Runaway

Runaway
Runaway
1984
Bolag: VideoTrade

  Det är inte ofta jag skriver om actionfilmer här. Det beror på att jag mycket mycket sällan ser actionfilmer, och det i sin tur beror på att jag lika sällan uppskattar dem. Med actionfilmer menar jag i synnerhet trötta snutfilmer men även actionbetonad scifi har jag tyvärr väldigt svårt för.
  Så, varför åkte då den här filmen in i spelaren? En snutig actionfilm som utspelar sig i framtiden (räknat från 1984) och som ser ut som på omslaget här bredvid? Jo, jag läste om den på en lista över underskattade 80-talsfilmer som floppade när de kom och där lät den faktiskt ganska intressant ändå.
  Filmen utspelar sig som sagt i framtiden räknat från 37 år sedan, och det blir väl typ nu då. Tom Selleck spelar Jack Ramsay, en polis som specialiserat sig på att stoppa robotar som löper amok. Det är nämligen så att i den här framtiden så lever vi med robotar i allt. Historien tar avstamp när en hushållsrobot plötsligt mördar en familj. Jack och hans kollega Thompson (Cynthia Rhodes) börjar gräva i fallet och upptäcker att superskurken Luther (Gene Simmons) utvecklar mördarrobotar och uppfunnit ett vapen med hjälp av data träffar en enskild person.
  Som sagt, sällan är jag road av action, men här finns tillräckligt med förlåtande faktorer för att jag till och med ska tycka de här scenerna är spännande. Men mest av allt är jag imponerad över hur rätt Runaway prickat i sin bild av samhällets utveckling. Här ser det mesta ut som 1984, inga futuristiska polisuniformer eller flygande bilar, men tekniken och skärmarna har tagit över vår vardag. Här syns embryon till dagens surfplattor, ansiktsigenkänning, robotdammsugare, Siri-liknande pratfunktioner och så vidare. Sånt som var absurd framtid 1984...
  Men det är inte bara i den tekniska profetian som Runaway plockar intressanta poäng. När Tom och Cynthia åker på uppdrag är det Cynthia som kör bilen, det var väl ändå otänkbart 1984 och måste ha varit en sak man förutspådde om framtiden. Likaså hur media är närvarande. Här är kameror och mikrofoner på plats mitt i händelserna centrum vid polisens ingripanden. Riktigt där är vi inte idag men ändå en liten hint om dagens realityhysteri.
  Nu vet jag inte riktigt varför den här filmen floppade när det kom, men på många sätt är den faktiskt intressantare idag, när vi åtminstone delvis har ett facit. Sedan är den faktiskt lite obehagligt klaustrofobisk i hur Luther (genom tekniken) kan bevaka precis allt som händer. 
  På något vis får jag känslan av en ovanligt bra Cannon-actionrulle med Bronson eller Norris. Tom Selleck är mindre hårdkokt än dessa i huvudrollen och det tycker jag bara gör filmen en tjänst. Svårmod och one-liners hade blivit precis det är snutigt svåra som jag har så svårt för.
  Bortsett från sista kvarten, action är ju alltid tråkigast under slutcrescendot, då jag sneglar lite mot klockan så blir jag faktiskt helt uppslukad av den här filmen. Helt otippat!