Bikini Beach

Bikini Beach
Bikini Beach
1964
Bolag: Walthers Video

  Trots att jag har en rätt stark soft spot för den amerikanska pre-Beatles-popen, det vill säga oskyldiga doowoper om amerikanska ungdomsgrubblerier, så har jag aldrig sett en enda film i den uppsjö som spelades in kring den genren. Nu är det väl inte någonting man springer på speciellt lätt inom streamingvärlden eller på natt-tv utan snarare en ganska aktiv handling att leta upp och köpa.
  Inte heller den svenska hyrvideoscenen kryllade av 60-taliga musikfilmer direkt, men en hade jag faktiskt i samlingen. Bikini Beach från 1964 med balladsångaren Frankie Avalon i huvudrollen med hans kvinnliga dito Annette (Funicello) vid sin sida. Handlingen eller manuset är förstås inte mycket att orda om men i breda drag så handlar det om en miljonär som ska bygga lyxbostäder åt äldre vid stranden och stör sig på allt skrattande och twistande om nätterna. Det nya möter det gamla. Som det alltid varit. De unga twistarna sitter sannolikt i Florida och gnäller idag, de som lever.
  Men det är ju inte för något omvälvande drama vi är här. Vi är här för en dos ungdomskultur anno 1964. Där och då. Och som tidsdokument är detta top notch. 1964 fick den här oskyldiga amerikanska helyllepopen ge vika på topplistorna för Beatles och andra brittiska farligheter. Hotet från den brittiska invasionen hanterar man genom att göra filmens ärketönt (som även han spelas av en utspökad Frankie Avalon) till en brittisk man med lugg som spelar töntiga låtar där han sjunger woooo och skakar på huvudet. Där fick Beatles så de teg.
  Föga hjälpte detta för genrens överlevnad, men det är i alla fall mysigt att se saker i sitt rätta element på något vis.
  Själva skådespeleriet och stämningen påminner nästan lite om när musikvideor på 80-talet kunde vara förlängda i början som en liten film och sedan mynna ut i en musikvideo. Ett exempel jag kommer att tänka på är väl detta. Lite så känner man i den här filmen också. Det är ju härligt med musiken och den oförställda ungdomsglädjen, men så fort det kommer nån scen som ska driva handlingen framåt är det lite mer sådär jaja, vi fattar, sjung nåt nu.