanadensisk. Men på något vis bär den ändå på känslan av filmerna jag radade upp innan. Kanske är det just obygden i kombination med 70-tal som slår an en ton, och jag tycker den räcker långt. Extra plus för att hela filmen utspelar sig i dagsljus.

Natt Utan Nåd

Natt Utan Nåd
The Initiation
1984
Bolag: HemVideo

  80-talets slashervåg hade ju i de flesta fall inte så mycket nytt att komma med utan var ofta varianter på varandra hopkokat på ungefär samma ingredienser. I min bok ska de helst vara i whodunit-format, det vill säga inte helt självklart från första bildrutan vem som är mördaren. Gärna får också förklaringen till själva filmen komma i slutminuterna och då helst en förklaring som vänder upp och ner på allt.
  Här har vi precis en sån film. Ett studentboende för tjejer ska ha nån slags nollning där de ska bryta sig in i ett stort varuhus och utsättas för en massa pranks. En av dessa studenter är Kelly (Daphne Zuniga) som sedan barndomen plågas av en återkommande mardröm om hur hennes pappa dör i en husbrand. Men pappan lever och mår bra.
  På universitetet finns psykologiläraren Peter (James Read) som gärna vill hjälpa henne få en förklaring till hennes dröm med hjälp av hypnos.
  Samtidigt så rymmer ett antal patienter på ett mentalsjukhus och natten för den stora nollningen närmar sig.
  Tror du det finns ett samband mellan dessa händelser?
  Spoiler nu, men ja det gör det. En snygg historia ändå, tycker jag, speciellt för att vara en slasher som ändå har ganska stort fokus på brutala mord och bodycount. Verkligen inget nytt som presenteras dock, mest det vanliga virrvarret av dockor, speglar, minnen. Och kanske så är det obligatoriska Porkys-partiet av filmen (det vill säga delen där man får följa ungdomarnas galna studentliv för att man åtminstone ska lära sig deras namn innan de dör) lite väl slätstruket, även för en slasher.
  Men det finns ändå en kvalitetskänsla och som sagt en ganska hygglig deckare i botten som väl gör att den hamnar ungefär på mitten av slasherbarometern.

Angel - Sista Natten

Angel - Sista Natten
Angel
1983
Bolag: HemVideo

  VHS-året 2022 inleds med en riktig superöverraskning. På de flesta plan faktiskt. Denna filmen har jag känt till med ljummen nyfikenhet länge, men det är inte förrän ikväll jag inser att jag helt missuppfattat vad det är för typ av film. Såg framför mig en lite fräck ungdomskomedi, ok?
  Istället får jag i princip allt utom det. Sällan har jag behövt tagga in så många genrer i en recension som denna. Angel heter egentligen Molly och är en 16-årig toppstudent vid en fin skola. Mest känd för att hon är präktig och aldrig deltar i skolans festaktiviteter.
  Det är nämligen på kvällarna om hon blir Angel och säljer sig till män på gatan i Los Angeles sämre nattkvarter. I detta gytter av levnadsöden härjar dessutom en brutal mördare med smak för just prostituerade.
  Så ingen fräck ungdomskomedi, direkt.
  Egentligen påminner filmen en del om New Year's Evil som jag såg bara häromdagen. Det är en brutal mördare i dekadent storstadsmiljö. Men där den filmen mest blir ett meningslöst, dock underhållande, bodycount så är den här filmen något helt annat. Här lyckas man sätta färg på gatumisären på ett strålande sätt. Angels vänskap med andra kantstötta nattfigurer är bedårande. Den äldre transvestitmannen som tar hand som henne och vill få henne ut prostitutionen. Charlie Chaplin-imitatören som är kär i en av de prostituerade kvinnorna. Och det är när hon faller offer för mördaren som man verkligen känner att filmen sticker ut i sin genre. Man bryr sig om de här stackars människorna. De är så fina mot varandra.
  Det är lite som att sitta och zappa mellan ett bra socialrealistiskt drama och en brutal gatuslasher. Och blandningen är smått enastående. Jag har nog aldrig brytt mig så mycket om offer i en slasher som i denna filmen. Även polisdelen, dvs jakten på mördaren, har en otippad Death Wish-nerv som också passar bra in i helheten.
  Vet inte hur bra den här filmen är om jag skulle se om den. Men här och nu är jag totalt överraskad och smått omtumlad.

Mord i Närbild

Mord i Närbild
The Photographer
1974
Bolag: HemVideo

  B-thrillers är väl egentligen en av de genrer som överraskar mest sällan. I alla fall positivt. Men ibland finns ju trots allt den där independentnerven som gör letande värt besväret. Jag fick lite fyndkänsla precis i början av den här filmen. Lite skev förstascen, snygga förtexter.
  Men sen föll den ganska snabbt i det där tröstlösa b-landet av filmer som varken är bra eller så dåliga att de är roliga att se.
  Adrian (Michael Callan) är en amatörfotograf med stort kvinnoförakt. Det har att göra med något hans mamma utsatte honom för i barndomen. Problemet är att Adrian är jättepopulär hos just kvinnor, nästan varenda en av de modeller han fotograferar vill ha honom.
  Men så fort en kvinna närmar sig honom fysiskt ser han sin mamma i dem och dödar dem i tron (fattar jag det som i alla fall) att han dödar sin mamma om och om igen.
  Jag har lite svårt för förstaperson-vyn i såna här filmer, måste jag säga. Det är ju glasklart från början att Adrian är den som mördar kvinnorna, ändå får man följa ett par poliser (varav den ena är väldigt lik en nutida Nick Lowe) som famlar i mörkret i jakt på honom. Varken spännande eller intressant.
  På tal om likheter, jag hade aldrig hört talas om Michael Callan innan jag såg den här filmen, ändå kände jag "aha, är det han!" när han dök upp i bild. Det visade sig vara ett falsklarm för han ser ut som en blandning mellan Hank Azaria, Cliff Robertson och Judd Nelson. Med tyngdpunkt på Hank, skulle jag säga. Väldigt lika.
  Mest av allt är väl filmen skrattretande, men inte tillräckligt för att nå kultstatus. Man fattar ju vadman vill åt med Michael Callans porträtt av skogstokige Adrian, men känslan är snarare svensk tv-teater. Som om Richard Wolf skulle spela Norman Bates.
  Visst, det finns en liten twist på slutet. Det finns stunder av 70-talsmys. Men mest av allt är detta en 70-talare med själen av en 80-talig tv-thriller med typ Robert Urich.

Du Eller Ingen

Du Eller Ingen
Liar's Moon
1981
Bolag: HemVideo

  "Liar's Moon" från 1981. Det låter ju helt klart som en film jag skulle uppskatta. Det låter också som en film med nostalgiska förtecken. Vad är det med ordet moon och amerikansk nostalgi?
  Och visst är det en sådan film. Lite oklart när den utspelar sig, men skulle tippa på mitten av 40-talet. Där får vi följa Jack Duncan (Matt Dillon), en fattig men ordentlig bonnpojk som på ett tivoli träffar Ginny Peterson (Cindy Fisher) dotter till en rik bankman. Ginny är redan trolovad till Rich som även han kommer från en fin familj och är poppis hos svärföräldrarna.
  Jack och Ginny faller för varandra och bestämmer sig för att rymma från Texas till Arkansas för att gifta sig och starta ett nytt liv tillsammans. Hack i häl har de en detektiv som bankpappan har anlitat för att få hem sin dotter.
  Ja, detta har man ju sett. Förbjuden kärlek över klassgränser. Trångsynta, kristna bonnlurkar. Oljefält, pipelines och ungdomar som kikar på nakna brudar. Men mitt i den där sömniga kompotten av sydstadsklyschor och gamla-USA-nostalgi så är det svårt att inte tycka om Jack och Ginny. De är fina. Både som personer och mot varandra. Cindy Fisher är lysande i den kvinnliga huvudrollen, fram allt i de mer dramatiska scenerna. Lite deppigt att hennes skådespelarkarriär i övrigt verkar ha bestått av roller typ "Daughter #2".
  Men det är ju rätt trött ändå, allting. Det ska sägas. Tills ungefär 20 minuter återstår av filmen. Då utvecklar sig ett drama som räddar hela filmen. Kanske blir jag överrumplad av det för att den här typen av filmer inte brukar ha nån twist. Men ja, det finns en twist. Och ett drama av Shakespeare-proportioner mot slutet.
  Positiv överraskning, trots allt.

Julia Går Igen

Julia Går Igen
The Haunting of Julia
1977
Bolag: HemVideo

  Det är märkligt vad filmmusiken kan betyda för en film. Då menar jag inte i första hand John Williamska fanfarer utan de där lite otippade kombinationerna mellan film och soundtrack. Angelo Badalamentis Twin Peaks-musik kan jag väl ta som exempel på det. Helt off egentligen, men ändå står den för så stor del av själva känslan i serien.
  Så vad har vi här då? Egentligen en rätt slö och tidstypisk spökrysare, men som blir en helt annan (och bättre) film på grund av soundtracket. Colin Towns heter killen som komponerat de fantastiska slingorna som rullar om och om igen till historien om en mor (Mia Farrow) som mister sin dotter, skiljer sig från sin man och flyttar in i ett nytt hus i London för att börja om sitt liv på nytt. Väl där ser hon sin dotter i lekparker, hör henne i huset på natten och får aningar om att hon fortfarande lever. Hon börjar luska i vad som hänt i huset, samtidigt som folk börjar dö omkring henne.
  Tyvärr är det mycket tröttare än vad det låter som. Mer drama än rysare egentligen, men musiken ramar ändå in så bra att man lurar sig att tycka att det är mer spännande än det är.
  Det är egentligen först i sista kvarten, när pusselbitarna faller på plats, som man verkligen grips av den där filmen. Fast då är den å andra sidan, speciellt när man fattar hur allt hänger ihop till tonerna av musiken, helt magisk.

Road Games - Lift Med Döden

Road Games - Lift Med Döden
Road Games
1981
Bolag: HemVideo

  Hitchcock-känsla! Detta relativt lättvindiga begrepp som kan innebära allt från en raffinerad handling till att någon i filmen går omkring i en Stetson-hatt. I detta fallet tror jag man har funnit känslan i att filmen har vissa katt-och-råtta-element som kanske påminner en aning om I Sista Minuten, men jag vet inte riktigt. Klart är i alla fall är detta är vad videoomslagsmakare brukar kalla en "tät" thriller. Sedan utspelar den sig i Australien. Det syns väl egentligen inte mer än när nån känguru hoppar förbi ibland, annars skulle det lika gärna kunna vara typ Colorado.
  Stacy Keach spelar en långtradarchaffis som får en känsla av att något är fel när han ser en man vara väldigt mån om att soporna ska tömmas utanför ett hotell en morgon. Mannen försvinner i en grön skåpbil som sedan dyker upp på diverse ställen längs vägen. På radio berättar de om hur ett antal kvinnor hittats mördade längs samma väg, och så börjar då den där Hitchcock-mystiken infinna sig.
  Jag låter kanske lite raljerande kring det, men jag tycker den är rätt bra faktiskt. Som en korsning mellan Duellen, Liftaren och, typ, Göta Kanal. Den puttrar på i hyggligt tempo, och känslan av videonostalgi är rätt påtaglig. Någon vidare twist finns här inte tyvärr. Det hade jag gärna sett. Nu blir det istället lite slentrian-action den sista kvarten som man lika väl kunde varit utan.

En Kärleks Sommar

En Kärleks Sommar
En Kärleks Sommar
1979
Bolag: HemVideo

  Mats Arehn är något av en förgrundsfigur inom svensk skräpfilm. Egentligen är han inte sämre än någon annan som hantverkare eller filmare, men har ett sällsynt dåligt omdöme blandat med kanske lite för bra kontakter i filmbranschen. Titta här på hans filmografi så förstår ni kanske lite vad jag menar. Samtidigt så är det ju inte filmer som är dåliga nog att bli kalkoner (förutom möjligen den idiotiska Persona Non Grata) utan mer bara inte speciellt sevärda svenska filmer.
  Med allt detta i åtanke är det lätt att sänka förväntningarna. Man sätter på sig Arehn-glasögonen helt enkelt. Kanske är det därför som jag blir överraskad och lite smått imponerad av den här filmen.
  Själva historien pendlar förvisso mellan konstig och olustig. En gift småbarnsfar (Gösta Ekman) skjutsar en ung "alternativ" tjej (Maria Andersson) hem från en begravning. Sedan fortsätter hon ringa honom när hon behöver skjuts och han utvecklar en besatthet av att hjälpa henne, som senare så klart leder till en hemlig affär.
  Så långt inget unikt filmämne direkt. Trygga familjelivet hotas av längtan efter spänning och så vidare. Det som gör filmen lite speciell är att den gubbsjuka besattheten porträtteras i ett kärleksfilmsformat (se t ex titeln), vilket ärligt talat mest av allt bara känns konstigt. Men just den här desperata med samtidigt grubbliga tonen gör att man får rätt mycket känslan av amerikansk indiefilm av idag, och det känns plötsligt ännu mer märkligt att samme regissör totade ihop Kalabaliken i Bender ett par år senare.
  Men som sagt, det är ändå en intressant film. Oberäknelig i all sin olustighet. Stort plus dessutom att den utspelar sig i 70-talets Stockholm. Karlsson På Taket-land.

Endless Love

Endless Love
Endless Love
1981
Bolag: HemVideo/Spectrum

  Som ni kanske märkt så har jag vurmat en del för att se soundtrackfilmer i den här bloggen. Det vill säga filmer där soundtracket eller temamelodin är mycket mer känt och ihågkommet än själva filmen. Det ultimata exemplet torde vara Bryan Adams "Heaven" som från början var temamelodi i totalt okända filmen A Night In Heaven redan 1983 (alltså två år innan låten blev en hit på egen hand).
  Tror ni förstår upplägget.
  Duetten "Endless Love" med Lionel Richie och Diana Ross kanske inte längre är bland de mest spelade balladerna på radio, men det var en gigantisk hit när den kom. Det är dock först nu som jag förstår att det var en filmlåt.
  Filmen Endless Love hade man väl sina förutfattade meningar om. Brooke Shields hade nära nog fackats in som ungdomligt kvinnoväsen genom framför allt Den Blå Lagunen och i ett drama om ung kärlek så är det lätt att tänka sig henne i ett harlequinskt, softat ljus med Lionel Richies ballad i förgrunden.
  Helt fel ute var jag inte. Det finns en del av den varan här. Evighetslånga kärlekscener vid brasor till exempel. Men annars är den här filmen bra mycket knäppare än vad jag såg framför mig. Den börjar rätt lovande. David är en ung kille från en advokatfamilj som blir kär i den ännu yngre Jade, som kommer från en excentrisk (men till synes rik) familj som är mest kända i kvarteret för sina galna fester. Inledningsscenerna är dialogstarka och mustiga och man blir nästan lite irriterad när de avbryts av kärleksförhållandet som hela filmen handlar om.
  Det som jag mest förundras över är vad man försökt göra. Jag antar att huvudtemat är kärlek vs familj. David kommer in och ska ta unga dottern från familjen som alltid sett sig själv som öppensinniga, och jag önskar att man hade fokuserat på den delen av handlingen. Så fort det handlar om familjerna är det intressant. Däremot får både David och Jade dras med att ha kär ungdom som enda personlighet, och man är liksom inte alls intresserad av huruvida de får varandra eller inte. Som kärleksfilm mycket misslyckad alltså.