Jack's Back

Jack's Back
Jack's Back
1988
Bolag: Transfer

  I listan av filmer man aldrig såg från 80-talet är påfallande många utgivna på Transfer. Finns två anledningar till det. Ofta undvek jag att hyra Transfer-filmer på den tiden, eftersom de var dyrare och inte gick att kopiera. Sedan i andra ändan så är de bland de svåraste att hitta som gamla hyrfilmer idag, av kända anledningar, så när man väl får tag i nån gammal hyllvärmare känns det nästan högtidligt att få sätta in den i spelaren efter alla år.
  Detta var en sån där film jag säkerligen hade hyrt på nåt annat bolag. Stod och fingrade på den några gånger då, men det blev aldrig av.
  I Los Angeles jagar polisen en mördare som vad det verkar kopierar Jack the Rippers mordschema och dödar prostituerade på samma sätt på 100-årsdagen av originalmordet. John Wesford (James Spader) är en präktig läkarstudent som misstänker att hans kollega på sjukhuset är mördaren. När han konfronterar honom blir han mördad och hängd, med ett självmordsbrev som säger att han är mördaren.
  Samma natt vaknar Johns tvillingbror Rick (också James Spader) i en mardröm där han ser hela händelseförloppet framför sig och går till polisen och säger att John blev mördad. Polisen har redan gått ut med att John är rippern och tror fortfarande det, så nu är det upp till Rick att på egen hand hitta vem mördaren är, samtidigt som polisen blir mer och mer övertygade om att han också är inblandad.
  Klassiskt fall av raffinerad thriller om du frågan videobolagens omslagsmakare, men det är ju inte Hitchcock detta, det är det inte. Det finns i grunden rätt många tradiga beståndsdelar. Los Angeles, snutiga snutar, gatumisär och så vidare. Men lika mycket som jag gäspar av storstadsthrillers blir jag imponerad när de ändå levererar. Jag får lite samma positiva känsla av den här filmen, speciellt första halvtimmen, som av Maniac Cop som lider av lite samma problem med själva inramningen men ändå lyckas hålla sig intressant och spännande på grund av nån slags human ton som gör att man står ut bättre med homicide-snutar som kommunicerar via thriller-klyschor.
  Första halvtimmen är som sagt bäst, sedan när tvillingbrorsan kommer in i bilden läggs nåt lite störande noir-filter över hela stämningen och jag zoomar ut lite. 
  Sedan är det väl klart att 1988 hjälper filmen på traven också. Faltermeyer-trummor i biljakterna, det hoppas ut ur cabbar och såna här låtar puttrar på i soundtracket.
  Synd bara att filmen till slut blir lite skitnödigt raffinerad och liksom slår knut på sig själv med alla vändningar kring vem som egentligen är mördaren. Då har i princip varenda tänkbar man i filmen belagts med misstanke.