Give My Regard To Broad Street

Give My Regards To Broad Street
Give My Regards To Broad Street
1984
Bolag: Transfer

  Länge sen jag såg en musikfilm! Med den tanken i huvudet går jag till musikfilmshyllan (jo, jag har en) och plockar fram en med riktigt dåligt rykte, i en redan skamfilad genre dessutom.
  Men Paul McCartney va. Aldrig förgäves.
  Den här löst sammansatta storyn är knappt ens värd att redogöra för men Paul McCartney spelar sig själv. Han ska precis ge ut en ny skiva när mastertejperna blir stulna. Och de ondskefulla gubbarna från skivbolaget ger honom en tidsfrist att hitta dem igen.
  Lek med tanken att detta var handlingen i en vanlig film, utan Paul. Då är det inte säkert att den hade gjorts.
  Men den gjordes!  För att 1984 var det ingen som sa nej till Paul. Här trängs adlade skådespelare för att vara med och dra några repliker mot typ....Ringo. Då och då avbryts letandet efter mastertejperna av nåt musikinslag.
  Paul kanske måste repa, vara med i tv, spela in eller nåt liknande. Då dyker artistkollegor som David Gilmour, Eric Stewart, Dave Edmunds med flera upp i bakgrunden. Nån kanske till och med harklar ur sig nån replik. Sedan ska det letas mastertejper igen.
  Ja, som film är den ju nästan obegripligt dålig, men det är så fint med den här tiden ändå. Med Paul i sina puppy eyes men ändå med 80-talsfrisyr. Han både låter och ser strålande ut. Vem kan säga nej till en sån?

Great Balls of Fire

Great Balls of Fire
Great Balls of Fire
1989
Bolag: Nordic

  Jag ska ärligt säga att rock-biopics inte är nån genre jag brukar kasta mig över. Det finns nåt lite skämsigt över dem som bara blir värre om det är en artist jag gillar. Min relation till Jerry Lee Lewis är dock inte starkare än att jag känner till hans kändaste låtar, så en liten crash course på 1,5 timme kanske kan vara värd besväret?
  Den här filmen är - på klassiskt manér - en dramatisering av hans genombrott, hur han blev upptäckt av Elvis upptäckare Sam Phillips och blev stjärna över en natt men kanske framför allt om hans omtalade relation med sin 13-åriga kusin Myra (här spelad av en något äldre Winona Ryder) som han gifter sig med och hur karriären rasar när det blir känt.
  Den här filmen är baserad på en bok skriven av verklighetens Myra Lewis, men jag tycker ändå inte att det är speciellt djuplodande i ämnet. Det känns som jag får en djupare inblick i hur Jerry Lee Lewis var som person om jag skummar genom hans Wikipedia. Men det kanske inte det man varit ute efter heller.
  Detta är mer (ytterligare) ett frossande i det fantastiska amerikanska 50-talet, med Classic Cars, jukeboxar, diners och rock'n rollens födelse. Egentligen påminner filmen mer om Grease än något verklighetsbaserat drama, och ger man vika för det så är den väl vad den är liksom. En stunds ösig underhållning i ett 80-taligt 50-tal.

Labyrint

Labyrint
Labyrinth
1986
Bolag: HemFilms

  Floppen Labyrinth. Minns så väl hur den var känd för att vara dålig när den kom, i alla fall i min bekantskapskrets. Blev till och med varnad för den när jag stod framme vid kassan och skulle hyra den på Centrumvideo i Halmstad, och gick tillbaka till hyllan och tog en annan. Såg den så småningom på nån filmkanal och tyckte väl mjae, möjligen färgad av vad jag hört.
  Sedan har vatten runnit under broarna och jag såg den senast när den kom på DVD för ett 20-tal år sedan. Tyckte då den var riktigt bra. Det är hög tid för omtitt.
  Sarah (Jennifer Connelly) är en fantasifull tonåring som irriterar sig på att hon tvingas passa sitt bebissyskon, och önskar ett svagt ögonblick att trollen ska ta honom. Det är precis vad som händer. Goblin King (David Bowie) kommer och rövar bort lilla Toby, och tar honom till ett slott som ligger bakom en gigantisk labyrint.
  Nu har Sarah 13 timmar på sig att komma fram till slottet, annars blir han ett med trollen. Vägen dit kantas av äventyr, fällor, gåtor och ett och annat sångnummer.
  Ja, den här filmen har verkligen åldrats med värdighet. Tycker det ännu bättre den här gången tror jag. Jag är ju ett stort Jim Henson-fan ska sägas. Blir glad av muppar, så är det. Men här finns så mycket som är bra att man knappt vet vart man ska börja.
  En sak som jag inser hur mycket jag uppskattar är att även när filmen har lite mörkare scener så är den hela tiden rolig och busig, vilket gör att man inte hamnar i det där riktigt svarta som kan uppstå stundtals i till exempel Tim Burtons filmer. Gott om comic relief. Manuset är skrivet av Terry Jones från Monty Python, och det märks ibland, framför allt i dialogen, men själva utförandet är ännu starkare. Jennifer Connelly är så klart förtjusande, David Bowie likaså. Hans sångnummer kan kännas en aning inkilade i handlingen, men så kommer då den där humorn och tramsigheten och lättar upp stämningen.
  Fattar ju om det här äventyret är väldigt light för nån som gillar fantasy, men för mig passar det perfekt. Man leker med tid och rum, blandar trams med allvar och sen finast av allt är ju den otroliga produktion detta är. Makalös scenografi, kulisser och dockor som slår tänderna ut all själlös CGI du kan tänka dig.
  2025 är detta snudd på en femma, faktiskt.

Bad News

Bad News
Comic Strip presents: Bad News
1983/1988
Bolag: Sandrews

  Detta är ju egentligen ingen film utan två tv-avsnitt av den brittiska serien Comic Strip (samma folk som gjorde Hemma Värst), som man limmade ihop till en film här i Sverige. Första delen, mockumentären om hårdrocksbandet Bad News på turné, skulle kunna avfärdas som Spinal Tap-kopia men kom ju faktiskt 1983, dvs året före, och borde väl spelats in ungefär samtidigt.
  Visst är det charmigt och härligt, men det känns också rätt mycket som att man bara klätt på sig lite hårdrocksoutfits och filmat. Ibland otroligt träffsäkert, ibland lite för gapigt och ostrukturerat för min smak.
  Dock tycker jag det blir bättre i andra halvan av filmen, den från 1988 där man möter bandet igen för en reunion som leder till ett ofördelaktigt skivkontrakt, kaotiska musikvideoinspelningar och till slut en spelning på Monsters of Rock.
  Här känns det mer som att man funderat över scenerna, skapat lite större variation och har ett roligare manus. Eller tja, ett manus överhuvudtaget.
  Sedan för egen del, jag älskar ju Beatles-parodin The Rutles till exempel. Där är jag insatt i ämnet, kan bakgrunden och skrattar åt alla detaljer de lyckas fånga upp. När det gäller hårdrock så har jag dessvärre inte bättre koll än att jag förstår att det är typ likt.

Absolute Beginners

Absolute Beginners
Absolute Beginners
1986
Bolag: Sandrews

  En av mina favoritlåtar med David Bowie är det, men filmen har jag aldrig sett tidigare. Kan inte säga att den lockat mig direkt, nostalgimusikal typ, men det är ändå kul att kunna bocka av de där klassiska soundtrackfilmerna.
  Jag tror den lever upp precis till mina förväntningar. Det är färgsprakande, det är brit wit, det är swinging London, det är young idea, det är cockney och det är cameos av rock- och popartister. Ska man dra en handling, eller snarare röd tråd, så blir det väl att unga paret Colin (Eddie O'Connell) och Suzette (Patsy Kensit) försöker navigera sig och sitt förhållande i den nya tiden, som består av gränslöshet och nytänkande i ett Soho där ungdomarna tagit över.
  Det är verkligen ingen film där man bryr sig om hur det ska gå eller vad som ska hända, utan snarare en serie musikalnummer  (eller musikvideor) efter varandra. Vissa riktigt snygga. Andra mer kul. De flesta för långa. 
  Om man inte kan njuta till fullo av det estetiska så är det lätt att tappa tråden och intresset. Jag gillar Ray Davies när han gör Kinks-pastisch på sig själv i "Quiet Life", Sade Adus gästspel är bedårande också. Och Bowie är ju fin alltså. Bjussig.
  Men som film betraktat, mjae.

Dödlig Smekmånad

Dödlig Smekmånad
Murder in Music City
1979
Bolag: Crown

  Denna var ju lite udda. En tv-deckare från 1979 som utspelar sig bland countryartister i Nashville, riktiga och påhittade. Huvudpersonen är låtskrivaren Sonny Hunt (Sonny Bono) i New York som får veta att hans musikerkollega blir utpressad och när den undersökande privatdetektiven blir mördad så tar han över fallet och åker till Nashville dit spåren leder.
  Där minglar han med diverse countryartister, de allra flesta riktiga. Det är Mel Tillis, Ray Stevens, Ronnie Milsap med flera. De har några icke bärande repliker var, och har väl fått betalt genom att få sjunga sin senaste hit i filmen. Inte alltid helt sömlöst in i handlingen får man säga. Även saxofonisten Boots Randolph dyker upp i en kort scen, men han hinner ändå riva av sin klassiker "Yakety Sax" (Benny Hill-låten).
  Men de countryartister som själva intrigen gäller är påhittade, t ex legendaren Billy West (Claude Akins) vars fru är sångerskan som blir utpressad.
  Inte mycket spänning i detta, som ni kanske anar, men det är ändå riktigt härliga 90 minuter om man gillar tv-filmer och 70-talsmusik. Själva deckardelen är lite som ett discofunkigt avsnitt av Mord och Inga Visor, en lättsam whodunit. Men det är inte den man kommer för utan det härliga tidsdokumentet och känslan av prime time-tv 1979.

John & Yoko

John & Yoko
John & Yoko: A Love Story
1985
Bolag: Video Trade

  Det blir ju nåt lite skrattretande med musikbiopics, hur bra de än må vara. Lätt att vara kritisk också när man kan rollfigurerna utan och innan.
  Den här filmen hade gått mig förbi när jag ramlade över den här hyrisen för några år sedan. Inte så konstigt kanske, en tv-film från 1985. Filmen tar avstamp när Beatles är på topp och blir hatade för att John Lennon sagt att de är större än Jesus, sedan störst fokus på relationen mellan John och Yoko för att sedan sluta där den slutar, så klart.
  Med tanke på förutsättningar (tv-film, aldrig hört talas om...) så blir jag ändå lite imponerad av den här filmen. Kostymdrameskådisen Mark McGann spelar John Lennon porträttlikt och efter ett tag vänjer man sig vid hans överspel och börjar tycka om karln.
  Scenografin imponerar också. Ambitiösa kopior av kända Beatles-händelser och faktiskt ganska rörande skildring av Lennons sista tid i New York.
  Nutida musikbiografiska filmer brukar ofta ha nån ny take på historien, eller kanske nån ny konstnärlig vilken, men det här är verkligen som att läsa Wikipedia-sidan riktigt sakta, och det känns faktiskt befriande på nåt sätt. 

Killing Them Softly

Killing Them Softly
Killing 'em Softly
1982
Bolag: Prisma

  Vilken konstig film!
  B-thriller från 1982. Klart man inte väntar sig några mästerverk. Snarare en standardiserad av lagom farlig thriller med lyckligt slut.
  Jane Flores (Irene Cara) är sångerska i New York som kämpar för sitt genombrott. Hon bor med sin pojkvän Michael och deras gemensamma vän Clifford i nån lite ruffigare del av stan. Clifford har problem med droger och nyligen har en schism uppstått mellan de tre när han sålt deras bil och behållit pengarna själv.
  Grannen heter Jimmy Skinner (George Segal) och är en oförarglig, fattig gubbe med lite Pettson-aura, som bor ensam med sin hund Toots. En del dag råkar Toots smaska i sig lite av Cliffords droger och dör, gubben Skinner blir så vansinnig att han attackerar Clifford och råkar döda honom. Han ramlar också över ett kuvert med pengarna från bilförsäljningen.
  När polisen kommer till platsen blir pojkvännen Michael misstänkt eftersom han har ett brottsligt förflutet och dessutom haft en konflikt. För att bevisa Michaels oskuld börjar Jane söka sanningen på egen hand. Hon blir ganska snart säker på att Skinner är inblandad på nåt vis. Dels har hans hund plötsligt försvunnit och dels ser hon hur den tidigare så fattige mannen plötsligt verkar ha fått dyra vanor.
  Än så länge standardthriller, trots allt.
  Men sen händer det. Jane flyttar in hos Skinner, mot hans vilja, för att hon är så säker på att han är skyldig och vill bevaka honom dygnet runt. Det visar sig dock att de har mer gemensamt än vad de trott. Gubben är gammal jazzfantast och Jane är ju sångerska. Så de börjar skriva låtar ihop. Vänta, det kommer mer. De börjar även bada ihop. Snart är de så goda vänner att man nästan glömmer vad filmen handlade om. Då är den slut.
  Titeln, kan vi börja med. "Killing Them Softly". Riktigt konstig titel på en film som har ett enda mord, som dessutom är av en olyckshändelse. Men det är väl en musikreferens, antar jag. För det är så filmen börjar. Som en ungdomar-i-farten-film. Irene Cara sjunger till introtexter. Pigg och glad New York-pop med lite Moroder-känsla.
  Sedan förflyttas vi till det skoningslösa livet i New Yorks fattiga kvarter. Droger och elände och grannar som skriker på varandra. Sedan kommer en låt med Irene Cara igen. Och mordet. Sedan blir det lite polisfilm en stund. Irene Cara sjunger en låt till. För att sedan då kulminera i allt märkligt som händer när hon flyttar in till gubben.
  Filmen är liksom inte konstig som i urflippad eller flummig, utan mer bara ett jättekonstigt händelseförlopp som helt saknar spänning.

He's My Girl

He's My Girl
He's My Girl
1987
Bolag: Egmont

  Länge sen jag drog in en kroppsbytarfilm i spelaren. Det är ju annars en klassisk genre på 3filmer3dygn. Den här ska ju vara så dålig. Minns bara sågningar från när den kom, och 4.8 på IMDB.
  Nu är det väl inte genren med högst medelbetyg heller direkt.
  Men med de låga förväntningarna så blir jag inte helt missnöjd med den här filmen ändå. Visst är det skit i de flesta avseenden men jag tycker ändå den tickar i 80-talsboxar i tillräcklig takt för att man ska bli nöjd i slutändan.
  En småstadskille, Bryan (spelad av David Hallyday), drömmer om att bli rockstjärna. Till sin hjälp har han kompisen Reggie (T.K. Carter) som är lite av hans manager. När han blir antagen till att medverka i tv-programmet Video LaLa i Los Angeles blir han ditbjuden ihop med en tjej. Det löser man smidigt genom att Reggie klär ut sig till Regina.
  Sedan så klart de vanliga förvecklingarna. Riktiga Reggie blir kär studiovärdinnan Tacha (Micha McK) som även blir väl med hans kvinnliga alterego, så det blir så klart snurrigheter kring klädbyten, svårt att komma ihåg vilken person han är just nu och sånt. Tootsie all over again. Tror aldrig jag skrattar åt någon förveckling.
  Däremot är det ju en härlig tårtbit 1987 detta. 80-talet blir på något vis som aldrig töntigast när man ska försöka bygga historier kring tv- och musikbranschen. Allra helst då med uppdiktade superstjärnor.

Bikini Beach

Bikini Beach
Bikini Beach
1964
Bolag: Walthers Video

  Trots att jag har en rätt stark soft spot för den amerikanska pre-Beatles-popen, det vill säga oskyldiga doowoper om amerikanska ungdomsgrubblerier, så har jag aldrig sett en enda film i den uppsjö som spelades in kring den genren. Nu är det väl inte någonting man springer på speciellt lätt inom streamingvärlden eller på natt-tv utan snarare en ganska aktiv handling att leta upp och köpa.
  Inte heller den svenska hyrvideoscenen kryllade av 60-taliga musikfilmer direkt, men en hade jag faktiskt i samlingen. Bikini Beach från 1964 med balladsångaren Frankie Avalon i huvudrollen med hans kvinnliga dito Annette (Funicello) vid sin sida. Handlingen eller manuset är förstås inte mycket att orda om men i breda drag så handlar det om en miljonär som ska bygga lyxbostäder åt äldre vid stranden och stör sig på allt skrattande och twistande om nätterna. Det nya möter det gamla. Som det alltid varit. De unga twistarna sitter sannolikt i Florida och gnäller idag, de som lever.
  Men det är ju inte för något omvälvande drama vi är här. Vi är här för en dos ungdomskultur anno 1964. Där och då. Och som tidsdokument är detta top notch. 1964 fick den här oskyldiga amerikanska helyllepopen ge vika på topplistorna för Beatles och andra brittiska farligheter. Hotet från den brittiska invasionen hanterar man genom att göra filmens ärketönt (som även han spelas av en utspökad Frankie Avalon) till en brittisk man med lugg som spelar töntiga låtar där han sjunger woooo och skakar på huvudet. Där fick Beatles så de teg.
  Föga hjälpte detta för genrens överlevnad, men det är i alla fall mysigt att se saker i sitt rätta element på något vis.
  Själva skådespeleriet och stämningen påminner nästan lite om när musikvideor på 80-talet kunde vara förlängda i början som en liten film och sedan mynna ut i en musikvideo. Ett exempel jag kommer att tänka på är väl detta. Lite så känner man i den här filmen också. Det är ju härligt med musiken och den oförställda ungdomsglädjen, men så fort det kommer nån scen som ska driva handlingen framåt är det lite mer sådär jaja, vi fattar, sjung nåt nu.

Heartbreak Hotel

Heartbreak Hotel
Heartbreak Hotel
1988
Bolag: Egmont

  Regissören och manusförfattaren Chris Columbus hade ett sinnessjukt flyt från mitten av 80-talet och ett tiotal år framåt. Mitt mellan Gremlins, The Goonies, Ensam Hemma och Mrs Doubtfire gjorde han den här filmen som jag minns vagt från videohyllorna då, men aldrig kan minnas att någon har rekommenderat eller sagt något gott om.
  Spännande!
  Detta är något så ovanligt som 50-talsnostalgi från någon som inte ens var född då. Med modifikation dock. Den utspelar sig nämligen i början av 70-talet. Johnny (Charlie Schlatter) är en tonåring som oroar sig för att att hans ensamstående mamma (Tuesday Weld) träffar aggressiva män som splittrar familjen. För att råda bot på detta så åker han till Cleveland för att kidnappa mammans stora idol, Elvis Presley. Elvis verkar tycka det är rätt fine och hjälper sedan familjen att renovera deras nergångna hotell.
  Ni hör hur dumt det är. Det är dessutom andra gången i den här bloggen som jag ramlar över relativt okända filmer där Elvis har någon slags gudlik roll. Här framstår det som självklart att får vi bara hit Elvis så kommer allt blir bra och familjen hel igen.
  Visst, det är rätt mycket glimten i ögat. Eller snarare kanske ett lek-med-tanken-upplägg som säkert kittlar amerikanska nostalgiker. Chris Columbus har väl dock knappast gjort något annat än att lekt med tanken i sin karriär och detta får nog ses som det mest slätstrukna resultatet.

Permanent Record

Permanent Record
Permanent Record
1988
Bolag: Esselte Video

  Jag kan ha rätt svårt för filmtypen. Musikfilm med budskapet att musiken för människor samman, läker sår och så vidare.
  David (Alan Boyce) är en talangfull och omtyckt småstadsmusiker som tar sitt liv strax innan hans examensverk ska uppföras i skolan. Chris (Keanu Reeves i Jackson Browne-frilla) är hans bästa vän som så klart ska styra upp så att David får den hyllning han förtjänar.
  Snark snark.
  Till filmens fördel finns dock att den känns som en fin och logisk övergång mellan det präktiga 80-talet och det slackiga 90-talet. Som en blandning av Fame (TV-serien) och Wayne's World, nästan. Keanu Reeves dräller omkring som en skön snubbe som känns som en grubbligare (av förklarliga skäl) variant av rollen han senare skulle göra som Ted i Bill & Teds Galna Äventyr något år senare. Ingen värst spännande karaktär.
  Sedan är jag ju svag för de där musikbranch-scenerna som är ifrånkomliga i sådana här filmer. "Skaffa skivkontrakt", typ. Här gör Lou Reed en otippad (och fullkomligt meningslös) cameo som sig själv i en scen i en inspelningsstudio. Keanu Reeves har ett band också. De spelar påpassligt nog soundtrackpop a la sent 80-tal (Starship, Cutting Crew...). Och naturligtvis kommer låten de repar på i en riktig version i sluttexterna (med J.D. Souther). Fina tidsdokument.

Hard To Hold

Hard To Hold
Hard To Hold
1984
Bolag: Esselte Video

  Rick Springfield-filmerna är nog så nära man kommer en manlig motsvarighet av Madonna-filmerna, som jag betade av här i bloggen för något år sedan. Bådas filmkarriärer pendlar mellan seriösa försök att göra film till de där filmerna där de spelar en popstjärna och sjunger samtliga låtar på soundtracket.
  Detta är i den senare genren.
  Rick spelar här Jamie Roberts, en självgod rockidol med en repertoar som givetvis är Springfields senaste skiva. En natt efter en gaaaaalen spelning råkar han krocka med Diana, en jordnära men så klart väldigt vacker kvinna som jobbar med problembarn. Två världar möts.
  Visst, man får ta detta för vad det är. En spegling av Rick Springfields egen charm och förträfflighet i en förlängd musikvideo. Ändå tycker jag det ges utrymme att störa sig på en del saker.
  Att rollfiguren Jamie är självdyrkande ingår väl i krocken mellan honom och det jordnära, men att Diana ändå inte kan stå emot hans "romantik" är lätt att irritera sig på. Vi pratar alltså om någon som beter sig som en idiot och sen hyr en symfoniorkester utanför hennes fönster som "förlåt". Sure, inte svårt att vifta iväg men ändå tradigt.
  Roligare är i så fall Jamies svartsjuka låtskrivare Nicky och så klart alla de där spelat avslappnade studioscenerna när Jamie/Rick playback-jammar soundtracket. Lite på skoj sådär.

Give My Regards To Broad Street

Give My Regards To Broad Street
Give My Regards To Broad Street
1984
Bolag: Transfer

  I början av 80-talet var musikvideon ett bra sätt för lite åldrande artister att visa att de fortfarande hängde med i svängarna. Paul McCartney var en early adaptor får man säga. Inte sällan med såna där lite förlängda videor som kunde ta någon minut av "handling" på sig innan låten kom igång.
  Nästa steg är naturligtvis detta. En väldigt löst sammansatt långfilm där Paul hänger runt med frugan Linda och lite kompisar från förr (t ex Ringo med fru). Paul har spelat in en ny skiva, men mastertaperna är stulna! Lek med tanken att denna filmen inte skulle handla om Paul McCartney utan bara en vanlig, påhittad artist. Då skulle det möjligen vara världens sämsta film. Ännu troligare skulle den aldrig blivit gjord.
  Men jag antar att man får ta den för vad den är. En utdragen musikvideo. De nyskrivna låtarna här är rätt få, men singeln No More Lonely Nights tillhör i gengäld mina absoluta McCartney-favoriter. Som de flesta andra artister nådde han ju sin peak på 80-talet, och just i den här eran var han helt makalös på att skriva singlar. Men själva filmen - för man måste väl ändå betrakta den som en sån - är bara en enda lång röra av diffust nostalgifrossande och McCartneys självgodhet.

Crystal Heart

Crystal Heart - Kristallboxen
Crystal Heart
1986
Bolag: Transworld

  Vilken drömfilm att hitta!
  Jag skulle vilja klistra den här recensionen så den alltid ligger längst upp på bloggen. Crystal Heart sammanfattar nämligen precis vad bloggen handlar om. Den perfekta blandningen mellan mainstream, avigt och bortglömt. Att jag under mina 25 år som filmintresserad aldrig har läst om den här filmen eller fått den rekommenderad är ett under.
  Handlingen då: Chris lider av en ovanlig (och ospecificerad) sjukdom som gör att han levt hela sitt liv i ett tätt förslutet glasrum. Boy in the bubble. Men till skillnad från andra filmer på ämnet, så sitter han och skriver låtar därinne. Lite syntpoppiga låtar med viss italodisco-känsla om ni frågar mig. Han brevväxlar även med artisten Alley Daniels. En tjej på väg uppåt i karriären i ungefär samma musikaliska fåra som Laura Branigan eller Belinda Carlisle. Så småningom kommer Alley och besöker Chris och ja, ni förstår. Omöjlig kärlek.
  Det är nåt visst med 80-talsfilmer gjorda av musikvideoregissörer alltså. Sättet de blivit så fast i sin tid, sättet man tvingar in musikvideons bildspråk i filmen, eller i bästa fall långa musiknummer som kan passa lite olika bra. Electric Dreams och Girls Just Want To Have Fun är fina exempel på när det funkar. Crystal Heart är det allra bästa exemplet.
  Regissören Gil Bettman gjorde Chicagos "Stay the Night"-video, en favorit hos mig som lättimponerad 10-åring. Han gjorde även andra tidstypiska produktioner som Knight Rider och Automan. Det är inte svårt att förstå att han har gjort den här filmen. Detta är nämligen den mest ultimata 80-talsproduktion jag sett på evigheter. Här finns tekniken, bilarna, musiken, frisyrer och allt som hånskrattats till döds vid det här laget. Jag har också skrattat. Det är omöjligt att se t ex Body Rock på något annat sätt än ironiskt. Skillnaden är att jag tycker att Crystal Heart är riktigt bra.
  En sliskig men ändå hemskt söt, nästan Shakespearesk, kärlekshistoria som avbryts då och då för ett musiknummer av den här typen (scenen är tagen rakt ur filmen alltså). Låtarna är bra också. Det mesta är lite AOR division 2 (på ett bra sätt), men annars gillar jag mer de syntpoppiga låtarna signerade Stacey Q:s husproducent Jon Saint James.
  Huvudrollerna är strålande i sin enkelhet. Både Lee Curreri som Chris och Tawny Kitaen som Alley var aktuella snyggingar i sin tid. Lee som Bruno i Fame, och Tawny som "tjejen i Whitesnakes videor". Mot den bakgrunden är de nästan sensationellt bra i rollerna här. Jättefin kemi och bedårande ihop. Kul också att se Lloyd Bochner i en annan roll än den jag förknippar honom med, som Cecil Colby i Dynasty.
  Blev rörigt detta, känner jag.
  Svårt att sätta bra ord på hur den här filmen sticker ut i myllret av liknande filmer från 80-talet. Kanske gör den inte det. Kanske blev jag bara så otroligt positivt överraskad över att ha hittat den.