En Grav För Julie

En Grav För Julie
83 Hours Til Dawn
1990
Bolag: Arena

  Avrundar dagen med en based. Få genrer är väl så riskfritt att stoppa i spelaren. Själva handlingen går ju inte direkt att klaga på om det är verklighet och åt andra hållet så säkert överraskningarna få. Filmens Korv Stroganoff. Skedmat.
  Småbrottslingen Wayne (Peter Strauss) har byggt en funktionell kista där den som hamnar klarar sig en viss tid med hjälp av syre, vatten och elektricitet. Han kidnappar Julie Burdock (Samantha Mathis), dottern till affärsmannen Bradley Burdock (Robert Urich), och gräver ner henne i kistan i skogen för att sedan kräva en lösensumma. Om något händer med Wayne så kommer han aldrig berätta var kistan är nedgrävd.
  Brad kontaktar FBI som på något vis både ska få upp Julie levande och ta fast Wayne. 
  Till skillnad från den våg av true crime-filmer som kommit de senaste åren så finns väldigt lite mörker och konstnärlig frihet i den här filmen. Det finns ju annars lite utrymme för mörker och psykologiska frågeställningar i historien, kan jag tycka. Men allt berättas rakt och tydligt och det är varken spännande (speciellt inte eftersom filmen har ett parallellt spår där Wayne minns händelseförloppet till en psykolog) eller skräckinjagande.
  Däremot är det ju ljuvligt att sitta och glufsa i sig såna välspelade och välgjorda tv-dramer med proffs i alla roller. Slitvargar som Peter Strauss, Robert Urich och R. Lee Ermey är så klart klanderfria varje sekund på skärmen. Sedan gillar jag Samantha Mathis också, hon känns lite parallell till Winona Ryder på något vis, lite samma typ av roller och i viss mån med i samma filmer. Här får hon väl inte supermycket svängrum (varken fysiskt eller metaforiskt) direkt, men går ändå genom rutan, tycker jag.