Longshot

Longshot
Longshot
1981
Bolag: HemVideo

  Paul (Leif Garrett) är en ung kille som drömmer om att satsa på en fotbollskarriär i Europa. Soccer alltså, inte amerikansk fotboll. Till det saknas pengar, så han anmäler sig till en tävling i foosball (alltså bordsfotboll) för att förhoppningsvis vinna prispengar.
  Vid sin sida har han fjortonåriga Maxine (Linda Manz) som de hittar nere i arkaden, och tillsammans går det oväntat bra för Paul och Maxine.
  Samtidigt kärar Paul ner sig i Marie (Zoë Chauveau), en fransk rikemansdotter som går emot sin familjs vilja när hon väljer att vara med Paul.
  När de alla åker till det stora mästerskapet blir det problem då varken Maxine eller Marie berättar något för sina föräldrar, så nu gäller det att hinna tävla och vinna innan familjerna och polisen hinner dit.
  Klassiskt snäll ungdomsfilm. "Följ dina drömmar". Nästan ingen friktion i hela filmen. Lite tjafs på sin höjd. Men det gör inte så mycket. Man blir glad av ungdomar 1981, så är det. Man blir även glad av att för andra gången på kort tid få höra lite skeva new wave-band underhålla på uteställena. Den här gången är det bland annat Oingo Boingo, Danny Elfmans gamla band, som står på scen.
  Leif Garrett i huvudrollen är en lite lustig figur. Han var lite heartthrob i lite samma fåra som Christopher Atkins i början av 80-talet. Sångare och skådis, men inte superbra på något av det. Väldigt söt dock. Här sjunger han några AOR-ballader i soundtracket också.
  Den här filmen skulle förvåna mig om jag skulle se om, men för stunden var den lite småmysig ändå.

Nobody's Perfect

Nobody's Perfect
Nobody's Perfect
1989
Bolag: Nordic

  En kroppsbytarfilm slinkar alltid ner. Den här hyrde jag och såg när den kom. Säkert kopierade jag den också. Minns den otroligt rolig. Sedan dess har det runnit lite vatten under broarna känns det som. Både i vem man är själv (ej längre 15 år) och tiden man lever i.
  Stephen (Chad Lowe) har just börjat i college när han blir kär i Shelley (Gail O'Grady). Hon spelar tennis och när det uppstår en lucka i det kvinnliga tennislaget uppfinner han sin kvinnliga persona Stephanie för att komma när Shelley.
  Det gör han kanske lite för väl. Shelley erbjuder Stephanie att bli hennes rumskompis och plötsligt lever Stephen dubbelliv på college där han pluggar som både sig själv och Stephanie, som samtidigt gör succé i tennislaget.
  Det finns ju några olika typer av kroppsbytarfilmer. Dels de "magiska", där t ex barn och vuxen byter plats, men också de lite enklare könsbytarfilmerna som ofta har just den här handlingen. Det finns en samling skämt och situationer som brukar uppstå och de flesta finns nog med här. En fattigmans "Tootsie" kan man väl säga, men som ungdomsfilm tycker jag ändå den kryssar i mina rutor. Här finns lite töntar, jocks, snygga bilar, soliga campus och en massa fräsig 80-talspop som inte ens jag har hört talas om tidigare. Bland annat en rätt kul blåkopia av "Girls Just Want To Have Fun" som tog en stund innan jag insåg att det var en annan låt.
  Nog var det roligare med såna här manligt/kvinnligt-skämt när man var 15 år och året var 1989, men jag blir ändå glad av att se den här filmen idag. Den luktar videobutik.

Vi Skyller På Rio

Vi Skyller På Rio
Blame It On Rio
1984
Bolag: Europafilm

  Bästa vännerna Matthew (Michael Caine) och Victor (Joseph Bologna) åker till Rio på det som först ska bli en familjesemester, men som sedan blir en resa med enbart tonårsdöttrarna Nicole (Demi Moore) och Jennifer (Michele Johnson). Redan första kvällen berättar Jennifer för Nicole att hon alltid varit kär i hennes pappa, och en sen natt på stranden i Rio så förför hon honom.
  Morgonen efter tycker Jennifer att de har ett förhållande, medan Matthew försöker intala henne att det var något som bara hände. Men när pappa Victor hör talas om att hon varit med en mycket äldre man så säger han att han ska göra vad som helst för att hitta honom. Och till sin hjälp tar han...Matthew.
  Ja herregud. Var ska man börja? En del rätt roliga scener ska erkännas, men när man hela tiden har en olustig smak i munnen så vill skratten inte riktigt komma ut. Det sjukaste är väl egentligen inte själva storyn, klassisk buskis helt enkelt. Förvecklingar och tokiga situationer. Det konstigaste är att man försöker skapa nån slags laddad stämning där Matthew ändå försöker kämpa mot sina känslor för den här tonårstjejen, kompisens dotter.
  Och mitt i allt så finns här nåt korn av smart New York-komedi. Dialogen är lite Alan Alda-rapp och nog hade man väl kunnat föreställa sig att Woody Allen hade kunnat skriva in sig i rollen som Michael Caine har här. Den tråkiga mannen som har ett bombshell efter sig.
  Speciell upplevelse ändå, denna film. Märklig, bitvis lite olustig - men inte dålig.

På Fri Fot

På Fri Fot
Three For the Road
1987
Bolag: Jaguar Films

  En ungdomlig road movie i 80-talsskrud. Det hör väl varma sommardagar till? Detta är dessutom den enda 80-talsfilmen i Kerri Greens ganska skrala filmografi som jag aldrig sett.
  Hon spelar Robin, en bångstyrig dotter till en senator som ska skickas på ungdomsvård på grund av sitt beteende. Han ber den unga strebern Paul (Charlie Sheen) att köra henne dit, och som tack ska han hjälpa honom med karriären när han kommer tillbaka. Med på resan följer också Pauls rumskamrat T.S (Alan Ruck) som mest av allt bara vill hitta en tjej med bra litteratursmak.
  Resan går snett direkt. Robin rymmer, bilar går sönder, man hamnar i händerna på skumma rånare, man råkar få en Porsche och annat som normalvis händer i den här typen av filmer.
  Jag var förberedd på en rätt dålig film. Läst lite recensioner, sett varningar. Men med de ingångsvärdena blir jag ändå positivt överraskad. Visst, det är ju inget djuplodande drama direkt, men som lättviktig ungdomsaction så tycker jag ändå den håller bra fart, är lite charmig och lagom rolig. 
  Jag blir också glad av att den faktiskt ibland tonar ner sig och får en allvarligare vid några tillfällen. Just växlingen mellan fartfyllt och coming-of-age ger lite John Hughes-vibbar tycker jag. Fast ja, kanske inte riktigt i samma division.
  Men ändå en glad överraskning.

Timebusters

Timebusters
My Science Project
1985
Bolag: Walt Disney Home Video

  Givetvis har jag en hylla för tidsresefilmer. Där står den här filmen sedan många många år. "Se den inte, den är skitdålig" sa en pålitlig kompis för typ 40 år sedan. Så det har jag inte gjort. Förrän ikväll.
  Michael (John Stockwell) är en slackig ungdom som riskerar att bli utan slutbetyg om han inte kommer på något "science project" att imponera med. När flickvännen gör slut tar han chansen att bjuda ut nördflickan Ellie (Danielle von Zerneck) med baktanken att hon kanske skulle kunna hjälpa honom med det här projektet.
  På dejten hamnar de på en gammal skrot där ett mystiskt rymdskepp en gång grävts ner av NASA. Utan att veta vad man hittat tar man med sig en liten låda till skolan för att undersöka.
  Dennis Hopper spelar förresten läraren som Michael ska imponera på. När jag såg hans namn i förtexterna förväntade jag mig att se honom i en spegel nånstans, men här har han en oväntat stol roll ändå. Skulle inte säga att han spelar bättre än nån annan, men han kunde ju på nåt vis även vara dålig på ett förtjänstfullt sätt.
  Filmen beskrivs på framsidan som en blandning mellan Tillbaka till Framtiden och Ghostbusters, och det kan man väl inte förneka rent faktamässigt. Men det är ju mer som en hel tallrik Nördarna eller Porky's med lite krydda av de andra filmerna. Kanske hade man kunnat ha rimligare förväntningar.
  Men inte ens som simpel highschoolfilm med nördar, jocks, pranks och så vidare så tycker jag att filmen spelar i högsta ligan. Mer isåfall i samma liga som tuttkomedier, fast utan tuttar då som tur är.

Snilleskolan

Snilleskolan
Real Genius
1985
Bolag: Video Trade

  I myllret av ungdomsfilmen man glufsade i sig på 80-talet så minns jag denna som rätt härlig. Inte härlig nog för en omtitt tydligen, för detta är första gången på 35+ år som jag ser den. Tycker nog ungefär samma idag.
  Mitch (Gabriel Jarret) är en överintelligent 15-åring som plockas upp av en skola, särskilt anpassad för begåvande elever. Han får dela rum med Chris Knight (Val Kilmer), en gång i tiden skolans underbarn men som istället blivit en överliggare som festar och prankar istället för att göra klart sina studier.
  Vad de inte vet är att skolan utnyttjar dem att forska på något som ska gynna ett hemligt försvarsprojekt och äran kommer tas av skolans rekryterare, tv-personligheten Jerry Hathaway (William Atherton).
  Visst, Val Kilmer var en stjärna på uppgång 1985, men egentligen tycker jag att det är Gabriel Jarret och hans Mitch som spelar huvudrollen i den här filmen. Mitch är ju karaktären vi följer, vi bryr oss om och som liksom driver historien. Kilmer är mer lite skön sidekick som roffat åt sig alla coola one-liners. Men den biten av filmen roar mig inte alls. Studentfester och galna upptåg.
  Det är ju lilla Mitch och hans sätt försök att navigera i den här världen som är det fina. Som när han träffar diagnos-nörden Jordan (Michelle Meyrink) och vill försöka förstå henne för att han tycker om henne. Det är söta scener som tyvärr avbryts lite för oss av pranks och galenskap.
  Men nog är det en vacker tårtbit 80-tal ändå. Slutscenerna till tonerna av "Everybody Wants To Rule the World" är gåshud.

Ta Chansen

Ta Chansen
All the Right Moves
1983
Bolag: Transfer

  Alltså, den här filmen har jag haft i min ägo sedan i början av 90-talet när jag jobbade i videobutik. En dag kom en kund in och sa att kassetten hoppade, och min chef slängde den i soporna utan att kolla upp om det stämde. Jag tog upp den och stoppade i min väska. Obs! Han skulle verkligen slänga den! En Transfer är en Transfer.
  Jag har dock aldrig sett den. Problemet är den där saken som Tom Cruise håller i handen, en amerikansk fotboll. Tror ändå den sporten är bland mina botten-fem i vad en film kan handla om. Men hey, vi försöker.
  Tom Cruise spelar Stef, en ung kille i en fattig industriort i amerikansk avfolkningsbygd som ser som sin enda chans att komma bort från staden att få stipendium och kunna läsa till att bli arkitekt. Vägen till stipendium går via den amerikanska fotbollen. De flesta college är nämligen måna om att locka till sig framstående fotbollsspelare till sitt lag.
  En som också vill flytta är hans flickvän Lisa (Lea Thompson), fast hon spelar saxofon och är frustrerad över hur centrerad kring fotbollen alla college är
  Inom denna ram får man följa ett inte alltför djuplodande coming-of-age-drama i en sömnig småstad. Såsom man har sett många gånger tidigare. Det finns dock ett fint hjärta i den här filmen som kompenserar för den lite ytliga dramatiken. Tom och Lea har jättefin kemi som det unga paret och jag gillar även Chris Penn som den osäkra och välmenande bästa kompisen.
  Visst blir det lite segt med dramatiken kring fotbollsmatcherna när man inte förstår alls vad spelet går ut på, men det vägs upp av ett härligt soundtrack fullt av AOR och "motivational rock".
  Sevärd ändå!

D.A.R.Y.L.

D.A.R.Y.L.
D.A.R.Y.L.
1985
Bolag: Video Trade

  En videoklassiker. Väl. I alla fall för oss som gärna hittade våra favoriter band de andra filmerna i videobutiken. Jag såg denna då, men minns den mest som "den andra filmen med han i Den Oändliga Historien" (Barret Oliver), så den fick åka in i spelaren igen.
  10-åriga Daryl hamnar hos en adoptivfamilj efter att ha hittats vilsen i vildmarken utan att minnas något om sitt förflutna. Omgivningen märker dock snart att Daryl är något extra. Han överglänser lärarna i skolan, är vänlig och väluppfostrad och blir en mästare på allt han tar sig för.
  En dag knackar det på dörren och Daryls riktiga föräldrar är där för att hämta hem honom. Den nya familjen och de nya vännerna blir förkrossade, men det är så klart inget att göra. De åker dock inte till något föräldrahem utan till ett militärt forskningscenter. Daryl är nämligen en robot i en ung pojkes kropp.
  Men ute i den riktiga världen har Daryl börjat få riktiga känslor som gör att han inte längre vill vara ett försöksdjur för det amerikanska försvaret.
  En oerhört fin film, är det. Oförarglig på ett Disney-vis men ändå lyckas karaktärerna gå genom rutan på nåt vis. Folk är snälla mot varandra och inte heller de onda militärerna lyckas skrämma upp nämnvärt. Ändå är det ju en actionthriller till viss del. Påkostade flygscener, biljakter och allmän pojkäventyrskänsla. Fast hela tiden med stort hjärta. Glad att jag såg om den.

Legenden om Billie Jean

Legend of Billie Jean
Legend of Billie Jean
1985
Bolag: Video Trade

  Detta är en så kallad soundtrack-film för mig. Minns soundtracket och Pat Benatars ledmotiv "Invincible" bättre än filmen, även fast jag såg den under videons storhetstid. Den typen av filmer är bra omtittsfilmer, ofta tyvärr med en svag eftersmak av besvikelse. Här är det precis tvärtom.
  Billie Jean (Helen Slater) lever under enkla förhållanden på den amerikanska vischan. När brorsan Binx (Christian Slater) får sin scooter förstörd av en jock så söker Billie Jean upp familjen för att få ersättning. När pappan istället försöker våldta henne råkar ett skott gå av från en pistol och kompisgänget från trailerparken ger sig ut på jakt från polisen.
  Pappan överdriver dådet och ungdomarna målas ut som livsfarliga och jagas av såväl polis som allmänhet. Men samtidigt så väcker de också sympati hos ungdomar, och Billie Jean blir snart nån slags neopunk-hjälte med fans som är villiga att hjälpa kompisgänget undan polisen.
  Såna här "ungdomar på glid"-filmer är ingen favoritgenre hos mig, men här lyckas man verkligen fånga även mig. Det är snabbt, det är variationsrikt, det är 80-taligt med soundtrack som ständigt pumpar MTV-rock. Det är också sympatiskt. Det är inga överdrivna galna snutar utan en ganska normal och nyansrik polis (Peter Coyote) som är efter dem, även han med vissa sympatier för Billie Jean och hennes gärningar.
  Kul förresten att filmens syskonduo spelas av Helen Slater och en 16-årig Christian Slater, vilket fick mig att kolla upp de var syskon i verkliga livet (något som verkligen missat isåfall) men de är tydligen inte ens släkt. De är bra i alla fall. Väcker, som sagt, sympatier.
  Roligt att det fanns en riktig 80-talsrökare man inte sett (i alla fall inte i modern tid).

Skyltdockan

Skyltdockan
Mannequin
1987
Bolag: Sandrews

  Jag älskade ju ungdomsfilmer när jag var i den åldern. Den här var svår att hitta nånstans minns jag, men visste ju att den fanns pga Starships ledmotiv "Nothing's Gonna Stop Us Now" med filmsnuttar i musikvideon. Hittade den till slut och blev besviken. Sedan dess har jag nog inte sett den faktiskt. Idag är den väl en kultklassiker, framför allt i USA, så kanske värt att uppdatera bilden av den.
  Jonathan Switcher (Andrew McCarthy) är en dagdrömmare som vill bli skulptör och har svårt att behålla ens de enklaste jobb. En dag får han dock chansen att jobba med skyltningen på ett nedläggningshotat varuhus. När han en sen natt jobbar över blir en av skyltdockorna (Kim Cattrall) levande och hjälper honom att göra ett skyltfönster som gör att kunderna åter flockas i varuhuset.
  Det är bara Jonathan som kan se att hon lever, så fort någon annan kommer in i rummet blir hon skyltdocka igen. Detta är något som retar den sura nattvakten (G.W. Bailey från Polisskolan) som ständigt hör röster men aldrig hittar något annat än skyltdockor. Samtidigt planerar det konkurrerande varuhuset att kidnappa skyltdockan.
  Det finns ju en del potentiella komiska förvecklingar i detta, men jag tycker mest det blir buskis tyvärr. Sedan är det ju alltid fint att se Andrew McCarthy från storhetsåren, och visst är det en trevlig överdos 80-tal när man ser den såhär i efterhand. Men jag står nog ändå fast vid min 15-årsbild av den här filmen.

Welcome to 18

Welcome to 18
Welcome to 18
1986
Bolag: HemFilms

  Lika mycket som jag kan älska en bra ungdomsfilm, lika petig är jag i vad jag tycker är bra. Ofta tycker jag mig kunna urskilja redan på omslaget om det är film jag kommer gilla eller inte. Relationsdramer med grubbliga tonåringar gillar jag, har svårt för partyfilmer. I stora drag. Här var en jag faktiskt hade missbedömt en aning.
  Tre unga stadstjejer firar att de blivit 18 genom att ta jobb på ranch ute på vischan. Detta ska bli sommaren de alltid kommer minnas. Men de blir hunsade och lurade och tvingas hanka sig fram med andra jobb och boenden.
  De träffar Talia som låter dem bo hemma hos henne och pojkvännen Roscoe. Talia hjälper dem och blir deras kompis, men Roscoe är minst sagt opålitlig. När Talia dyker upp misshandlad så börjar tjejerna sina planer på att rädda henne och hämnad på Roscoe.
  Första halvtimmen får jag mina fördomar bekräftade. Det är mycket wooo, bilåkande till okänd 80-talsmusik och hälften av scenerna gör tjejerna i underkläder. Men tack och lov ändrar filmen karaktär ju mer den handlar om den här Roscoe och vad han gör mot Talia. Skulle inte säga att den är speciellt rörande eller intressant, men den har ändå en hjärtlig ton som överraskar mig lite.
  Courtney Thorne-Smith är som vanligt smittsamt charmig i sin roll och på något vis blir hela storyn (även partydelen) mer uthärdig ur kvinnoperspektivet. 

North Shore

North Shore
North Shore
1987
Bolag: Esselte Video

  Rick (Matt Adler) vinner en surftävling och lägger sina prispengar på att åka till Hawaii för att surfa på det berömda North Shore. Där träffar han idolerna från surfaffischerna på pojkrummet, men blir snabbt besviken när de är otrevliga och opålitliga.
  Han har givetvis också problem med locals på Hawaii som i grunden är negativt inställda till amerikanska surfare som kommer dit och stökar. Problemet är att han blir kär i Kiani (Nia Peeples) och det är inte hennes odågor till kusiner förtjusta i.
  Räddningen blir Chandler (Gregory Harrison), en lite enstörig man med väldigt idealistisk inställning till surfing. Han hatar tävlingar och berömmelse och drivs snarare av att göra den perfekta surfbrädan. Rick får bo hemma hos Chandler mot att han ritar en logga till hans brädföretag (!) och får även chansen att testa alla nya brädor han tillverkar.
  När han till slut får möjlighet att delta i en stor tävling står det mellan att följa sin dröm till berömmelse eller vara Chandler trogen.
  Positivt överraskning detta. Filmer som handlar om sporter jag inte bryr mig om (eller inte förstår) brukar inte locka direkt, och den här filmen har stått osedd länge i hyllan. Men är man sugen på lite 1987 så är man, och nog får man 1987 alltid. Här åker perfekta 80-talsansikten bräda till syntrock (mycket Pseudo Echo!), blir kära till 80-talsballader och det är om inte en bra film så i alla fall en trevlig och lättittad film. 

The Heavenly Kid

The Heavenly Kid
The Heavenly Kid
1985
Bolag: Esselte-Orion

  Den här filmen verkar folk har en helt annan relation till i USA. Ser den ofta på listor över videoklassiker därifrån. Här i Sverige minns jag ingen som någonsin pratade om den här filmen, såg den typ aldrig i någon videobutik.
  50-talshunken Bobby kör ihjäl sig vid ett chicken race i början av 60-talet framför ögonen på sin flickvän Emily. I himlen visar det sig att han inte riktigt gjort sig förtjänt av att nå till den bättre delen av paradiset, utan måste gottgöra genom att vara någons ängel i jordelivet.
  Det råkar bli Lenny, en bortkommen nördkille i filmens nutid (1985) som hunsas av skolans coola killar. Bobby ska göra honom cool för att öka hans status, och gör honom till en kopia av sig själv, det vill säga en raggare från 50-talet.
  Han får en chock när han märker att Lenny är son till Emily, hans tonårskärlek, och försöker hitta ett sätt att nå henne i den riktiga världen.
  Att låta en cooling från 60-talet förhålla sig till 80-talet lämnar ju öppet för förvecklingar och skoj, men det är inte alls den vägen den här filmen tar. Istället är det en varm och mysig 80-talare med alla tidens variabler på samma gång. Här finns highschool, så klart. Här finns en resa i tid och rum, här finns gör-om-mig-konceptet, ett häftigt soundtrack och jag skulle kunna skicka ut referenser till en handfull 80-talsklassiker samtidigt.
  Därmed inte sagt att man kopierat ihop den här filmen. Den hade amerikansk biopremiär samma månad som Tillbaka till Framtiden så därifrån lär den inte ha kopierat något. Och den kom ett par år före Can't Buy Me Love, som den också påminner om. Problemet är väl att den är lite billigare än sina konkurrenter. Soundtracket består av moderna låtar som låter mycket som andra (kändare) moderna låtar, allra skojigast blir det väl med filmens synttema som påminner en aning om Axel F.
  Inget att klara på med skådisarna heller, men det är ju inte Michael J Fox eller Patrick Dempsey direkt.   Lennys pappa spelas förresten av Mark Metcalf, som för mig är mest känd som den skrikande läraren i Twister Sisters videor. Kul att se honom någon annanstans.
  Men överlag: sevärd och fin ungdomsfilm från 1985! Det trodde jag nog aldrig jag skulle upptäcka en jag inte sett.

Panik i Plugget

Panik i Plugget
Making the Grade
1984
Bolag: Transfer

  Jag har några hyllor i videoarkivet för ungdomsfilm/highschoolfilm. Där har jag sett nästan allt, vissa många gånger. Favoritgenre trots allt. De som blivit liggande har blivit de som verkar allra mest buskisorienterade. Vänder man på detta omslag så är det bara screenshots som för tankarna till typ Porky's. Kände att jag ville försvara att jag inte sett den här tidigare. För detta var ju verkligen mammas gata.
  Palmer Woodrow (Dana Olsen) är en bortskämd och odräglig rikemansson som ställs inför ett ultimatum av sina föräldrar, att ta examen på det förnäma Hoover Academy eller förlora arvet. Han träffar på strulige Eddie (Judd Nelson) som är i stort behov av pengar och antar erbjudandet att mot betalning ta sig genom skolan som Palmer.
  Bäddat för problem så klart när Eddie inte alls kan föra sig i fina kretsar, men han blir naturligtvis populär blir de stiffa överklassbarnen när han ställer till med fester och bjuder på sig själv. Problemen fortsätter när riktiga Palmers flickvän dyker upp.
  Ja, detta är precis allt ni tror det är. Inspelad 1984, precis i genrens epicentrum, så är det svårt att säga vilka delar som är kopierade från andra filmer och vilka delar där man faktiskt har gått först, men jag kan säga att om ni sett 20 highschoolfilmer från 80-talet så ser ni inget ni inte sett här. Det är snurriga lärare, brats, nördar, babes och pryda pluggtjejer. Och ett ljuvligt 80-talssoundtrack. Nästan så det känns som ett parodi på genren ibland, men nej, detta är på riktigt. And it's beautiful.
  Så även det varken är speciellt roligt eller intressant så dras man ju med bara av känslan att man hittat en sån här film man aldrig sett. Lite som att upptäcka en gata man aldrig sett i stan innan, och så är den supermysig. Så känns det denna kväll.

En Av Grabbarna

En Av Grabbarna
Just One of the Guys
1985
Bolag: Video Trade

  Kroppsbytarfilmer är ju ett kärt ämne för mig. Inte så mycket för att de brukar vara extraordinärt bra egentligen, utan mer för att blir lite filmens skedmat på nåt vis. Man vet hur det kommer bli. Känns tryggt.
  Terry (Joyce Hyser) blir besviken när hon inte får ett skrivarstipendium, och upplever att det är på grund av att hon tjej. Skoltidningsredaktören tycker det är för att hon inte är tillräckligt vågad. För att råda bot på båda dessa problem så bestämmer hon sig för att walraffa som kille på en annan skola. Genast blir hon mobbad av jocks och finner sin tillit till den lugne Rick (Clayton Rohner), en musikintresserad kille som har problem att få tjejer intresserade.
  Där startar en bromance där Terry ska hjälpa Rick våga fråga skolans snygga tjej till prom, men i själva verket hyser hon ju själv känslor för honom så klart.
  Ja, en bakvänd Tootsie är väl ett enkelt sätt att beskriva handlingen. Lite originaletspoäng för att det är en tjej som spelar kille istället för tvärtom, men förvecklingarna blir inte direkt roligare åt det hållet tyvärr. Istället får man njuta av annat. Som att se alla highschool-klyschor från mitten av 80-talet radas upp. Eller som en fin påminnelse om tiden då ungdomar på highschool kunde spelas av 30-åringar. Eller för att se mid-80s-ansikten som Clayton Rohner, Deborah Goodrich (båda i April Fool's Day, ju), Arye Gross och Sherilyn Fenn swischa förbi tidigt i karriären. Eller att se nysignade new wave-band spela inför dansande publik.
  Då är inte handlingen så viktig.

En Kille På Halsen

En Kille På Halsen
Seven Minutes in Heaven
1986
Bolag: Warner Home Video

  Denna har jag sett för många år sen, men ungefär som med slashers så flyter ungdomsfilmer från 80-talet ihop en aning. Just den här typen av varma och inte-så-roliga ungdomsfilmer är min favoritfalang dessutom.
  Jennifer Connelly spelar Natalie, en ordentlig pluggtjej som alla killar blir förtrollade av. Hennes bästa kompis är Polly (Maddie Corman, som gör typ samma roll som i Some Kind of Wonderful nåt år senare). Hon är hennes motsats, fnittrig och boycrazy som mest av allt vill få till det med nån kille, men de visar henne inget intresse.
  När Natalies pappa är bortrest låter hon barndomskompisen Jeff (Byron Thames) bo hos henne när han blivit ovän med sin styvpappa. Det gör att även Polly börjar hänga där, och till slut blir huset centrum för diverse dejter och relationsdramer.
  Ja, den här slank ner lätt. Riktigt trevlig ungdomsfilm som har just den där värmen utan att egentligen vara speciellt djuplodande men ändå tillräckligt allvarlig för att man ska slippa tokiga förvecklingar eller urspårade festscener. Det är sympatiskt och lättsamt, men man bryr sig ändå på något vis. I vanlig ordning vilar John Hughes ande tungt över de här lite mer grubbliga ungdomsfilmer, och den här filmen skulle faktiskt kunna vara en av hans. Kanske inte en av hans bästa, men god nog.
  Jennifer Connelly är så klart förtjusande i huvudrollen, men vill även slå ett slag för det övriga gänget här. Speciellt killarna har det där lagoma självförtroendet som väcker sympatier. Och sen är det höst hela filmen. Det hatar jag inte.

Gregory's Girl

Gregory's Girl
Gregory's Girl
1980
Bolag: Esselte

  Den här filmen gillade pappa. Han älskade i och för England och Skottland och hade nog gillat vilken småmysig film som helst om de pratade skotska. Men jag minns att vi tyckte om den hela familjen när vi hyrde den på 80-talet. Där slutar mina minnen.
  Gregory (John Gordon Sinclair) är en fumlig tonåring som är lite som vem som helst. Spelar fotboll, drömmer om att ha en tjej. En dag börjar Dorothy (Dee Hepburn) i killarnas fotbollslag. Hon är duktig, självsäker och social. Lite tvärtemot Gregory men han blir ändå kär i henne, precis som de flesta killarna på skolan. Nu ska han bara hitta ett sätt att närma sig henne.
  Jag var lite rädd att se om den här. Min romantiska bild av England och Skottland var starkare förr och just de där lite svarta kitchen-sink-komedierna brukar jag inte vara speciellt förtjust i. Men jisses, vilket glädjepiller detta är alltså. Charmigt, varmt, mysigt och småroligt från första till sista bildrutan. J.G. Sinclair och Dee Hepburn är oemotståndliga och kul att se Clare Grogan från Altered Images spela charmig nördtjej. 

BMX Bandits

BMX-Gänget Slår Till!
BMX Bandits
1983
Bolag: Sonet

  En kultklassiker jag aldrig sett. I likhet med de flesta andra filmerna om cyklar, skateboards, rullskridskor osv, ska väl sägas. Men fick lust att se ett riktigt 80-talsfyrverkeri, och det fick jag ju minst sagt.
  En australiensisk ungdomsfilm om några BMX-burna ungdomar som ramlar över en låda med walkie-talkies som tillhör en rånarliga. När rånarligan fattar vad som hänt så börja de jaga ynglingarna som flyr lätt och ledigt på sina BMX-hojar till ljudet av 80-talstrummor.
  Ja, 80-tal in i märgen som sagt. Förutom BMX och walkie-talkies så åks det vattenrutschbanor och cruisas i extremt 80-taliga köpcentrum. Balsam för själen. Ungdomsfilm i Disney-ligan men en glad sådan. Tycker verkligen det går genom rutan att de haft så kul när de gjort den här filmen och det smittar. Man sitter och ler.
  Själva cykelscenerna är inte speciellt halsbrytande, får lite känslan av att det skådisarna själva som gör dem, men efteråt kommer en brasklapp om att cykelscenerna gjorts av tränade specialister, vilket så klart gör dem ännu mindre spektakulära.

  Men mysigt är det. Bra tempo, charmigt, lagom kul och en tonårig Nicole Kidman på den tiden hon pratade australiensiska. 

Första Natten Med Tjejen

Första Natten Med Tjejen
Mystery Date
1991
Bolag: SF Gul

  Jag tycker det är en underskattad genre, de "80-talsfilmer" som kom i början av 90-talet. Ofta thrillerkomedier byggda med klassiska 80-talsklossar som lik i bakluckan och förväxlade väskor men ofta rappare än "originalen". Tänker på filmer som Dream Machine och Run till exempel. Positiva överraskningar och bättre än sina rykten.
  Hade ingen aning om att detta var en sådan film, men visst är det det.
  Ethan Hawke spelar Tom, en fumlig tonåring som spanat in tjejen som hyr grannhuset, Geena (Teri Polo), men har inte vågat bjuda ut henne på dejt. Han får hjälp av brorsan Craig (Brian McNamara) som är full av självförtroende. Han lånar Tom kläder, sin sportbil och stylar upp honom till att se ut som han själv. 
  Problemet är bara att stan är full av folk som verkar vara ute efter Craig, allt från förbannade ex-flickvänner till kinesiska maffian, Toms natt blir en kaotisk blandning av att genomföra en dejt och att skaka av sig maffian.
  Klassisk mark som sagt. Det är tokiga missförstånd, biljakter i gränder (fulla av kartonger, så klart), oturliga sammanträffanden och att mitt i allt försöka imponera på sin dejt. Ingen film jag skulle kunna redogöra för om ett par månader sannolikt, men det är trevligt och småkul hela vägen. Aldrig tråkigt. Klassisk 80-talskomedi. Från 1991.

Maybe Baby

Maybe Baby
For Keeps?
1988
Bolag: Transworld

  John Hughes fantastiska trilogi filmer med Molly Ringwald gjorde henne en stor tjänst så klart, men också lite en otjänst om man tittar på hennes övriga filmografi från då. Oavsett om hon hamnade i komedi eller drama så var det alltid samma typ av bita-sig-i-underläppen-karaktär, men också alltid utan John Hughes hjärta och värme i karaktären.
  Här gör hon också sin paradroll som Darcy, en ung tjej med lysande framtidsutsikter som råkar bli gravid med sin highschool sweetheart Stan (Randall Batinkoff), som även har storstilade planer och precis kommit in på en prestigefull skola.
  Släkten blir vansinnig, ropar om abort och adoption, men ynglingarna står på sig och behåller sin bebis. Priset blir att göra avkall på alla sina vanor och framtidsplaner.
  Ja, det låter ju John Hughes ut i fingerspetsarna det här. "Ta ungdomar på allvar". Och faktiskt blir jag överraskad att det faktiskt känns som en Hughes-film också. Manus, aningen otippat, skrivet av Tim Kazurinsky (Sweetchuck i Polisskolan).
  Karaktärerna är komplexa, det är fina nyanser och inga onödiga försök att göra en rolig film. Istället ett varmt och väldigt 80-taligt coming-of-age-drama som kanske inte är så djuplodande men ändå lämnar en varm.