Ondskans Ansikte

Ondskans Ansikte
The Good Son
1993
Bolag: SF Gul

  Jag minns att jag avfärdade den här filmen när den kom. Nån ville hyra den men jag var lite sådär mjae. En rysare med Macaulay Culkin, magkänslan säger nej. Och just filmer man aldrig såg när de kom av olika anledningar är ju något av en röd tråd i den här bloggen. Det jag lärt mig i stort av det är att gamla magkänslor ofta stämmer, även om de är över 30 år gamla.
  Men här saknar jag fog för min gamla aversion. Visserligen kan jag känna att Macaulay kanske inte är optimalt castad, men annars är ju detta ett enda långt fyrverkeri av ikryssade rutor för min filmsmak. 90-talsthriller i höst och vinter, i Maine och en historia om något som på ytan verkar bra men som i själva verket är något annat.
  Filmens huvudperson är egentligen Mark (Elijah Wood), en ung pojke som får bo hos sin moster när mamman plötsligt dör. Där bor också hans kusin Henry (Culkin) som till en början verkar snäll men lite manipulativ för att sedan visa sig vara fullständig psykopat med planer på att förinta hela sin familj. Lillebror Richard har redan dött i en drunkningsolycka och Mark hittar snart tecken på att Mark låg bakom det.
  Ja, sådär puttrar den på rätt länge. Mark ser Henrys onda sidor men ingen tror honom.
  Själva upplägget och upptrappningen påminner lite om en av regissören Joseph Rubens tidigare filmer The Stepfather som är en av mina allatiders favoritthrillers.
  Men det är inte handlingen eller spänningen som spelar huvudrollen för mig ändå. Det är själva inramningen. Den rödbruna höstkänslan, vinter i Maine och så klart det goda thrillerhantverket. Älskar hur Joseph Ruben aldrig släpper taget om filmen, speciellt thrillers brukar ju ofta ha en downperiod i mitten, utan istället snyggt och säkert trappar upp stämningen och till slut är till och med Macaulay Culkin lite läskig.